Sidor
31 jan. 2011
Becky Sharp vs Jane Eyre
"Ett ord valde vi bort, det var 'kompetens'"
Maskerad, Andrés Stoopendaal
När Andrés Stoopendal debuterar med romanen Maskerad berättar han om fjortonårige Maxence, vars far dör redan i bokens andra mening. Detta vänder inte upp och ned på hans tillvaro – han reagerar ungefär lika likgiltigt som när Meursault i Albert Camus roman Främlingen kommenterar sin mors frånfälle: i stället fortsätter han fantisera om Rimbaud och de jämnåriga pojkar han åtrår. Liksom en annan av vårens mest intressanta debuter, Veronika Malmgrens Gracie, utspelar den sig i annat land – här är det Paris, och det bildar en spännande fond till berättelsen.
Maxcence är precis så där smart och dysfunktionell som romanbarn brukar vara, ett författarämne i vardande, som ratar Harry Potter-böckerna till förmån för Louis-Ferdinand Céline och Yukio Mishima. Intrycken filtreras av fantasi och en underfundig humor: ”Jag tycker inte om sport, jag tycker om att vara långsökt” är en av hans ganska typiska oneliners.
Titeln kan nog tydas som en maskering av sorgen, att Maxcence väljer tomheten framför att må illa när han besvärjer döden genom att ge den sentimentala attribut, men också att det är en nödvändig del i processen att komma ut – inte så mycket att komma ut som homosexuell, utan att komma ut som vuxen människa. Trots sina brådmogna olater blir Maxcence inte helt befriad från barnsliga drag, och Stoopendal har verkligen lyckats skildra ett trovärdigt distanserat förhållande mellan pojken och hans mor, Muriel, och hennes försiktiga försök att förstå sig på sin son (ett omöjligt projekt, även i den oskrivna världen).
Jag gillar hur Stoopendaal varit så lojal med pojkens fantasifulla intryck, där knäppa drömmar skildras lika rättframt som de vardagliga händelserna. De egensinnigt utvalda detaljerna blottställer pojkens storögda fascination, förmågan att fortfarande imponeras av tillvaron, innan man blir helt blasé. Tempot är raskt, ibland nästan bryskt, men jag följer med till Maxcences associationsrika värld nästan helt utan förbehåll. Maskerad är inte genomgående bra, men mycket löftesrik.
(Publicerad i Jönköpings-Posten 31/1. Bild från Norstedts.)
Nocturner, Kazuo Ishiguro
Naturligtvis läser jag alldeles för sällan humoristiska böcker: ja, jag kommer inte ens ihåg när jag senast gapflabbade av en bok (kan ha varit på 80-talet, när jag läste Tom Sharpe, jag skulle kanske inte uppskatta dem lika mycket i dag). Att Kazuo Ishiguro kunde vara en rolig författare: nä, det har jag glömt.
Men i novellen ”Come Rain or Come Shine”, ur samlingen Nocturner, lyckas han förmedla huvudpersonens besvärliga belägenhet med så mycket dråplighet att jag inte kan hejda mig. Ray hittar en anteckningsbok hemma hos hustrun till en kompis, där han ämnar övernatta, och däri finns infama utfall mot hans person. I vredesmod river han sönder sidan, andas ut – och ångrar sig, när han inser att hon nu kommer att fatta att han har läst vad hon har skrivit. Hur ska han lösa den situationen? Jag lovar: vad du än föreställer dig nu, kan du inte hamna i närheten av den härva han hamnar i, och det är både vansinnigt och roligt och vansinnigt roligt. Det är hysteriskt roligt, just för att det bottnar i paniken och förtvivlan: novellen är briljant skriven, ett oansenligt mästerverk.
Ishiguro visar annars i novellerna att han behärskar konsten att träffa rätt, att han hittar ett tonfall som håller. De fem novellerna hålls samman av det musikaliska temat, med gamla slagdängor som samsas med lite konstmusik, där han också hittar en nattlig stämning, som kanske lånar något från Murakamis nocturnala tongångar.
Ishiguro är både rolig och spännande, men framför allt gör han sina figurer till ömtåliga och ömsinta människor. Det är klokt och tålmodigt berättat, där situationerna må vara en gnutta (för) konstruerade: det låter jag gärna passera, när han klarar av att hantera känslolägena utan att överdriva.
Novellerna behandlar helst döende ambitioner, drömmar som inte förverkligas. Han skriver om halvlosers, fångar in dem innan de blir avdankade, medan de ännu har – som det heter i den avslutande novellen - ”potential”. Han försätter dem i knäppa situationer, som de bemöter – utan att blinka, utan att ifrågasätta: det är upplyftande på något sätt.
30 jan. 2011
The Rehearsal, Eleanor Catton
En skola i Nya Zeeland drabbas av en skandal, och det utnyttjas av en närliggande dramaskola, som försöker använda sig av fakta i sitt årliga examensarbete. Vad de inte räknat med är att de äntrar en tillvaro som redan har fått se hur fakta ersatts av fiktion. När Catton skildrar detta spel, denna glidning mellan vad som sker på riktigt och vad som iscensätts, kan hon erinra om någon som försöker göra litteratur av Judith Butlers teorier om performativitet – och hon gör det begripligt. Här är själva naiviteten inövad.
Det är en saga Catton berättar. Otrygga föräldrar tvingar på sina döttrar musiklektioner för att förverkliga de karriärer de själva blivit förnekade, och hela tiden handlar det just om att agera – oavsett om det är vid saxofonen, vid kvällsmaten, vid kvällspromenaden med en käresta, eller på scenen, som teaterskådespelare.
Eleanor Catton är en klarsynt författare, som skriver skarpt och kyligt. Här finns klokheten, nogsamt portionerad i småkusliga antydningar, i olycksbådande aforismer: ”Remember that anybody who is clever enough to set you free is always clever enough to enslave you”. Vi får en inblick i det mänskliga behovet av ritualer för att försöka kontrollera den tillvaro som inte kan styras, att koder och instruktioner blir allt viktigare. Annars riskerar världen att bli endast ett sken – ett simulacrum.
I denna historia om skuld och tabu rör sig hennes individer i ett frivilligt sökande mot faran, uppvaktar den: de är risktagare. Det är en roman som dels handlar om teater – titeln är lånad från en anonym engelsk satirisk 1600-talspjäs – och dels om skolan, om undervisning och om att lärandet handlar om att hantera förändring, om att ta sig dit man inte kan ta sig tillbaka ifrån: eller att man bara inte vill, för den delen. De är unga, de nyttjar känslor som substanser.
Eleverna rör sig också mellan substans och det formlösa, mellan sig själva och en representation av sig själva. De försöker vara både reklamen och produkten, och fastnar däremellan. Liksom i Juli Zehs Leklust är de ett slags ärlighetsfascister. Men de är hårt hållna marionetter också, med namn märkta av symbolik – Victoria, Julia, Isolde, och så läraren, Mr Saladin, vilket verkar vara en hyllning till David Bowies Insane Lad (”Aladdin Sane”). Här är det också Artauds ”Grymhetens teater” som apostroferas, den teater som förgäves försöker vara grymmare än verkligheten (när har någonsin fiktionen lyckats överträffa verklighetens skändligheter?).
Det är intressant att följa Catton när hon tar sig steg för steg in i mekanismerna bakom våra handlanden, där hon blottställer bakomliggande motiv: då först förstår man varför hon använder den okronologiska tiden, att det beror på att tiden för läraren, Mr Saladin, håller på att gå bakåt, åt fel håll. Och leken mellan fiktion och verklighet får det att svindla till när en av eleverna, Stanley, i en dramaövning, ska spela sin egen far.
Berättelsen handlar också om våra förväntningar, när vi hela tiden görs medvetna om förutsättningarna, med ständiga jämförelser och paralleller (här nämns exempelvis Flugornas herre, men en mer passande likhet finns kanske till Sheila Kohlers roman Cracks). Frågan är också om de nämner dessa fiktiva fasor i rädsla för att det ska bli så, eller för att det inte ska bli så.
29 jan. 2011
a strange lady, she made me nervous
Anne Sexton: "Her Kind"
Den tre strofer korta "Her Kind" var nog bland det första jag läste, och det gjorde intryck, satte spår. Den intrikata rimflätningen sätter sig redan i första strofen, med ett rim på "kind" som löper över de följande stroferna. Överlag sätter sig rimorden hårt, med en bestämdhet som imiterar tonläget i dikten, håller sig trogen den sammanbitna förtvivlan som är dess utgångspunkt.
Jag kan le lite överseende åt det drag av kliché som redan upptakten närmar sig: "a possessed witch", "black air" (min kursivering), tycka att det blir överlastat. Men hon rör sig mot ett annat uppdrag, där det finns allvar i identifikationen med en häxa, att hon förverkligar sig i rollen som häxa, i ett utanförskap på olika plan, även bokstavligt - "in the woods" - och att det enda ödet för en sådan kvinna är att bli missförstådd. Men det är också det enda (över)levandet som finns tillgängligt, att nöja sig med skärvorna.
Det som imponerar mest med dikten, mer än de iögonfallande rimmen och de något mer diskreta anaforerna - "I have" och "A woman like that" - är väl den känslomässiga stegring som illustreras, att dikten höjer insatsen i sista strofen, där det starka samsas med det svaga, i den oslagbara raden, "A woman like that is not ashamed to die", en rad som bejakar både revolten och nederlaget, en stolthet som passerar ordets alla konnotationer, men besegrad av det ofrånkomliga stilleståndet.
Där blir känsloutspelet av ett slag som skriven poesi sällan lyckas återge, om det inte är en poet av Sapfos eller Polly Jean Harveys kaliber, känslor som överskrider realismen och går för långt in i lågan, i en metafor som blir besvärande bokstavlig, där det bildliga uttrycket offras (eldas upp): "your flames still bite my thigh / and my ribs crack where your wheels wind". Verben förstärker också intensiteten, med i synnerhet revbenens "crack" som en onomatopoetisk illustration av hopplöshetens läge. Så blir Sextons dikt en balansakt mellan lust och förlust.
Anne Sexton, Her Kind
I have gone out, a possessed witch,
haunting the black air, braver at night;
dreaming evil, I have done my hitch
over the plain houses, light by light:
lonely thing, twelve-fingered, out of mind.
A woman like that is not a woman, quite.
I have been her kind.
I have found the warm caves in the woods,
filled them with skillets, carvings, shelves,
closets, silks, innumerable goods;
fixed the suppers for the worms and the elves:
whining, rearranging the disaligned.
A woman like that is misunderstood.
I have been her kind.
I have ridden in your cart, driver,
waved my nude arms at villages going by,
learning the last bright routes, survivor
where your flames still bite my thigh
and my ribs crack where your wheels wind.
A woman like that is not ashamed to die.
I have been her kind.
28 jan. 2011
snart
mörkare, och snart blir det mörkt
kan det inte bli
att skjutas rakt in i det
mol(l)tigande: det här
kan bli nu kan vi nu
en kropp är det här
grader stackars stackars
där inga överlever
Grave robbers at his coffin, before his body´s even cold ...
27 jan. 2011
the spirits gonna close in on you tonight
Anna Calvi?
26 jan. 2011
Who´s afraid of Patrick Wolf?
Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare, Per Erik Ljung
Ja – tills du blir en av dessa kufar som ohjälpligt snärjs av de ekelundska orden: måhända den ende unikgenuine författaren vi (inte) äger. Själv har jag försökt värja mig: har aldrig samlat systematiskt på hans skrifter, men de jag har är vältuggade. Jag plockar fram dem, ställer aldrig tillbaks dem. Jag läser, slutar aldrig läsa V.E.
Per Erik Ljung är helt inne i Ekelunds värld. Han började läsa den här författaren för snart femtio år sedan och utgav sin avhandling om Ekelunds problematiska författarroll 1980, och har väl sedan dess ägnat mycken tid och kraft åt den här knepige skriftställaren. Ellerströms samlade häromåret i en fin volym sjutton av dessa texter, i boken Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare.
Här framträder så Ekelund som den store läraren i livskunskap, där det handlar om att leva både sant och med sans, men därmed inte sagt att måttan är hans ideal. Ljung har en fin förmåga att avtäcka olika skikt i Ekelunds skrivande, där vi får oss till livs spännande inslag av Ekelunds spatiala fantasi, vackra beskrivningar av barndomslyckan och ljusöversvämningarna i Ekelunds kryptiska prosa.
Ekelund visste att den som drömmer måste drömma starkt, att drömmen måste göras tålig. Där (ett av hans nyckelord: detta ”där”) finns också de starka tankarna, de starka åsikterna. Och Ljung rör sig obesvärat och hemtamt i de skrifter som han så nogsamt granskat, och exemplifierar med den stillsamt blygsamma auktoritet den kan kosta på sig som intet har att bevisa, som inte ängsligt måste prångla ut sin lärdom.
Hans bok handlar förstås bara delvis om hur Ekelund läste och lästes, men det är en gynnsam metod som han lär ut, i sitt förespråkande av den applicerbara läsningen, att den ska vara användbar. Som alla riktigt stora författare lär oss Ekelund att bli bättre läsare: helt enkelt genom att vara en sträng läsare, som mer än gärna tar strid. Vi ska bli mer kreativa läsare, visar han också, att den riktiga läsaren måste vara poet i sin läsning. En fälla visas när Ljung läxar upp Magnus William-Olsson för dennes alltför bokstavliga läsning av en text, där kritikern MWO hamnar helt snett (man frestas nästan säga att han är ute och cyklar).
Vad som förenar de egentliga svenska poeterna Thorild, Ekelöf och Ekelund är väl att man om var och en av dem kan säga att det är både för lite sagt att kalla någon av dem för poet – och för mycket sagt. Till det spännande med just Ekelund är också att man som läsare av honom delar hans häpnad inför de ord som han konfronterar sig själv med i skrivögonblicket: därav dessa cesurer och pauser som brutalt bryter ned innehållet i bitar, öppnar nya samband.
Ljungs Ekelund är en enmansarmé mot barbariet, där han pläderar för dennes betydande insatser som så kallad författare – men också hur hans starka läsare har stärkts av läsningen, men inte utan att göra oss varse den implicita fara i läsningen: ”Den som skriver om Ekelund blir lätt en pseudo-Ekelund, en blek och välmenande eftersägare”. Ja, man frestas att citera i tid och otid (”is och honung”, liksom!), men även att man börjar använda själva namnet som ett lösenord, ett senhal – ungefär som Goethe låter Lotte inför Werthers ömsesidigt förstående öron uttala det formelartade kodordet ”Klopstock!” i Den unge Werthers lidanden.
Det språk Ekelund förordar är både asketiskt och sinnligt, och Ljung lyckas övertygande förmedla den här dubbla karaktären. Mer än att trotsa gränsen ignorerar han den. Det är också en gäckande stil, kanske omöjlig att helt tolka – den kan, för att begagna en av hermeneutikens sällan nyttjade klichéer, bara ”upplevas”. Ekelund är pigg på att prova alla (o)tänkbara kombinationer när han skriver. Här finns friktion, explosivitet – och så ett lugn, inbäddat i ljus, mitt i ordens och idéernas själva rastlöshet.
I den här boken får vi alltså också se några exempel på hur läsning kan gå till, som i den store kritikern Fredrik Bööks omvärdering av Ekelund, där han med Ljungs pedagogiskt inflikade ord går från olika förhållningssätt: från inlevelsen via provokationen till en försoning, och det typiska är väl att alla tre sätten att läsa Ekelund är lika giltiga och korrekta. Det är också Böök som blir den förste att opponera mot Ekelund-kulten, vilket han gör redan 1921.
Där Klara Johanson i Ekelund-läsningen menar att vi ska söka oss till en besläktad själ blir jag dock lite betänksam, även om hon inte uttryckligen menar igenkänning. Men jag tycker nog att det finns mer att hämta i Gösta Oswalds lyhörda läsning, eller att Ljung presenterar den mer livfullt, liksom ett fint parti om skillnaden mellan Karl Vennbergs ”men” och Vilhelm Ekelunds ”och”, där invändningen hos den förstnämnde bryts mot det affirmativa vidare hos den sistnämnde. Och vidare, vilket är Ljungs egna underförstådda kommando i sin bok, i sin egna läsning av Ekelund.
Jag har aldrig funnit brytningen från poesi till prosa särdeles intressant, så frågan varför Ekelund efter sina sju diktsamlingar så gott som helt överger dikten ger mig inga sömnlösa nätter. Inte för att jag heller och hellre väljer den enkla lösningen: att prosaböckerna är exempel på ”en slags poesi”. Snarare handlar det om, som Ljung är inne på några gånger i sin bok, att han var så obekväm just med författarrollen, att han vägrar finna sig i att bli läst som författare – därför, bland annat, uppfinner han sin stil, där han konsekvent säger nej till att agera författare. (Tänk dig Vilhelm Ekelund i tv-soffan i ”babel”, sittande mellan Bob Hansson och Sigrid Combüchen.)
25 jan. 2011
"När jag hör ordet kultur ..."
Virginia Woolf
Virginia Woolf, född 25 januari 1882, ur The Waves (1931).
The Decemberists Are (Almost) Dead - - -
24 jan. 2011
Den stora sömnen, ack!
Humphrey Bogart är kanske ingen direkt underskattad skådespelare, men jag har noterat subtila hånleenden när jag har nämnt hans namn - kanske av samma art som Helena Bergström iakttagit när hon observerat vilken reaktion hennes makes namn åstadkommer hos svenska filmkritiker. Länge förknippade jag Bogart med en begränsad spelstil, att hans repertoar inskränkte sig till en och samma roll. Det må vara hur det vill med det: i Howard Hawks The Big Sleep (Utpressning på svenska, trots att den bygger på Raymond Chandlers mästerliga roman Den stora sömnen) är han oslagbart cynisk. Det är också en film som tål att ses många gånger - vad jag förstått kunde inte ens manusförfattaren, en viss herr Faulkner, redogöra för vem som var mördaren. Det har gjorts senare försök att filmatisera Chandler, men de har varit urvattnade.
ont, men
i dag dansar (på) nålar
lyckan, gör det så djävla
om det medvetet blir fel
om mellanrummet finns
det är också jag
att du är du men också
din farligaste fiende
att varje steg för dig längre
morgonen beklagar det som gjorde ondare
nästa gång nästa och
dagarna spiller ut varandra
ord bara återstår
så många platser och så mycket där
ändå kunde du inte
tillbaka blickar tillbaka
Stjärnlösa nätter, Arkan Asaad
Varför är det så svårt att läsa självbiografiska böcker? Kanske för att de alltid lyckas så samma tvivel: men var det verkligen så här? Du får hålla till godo med en version av ett förlopp, ett perspektiv, och du kan inte veta hur mycket som har vinklats, lagts till rätta, ofta med avsikten att framställa den skrivande i bättre dager.
Därför ska du nog vara skeptisk till sanningshalten i dessa förment sanna skildringar, och kanske allra helst om det handlar om eländeslitteraturen, när offer berättar om allsköns djävulskap som de har fått utstå.
Arkan Asaad är radiojournalist och före detta elitidrottare, och nu debuterar han med Stjärnlösa nätter, en märklig hybrid mellan roman och självbiografi. Han är född i Irak, men uppvuxen i Sverige, och har skrivit en berättelse som vilar på det självupplevdas solida grund.
En tonårskille som här heter Amàr åker på semester med släkten till Irak, där han snart upptäcker att fadern har arrangerat ett äktenskap för honom: han tvingas gifta sig med sin kusin Amina. Amàr revolterar, men inte tillräckligt övertygande för att bröllopet ska förhindras. Situationen kompliceras när han i Sverige träffar och förälskar sig i en annan tjej, Shilan.
Att Asaad har en viktig och angelägen historia går inte att ifrågasätta. Tyvärr ligger hans språkideal hos det pratiga och talspråkliga: att det här kommer att göra stor succé på föreläsningsturnéer på skolor betvivlar jag inte, för det är en historia som är starkt beroende av charmen i tilltalet. Men jag önskar att han hade problematiserat schablonerna.
Nu lyckas han inte lyfta sin berättelse över de fyrkantigaste av klichéer, med fadern som stereotyp auktoritet, där han försöker tvinga sonen att bli läkare. Vad vill Amàr? Han vill bli actionhjälte. Men han är en lite väl rekorderlig hjälte, med hjärtat på det rätta stället, även när han ställer till det så pass att bara ett telefonsamtal står mellan idyllen och infernot. Känslan av panik och rädsla hos Amàr, en hygglig kille i en ohygglig situation, förmedlas ändå rätt bra av Asaad.
Så är det också självupplevt, får vi veta. Och därmed infinner sig mina betänkligheter, där jag kunde önska att han hade gått längre in i fiktionen, in i gestaltandet. Nu stannar det vid en förvisso dramatisk historia, som jag inte riktigt kan ta på allvar. På ett kanske paradoxalt sätt skulle en djupare litterär bearbetning ha åstadkommit en större insikt i problematiken, mer förståelse för det bekymmersamma i Amàrs belägenhet. En fråga som jag ställer mig lite för ofta under läsningen lyder nämligen: varför kallar förlaget det här för en roman?
(Publicerad i Jönköpings-Posten 24/1.)
23 jan. 2011
80-talet, 80-talet, när filmen G var idealet
(Bilden: 80-talsikonerna Reeperbahn.)
Idiotidiom
När jag hör uttrycket att någon ”är ute och cyklar” undrar jag alltid varifrån det kommer, och eftersom jag inte är Fredrik Lindström har jag aldrig brytt mig om att ta reda på det (en annan benägenhet hos mig: att ha så djävla svårt för att lära mig något). Men förmodligen har det att göra med att de första cyklarna var så höga och vingliga och livsfarliga, att bara de våghalsigaste av idioter vågade sig upp på dem. Så att vara ute och cykla var något dumt, ett misstag.
Men nu då: det är cyklisten som är den som gör det rätta, och jag önskar att vi fick byta ut just det här idiomet. För den som cyklar nu är den smarte, den som gör det rätta, beter sig civiliserat, tänker på miljön och gör något konkret för att inte försämra den. Därför önskar jag att vi i stället säger om någon som tar miste att hon eller han är ute och kör bil.
22 jan. 2011
Kvitt(o)
den här visar vad som fanns mellan
den här bara vad som fanns
en pil en väg en gång
tog den oss en gång hit och nu nästa(n)
den säger aldrig nu
ska du lyssna på det
den har en annan röst
kan du aldrig förstå
att den här dagen kunde ha
och så gränsen om inte den
kunde du ha undvikit att ha varit
21 jan. 2011
Spådom, Magnus Dahlström
Idag utges Spådom, Dahlströms första bok sedan 1996, och det är inte att säga för mycket om man kallar det för en storslagen återkomst. Den femhundra-sidiga romanen är ambitiöst uppbyggd kring tre olika berättelser, och den som tidigare bekantat sig med Dahlströms säregna prosa lär inte bli besviken.
Som vanligt utforskas det territorium som vi kan kalla för osäkerhetens rike. En läkare på en semesterresa ordnar så att en ung skadad pojke får komma till sjukhus, och hör hur en man i pojkens sällskap uttalar något som han uppfattar som en varning, en förbannelse – eller en spådom. En polis som har ett komplicerat förhållande till en kollega. En handläggare på socialtjänsten tyder hotfulla lappar som han hittar i hemmet.
Gemensamt för de tre historierna är hur den trygga vardagen invaderas av misstanken att något håller på att gå snett; med subtila förskjutningar visar Dahlström hur deras världsbild krackelerar, hur något ont tillåts ta överhanden, och den maktlösa människans gagnlösa kamp mot det som sker.
Och det är så skickligt utfört att man aldrig funderar på några brister. Dahlström är dramatiker även som romanförfattare, och dialogen ger ledtrådar om små perspektivförskjutningar. Här premieras konsten att inte berätta för mycket, att hålla läsaren på halster: det halvkvädna är författarens ideal.
De tre protagonisterna är typiska iakttagare, människor som är vana att avläsa situationer, hantera problem. Men när problemen gäller dem själva står de handfallna. Här tar de miste gång på gång, måste korrigera sig. I Dahlströms värld går det rationella hand i hand med det oförklarliga, med det mystiska, där det oförutsägbara sätter käppar i hjulet för alla förväntade skeenden. Tillvaron för de tre huvudpersonerna befinner sig på ett sluttande plan, där mönster utmanas av virrvarr, ordning utmanas av kaos.
Av de tre berättelserna tycker jag att den avslutande och längsta är avgjort mest spännande, om mannen som hittar handskrivna lappar hemma, och börjar snegla efter en rimlig förklaring: är det hustrun som spelar honom ett spratt? Men förklaringarna förvrängs, är opålitliga, och han börjar ifrågasätta även sig själv, sitt eget omdöme.
I de tre berättelserna tränger verkligheten in genom utdrag ur tv-program och föreläsningsröster, som bildar en slags skev kommentar – ungefär som den grekiska kören i de antika dramerna.
Spådom är thrillerartad, med en olycksbådande atmosfär, där Dahlström med pedantisk noggrannhet skalat bort alla tidsmarkörer och en del annat som kunde hjälpa läsaren att förankra sin uppfattning. Det som återstår blir då att slå följe med frustrationen: det här är en gåtfull roman, utan enkla svar, men suveränt komponerad, och en fröjd för den läsare som vågar tappa fotfästet.
(Publicerad i Jönköpings-Posten 21/1)