Nocturner, Kazuo Ishiguro

(Dagens radioprogram börjar ungefär 9 min i inslaget.)

Naturligtvis läser jag alldeles för sällan humoristiska böcker: ja, jag kommer inte ens ihåg när jag senast gapflabbade av en bok (kan ha varit på 80-talet, när jag läste Tom Sharpe, jag skulle kanske inte uppskatta dem lika mycket i dag). Att Kazuo Ishiguro kunde vara en rolig författare: nä, det har jag glömt.

Men i novellen ”Come Rain or Come Shine”, ur samlingen Nocturner, lyckas han förmedla huvudpersonens besvärliga belägenhet med så mycket dråplighet att jag inte kan hejda mig. Ray hittar en anteckningsbok hemma hos hustrun till en kompis, där han ämnar övernatta, och däri finns infama utfall mot hans person. I vredesmod river han sönder sidan, andas ut – och ångrar sig, när han inser att hon nu kommer att fatta att han har läst vad hon har skrivit. Hur ska han lösa den situationen? Jag lovar: vad du än föreställer dig nu, kan du inte hamna i närheten av den härva han hamnar i, och det är både vansinnigt och roligt och vansinnigt roligt. Det är hysteriskt roligt, just för att det bottnar i paniken och förtvivlan: novellen är briljant skriven, ett oansenligt mästerverk.

Ishiguro visar annars i novellerna att han behärskar konsten att träffa rätt, att han hittar ett tonfall som håller. De fem novellerna hålls samman av det musikaliska temat, med gamla slagdängor som samsas med lite konstmusik, där han också hittar en nattlig stämning, som kanske lånar något från Murakamis nocturnala tongångar.

Ishiguro är både rolig och spännande, men framför allt gör han sina figurer till ömtåliga och ömsinta människor. Det är klokt och tålmodigt berättat, där situationerna må vara en gnutta (för) konstruerade: det låter jag gärna passera, när han klarar av att hantera känslolägena utan att överdriva.

Novellerna behandlar helst döende ambitioner, drömmar som inte förverkligas. Han skriver om halvlosers, fångar in dem innan de blir avdankade, medan de ännu har – som det heter i den avslutande novellen - ”potential”. Han försätter dem i knäppa situationer, som de bemöter – utan att blinka, utan att ifrågasätta: det är upplyftande på något sätt.

Ofta när jag läser noveller kan jag känna att jag saknar något som gör avtryck, som sätter spår. Nocturner lider i viss mån också av detta, och jag tycker inte att alla fem är lika direkt berättade som ”Come Rain or Come Shine”. Men det är begåvat, tankfullt, och rätt elegant ändå. Och jag är tacksam över de stora norrländska avstånden, som under min barndom bemästrades i bilar och bussar där radion spelade många av de gamla låtar som novellerna nämner, vilket tillåter att jag under läsningen kan höra dem i huvudet medan jag läser.