Idiotidiom

”Av samma skrot och korn”: ja, det är något visst med våra idiomatiska uttryck. De livar upp språket, gör den fadda meningen lite mustigare – så länge vi inte överdriver och gör oss löjliga. Jag vet att jag borde använda dem flitigare när jag skriver, men det är just den där rädslan att framstå som löjlig som får mig att avstå: de måste vara spontana, vara ett oväntat inslag, inget som är eller ser planerat ut.

När jag hör uttrycket att någon ”är ute och cyklar” undrar jag alltid varifrån det kommer, och eftersom jag inte är Fredrik Lindström har jag aldrig brytt mig om att ta reda på det (en annan benägenhet hos mig: att ha så djävla svårt för att lära mig något). Men förmodligen har det att göra med att de första cyklarna var så höga och vingliga och livsfarliga, att bara de våghalsigaste av idioter vågade sig upp på dem. Så att vara ute och cykla var något dumt, ett misstag.

Men nu då: det är cyklisten som är den som gör det rätta, och jag önskar att vi fick byta ut just det här idiomet. För den som cyklar nu är den smarte, den som gör det rätta, beter sig civiliserat, tänker på miljön och gör något konkret för att inte försämra den. Därför önskar jag att vi i stället säger om någon som tar miste att hon eller han är ute och kör bil.