När en artist får de unisona recensenterna att tvångsmässigt jämföra med PJ Harvey finns det all anledning att lyssna, tyckte jag. Anna Calvi spelar gitarr och sjunger om Djävulen som om hon inte gjort annat än att minutiöst studera Harveys hela karriär (textmässigt är det nästan parodiskt likt Harveys 90-tal) – sannerligen, Rob Ellis, som producerat två PJ Harvey-skivor, har varit med även här, och det dramatiska utspelet är identiskt; att Calvi har turnerat med Grinderman förvånar inte heller. Men skivan kan delas i två halvor: melodiska poplåtar som manglas sönder av ett i längden lite tröttsamt gitarrspel som hamnat för långt fram i mixen, och stillsamma skisser där hon prövar några ackord och visksjunger, utan styrsel och som om hon improviserar fram orden medan hon sjunger. Hon bjuder in Djävulen en och två gånger, men vet inte vad hon ska göra med sin furstlige gäst. Calvis röst prövar olika lägen, låter i någon av poplåtarna ungefär som Anita Lane, men verkar inte ha bestämt sig för hur hon ska låta: ibland lite för veligt, lite för passivt, och bara stundtals riktigt angelägen. Det här är inte dåligt, men ganska ohållbart som skiva betraktad, där bitarna faller samman. Debutsingeln, en cover av Frankie Laines ”Jezebel”, lovade mer.
Bör kollas, har förstått att hon är det nya, stora löftet inom populär sång. Jezebel lät i alla fall lovande (inte minst om man också gillar Frankie Laines version). Kan hända att de problem du hittar på den nya cd:n är mer allmänna och gäller hela indie pop-genren i dag som förefaller alltmer strömlinjeformad på något sätt, i varje fall är det mitt intryck utgående ifrån något som i bästa fall kan kallas ett strölyssnande på genren (om det nu är en genre).
Det jag hör i Jezebel är någonting pompöst och melodramatiskt som börjar föra tankarna till operans värld. Är möjligt att det vi nu bevittnar kan vara början till nya fusioner mellan just pop och opera, vilket i så fall inte skulle förvåna mig med tanke på den kulturella och mentala profil världen av i dag tycks ha (utopierna är döda, dystopierna och nostalgierna har ersatt dem).
Jo, jag har sett tendensen, eller hört den. Zola Jesus, som jag lyssnade en del på i höstas, är ännu mer extremt operaaktiga (sångerskan är utbildad operasångerska, jag har glömt - dvs jag vet inte - vad det heter, förlåt Minerva ...). Liksom Florence + the Machine. Men jag skulle kanske inte säga att Anna Calvi är ex på kommersialisering - den finns väl mer hos artister som Duffy och Adele i så fall, perfekt tillrättalagd musik. I Sverige Amanda Jenssen, Tove Styrke (?) - Tova? - - -
När en artist får de unisona recensenterna att tvångsmässigt jämföra med PJ Harvey finns det all anledning att lyssna, tyckte jag. Anna Calvi spelar gitarr och sjunger om Djävulen som om hon inte gjort annat än att minutiöst studera Harveys hela karriär (textmässigt är det nästan parodiskt likt Harveys 90-tal) – sannerligen, Rob Ellis, som producerat två PJ Harvey-skivor, har varit med även här, och det dramatiska utspelet är identiskt; att Calvi har turnerat med Grinderman förvånar inte heller. Men skivan kan delas i två halvor: melodiska poplåtar som manglas sönder av ett i längden lite tröttsamt gitarrspel som hamnat för långt fram i mixen, och stillsamma skisser där hon prövar några ackord och visksjunger, utan styrsel och som om hon improviserar fram orden medan hon sjunger. Hon bjuder in Djävulen en och två gånger, men vet inte vad hon ska göra med sin furstlige gäst. Calvis röst prövar olika lägen, låter i någon av poplåtarna ungefär som Anita Lane, men verkar inte ha bestämt sig för hur hon ska låta: ibland lite för veligt, lite för passivt, och bara stundtals riktigt angelägen. Det här är inte dåligt, men ganska ohållbart som skiva betraktad, där bitarna faller samman. Debutsingeln, en cover av Frankie Laines ”Jezebel”, lovade mer.
Bör kollas, har förstått att hon är det nya, stora löftet inom populär sång. Jezebel lät i alla fall lovande (inte minst om man också gillar Frankie Laines version). Kan hända att de problem du hittar på den nya cd:n är mer allmänna och gäller hela indie pop-genren i dag som förefaller alltmer strömlinjeformad på något sätt, i varje fall är det mitt intryck utgående ifrån något som i bästa fall kan kallas ett strölyssnande på genren (om det nu är en genre).
SvaraRaderaDet jag hör i Jezebel är någonting pompöst och melodramatiskt som börjar föra tankarna till operans värld. Är möjligt att det vi nu bevittnar kan vara början till nya fusioner mellan just pop och opera, vilket i så fall inte skulle förvåna mig med tanke på den kulturella och mentala profil världen av i dag tycks ha (utopierna är döda, dystopierna och nostalgierna har ersatt dem).
Jo, jag har sett tendensen, eller hört den. Zola Jesus, som jag lyssnade en del på i höstas, är ännu mer extremt operaaktiga (sångerskan är utbildad operasångerska, jag har glömt - dvs jag vet inte - vad det heter, förlåt Minerva ...). Liksom Florence + the Machine.
SvaraRaderaMen jag skulle kanske inte säga att Anna Calvi är ex på kommersialisering - den finns väl mer hos artister som Duffy och Adele i så fall, perfekt tillrättalagd musik. I Sverige Amanda Jenssen, Tove Styrke (?) - Tova? - - -