Humphrey Bogart som Marlowe och Martha Vickers som Carmen Sternwood. Humphrey Bogart är kanske ingen direkt underskattad skådespelare, men jag har noterat subtila hånleenden när jag har nämnt hans namn - kanske av samma art som Helena Bergström iakttagit när hon observerat vilken reaktion hennes makes namn åstadkommer hos svenska filmkritiker. Länge förknippade jag Bogart med en begränsad spelstil, att hans repertoar inskränkte sig till en och samma roll. Det må vara hur det vill med det: i Howard Hawks The Big Sleep (Utpressning på svenska, trots att den bygger på Raymond Chandlers mästerliga roman Den stora sömnen) är han oslagbart cynisk. Det är också en film som tål att ses många gånger - vad jag förstått kunde inte ens manusförfattaren, en viss herr Faulkner, redogöra för vem som var mördaren. Det har gjorts senare försök att filmatisera Chandler, men de har varit urvattnade.
Den filmen tillhör mitt andliga husapotek. Ett besök i dess stiliserade värld renar ett nutidsförgiftat sinne.
SvaraRaderaOch jag tror t o m att det var så att filmgänget under inspelningen ringde upp Chandler för att fråga om vem som mördade chauffören Vad-han-nu-hette, men inte heller Chandler kunde ge ett svar...
Det låter bekant: jag är glad att jag inte blivit uppringd, kan jag säga. Det finns ytterligare några suveräna Bogart-filmer, jag tänker framför allt på In a Lonely Place.
SvaraRaderaEtt mästerverk, vansinnigt rolig och snyggt iscensatt.
SvaraRaderaOch vem blev Bogies arvtagare om inte - Michael Caine? Tuff på riktigt och samtidigt elegant, sammanbiten men känslig och med samma gåva att förmedla tusen ord med sin blick.
Ja, det är en viss sorts estetik, en viss sorts atmosfär i de här filmerna, men för all del, Michael Caine är kanske någorlunda värdig, jodå, jag har sett honom i en och annan bra roll - till skillnad från några av de amerikanska jämnåriga kollegerna har han inte heller helt chanserat, dvs blivit en parodi på sig själv, and if you want name I won´t give them ...
SvaraRadera