Er ikke døden politisk?, Ivan Malinowski, Gyldendal

 

Det är ingen ovanlig metod när svenska poeter ska återutges att det sker i samlad form. Det har inneburit otaliga ”Samlade dikter” med poeter som har en ganska lång backlist. Allra senast aktualiserades det för två år sedan med Hjalmar Gullberg: behöver vi verkligen ännu en gång läsa rubbet? Och orkar vi? (Samt: hinner vi?)

 

På senare år har jag haft behållning av ett danskt förhållningssätt där yngre poeter fått stå för ett varsamt och sparsamt urval. Caspar Eric gav ett fint porträtt av Michael Strunge i boken Min krop er tung af drøm (2018), och nu har Jonas Eika gjort detsamma med Ivan Malinowski. Er døden ikke politisk? är titeln, skrivna i barnsligt uppkäftig stil på omslaget (dansk poesi vägrar liksom, till skillnad från mycket av den svenska, växa upp, och det ska vi bara vara tacksamma för).

 

Malinowskis elva diktsamlingar hade inneburit en diger lunta om totalitetsanspråken hade fått råda. Hans levnadsår inrymmer 1923-1989. Två år efter hans död föddes Jonas Eika, som har organiserat poesin i fyra avsnitt, och avstått från kronologin och i stället skapat trådar mellan dikter och böcker, och låtit korta haikudikter strösslas längs vägen, som små andningspauser. Genom att undvika det oangenäma stavelseräknandet blir hans haikus mer dynamiska och levande än vad som är gängse (host-host: Tomas Tranströmer), speciellt när han går in i dialog med Dan Andersson:

 

der er

ingenting

bag bjergene

bag blomsterne og sangen

 

Det är en lockande titel på boken, och Malinowskis poesi är ganska typiskt dansk. Med det menas att den inte blir provinsiell, men inte heller lika vördnadsfull som den svenska ibland hotar bli – i synnerhet om en tar i beaktande de årtionden han var verksam (han debuterade 1958). Vi utlovas dikt som motstånd, och även om det är tidsbundet med referenser till Vietnams krig mot USA går det inte att säga att krig är ett mindre tidlöst ämne 2023 än det var på 60-talet.

 

Eika menar i sitt välmatade och välskrivna förord att Malinowskis uppdrag var att infria utopin och göra den sann. Det är svårt att inte dras med i den entusiasmen, men också att undra vart den har tagit vägen. Åtminstone 70-talet känns som en mer optimistisk tid än vår, och jag kan inte låta bli att tänka på rockklubben Oasens slagord (1979), ”En dag måste nånting hända när allt slår in”. Otänkbart i dag, eller hur? Var inte 70-talet den senaste tiden där politiken kunde kosta på sig att drömma om en större, bättre och rättvisare värld. Vad drömmer politiken om nu? Att häkta och utvisa människor för bristande vandel.

 

I Eikas förord frigörs också några starkt politiska teman hos Malinowski, där vi förstår att idéer om vithet och uppgörelse med det koloniala arvet inte borde ha dröjt så länge som det gjorde. Med Eikas ord: ”Det barbariske hører ikke til den anden, men til selvet.” Jag tycker förordet i sig är tillräcklig anledning att ge dig själv tillgång till den här boken, med sina förgreningar bakåt till den svårutrotade rasismen och framåt till 2000-talets ekokritiska dikt.

 

För det är en poesi som skär snitt genom tiden: ”en sky går for solen / selv aspen tier med et / hvilket land skal nu dø”. Det är också en dikt som tar ansvar, som när Malinowski menar att grönlänningarna för att uppskatta danska välgärningar måste ges tillträde till räkneord, som i sig ger dem – ”tyvärr” – verktyget att också räkna missgärningarna. Men här finns också ömma kärleksdikter som är ute i liknande ärenden som Karin Boye i hennes vackra ”Idyll”: ”Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara, / att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.” Hos Malinowski:

 

Når jeg om morgenen

ser dig gå ned til dit verksted

mellem volde af sne

forstår jeg ikke

at trærne ikke springer ud

og fuglene begynder at synge.

 

Fördelen med en urvalsvolym är uppenbar: här finns få dåliga dikter, ja, det finns rentav få dåliga rader. Men det blir också tydligt att det är Jonas Eikas subjektiva urval. När Malinowski i en dikt närmast förvånad konstaterar, ”sådan går du / ikke ud af verden / når du dør / men ind i den”, då är det svårt att inte önska att han har rätt.

JEG ER SYLv, Cecilie Løveid, Kolon

 

Det är en underdrift att påstå att Sylvia Plaths levnadsöde fascinerar och fängslar. Otaliga böcker har skrivits som utgår från den faktiska människan, amerikanskan som under sin levnadstid gav ut diktsamlingen The Colossus och romanen Glaskupan. Hon som var gift med den brittiske poeten Ted Hughes, hon som begick självmord för sextio år sedan och vars namn sedan dess varit synonymt med stort lidande. Orättvist, tycker jag nog: människor är mer komplexa än så, och få människor är lika komplexa som Plath.

 

Norska författaren Cecilie Løveid hittar med sin pjäs JEG ER SYLv en annan ingång till det biografiska materialet än till exempel de många exempelen på exofiktion som förevisats av Kate Moses Övervintring, Connie Palmens Jiz zegt het (”Om du säger det så”) och Elin Cullheds Eufori. Medan dessa är mer konventionellt och kronologiskt hållna har Løveid tillåtit sig att experimentera hejvilt, och kallar metoden ”biodrama”. Pjäsen hade premiär i Oslo i augusti i år, och det är en befriande lek med både fiktionen och verkligheten.

 

Titeln anspelar på Plaths dikt ”Mirror”, vars inledning ”I am silver” i Olav H. Hauges nynorska översättning lyder: ”Eg er sylv”. På bokmål blir det följdriktigt: ”Jeg er sylv”. Det är spegeln som talar. Spegeln i vilken vi kan spegla vår fascination för Sylvia Plath. Men frasen är, som Løveid mycket riktigt påpekar i ett efterord, också vår: ”Jag är Sylvia” är något vi som läser henne kan instämma i, att vi blir henne vid läsakten.

 

Løveid upprätthåller en mindre hovsam ton i den här vindlande pjäsen som rör sig obehärskat och vilt genom tid och rum, och låter fantasi och magi mötas i en dans som är fräck, yster, farsartad, tragisk, sorglig, extatisk, dödslängtande, stridslysten – ofta allt på samma gång. Hellre än att bocka av parallellerna till författarnas biografi går det att haka loss den akademiska notapparaten och bara låta sig svepas med av det mörka ordflödet, där olika tider samverkar och motverkar.

 

Med hjälp av den auktion som dottern Frieda Hughes anordnade 2018 följer vi den korta relationen mellan Plath och Hughes, mot dess ofrånkomliga utgång. Ena stunden ser vi barnet Sylvia i färd med att fånga pappan Ottos uppmärksamhet, i nästa grälar hon med mamman, i nästa är Anne Sexton svartsjuk på att vännen Sylvia hann ta sitt liv före henne, i nästa har Plath svartsjuka samtal med Hughes nya kvinna Assia Weevil, och så vidare. Det här är ett sätt att skriva som lätt kunde göra en fartblind eller åksjuk, men bara man ger upp alla försök att läsa med protokollförande blick framträder en version av händelseförloppet, en version som det går att tro på bortom alla sanningsanspråk.

 

För vi har ju redan facit! Vi har Plaths brev (självframställande), hennes dikter (självbiografiska), hennes dagböcker (självbiografiskare), och hennes noveller (självbiografiskast). Vi fick också, sent omsider, Hughes Brev på födelsedagen som i mångt och mycket vidimerade bilden av deras kärlekshistoria som både lycklig och olycklig. Som nästan alla andra kärlekshistorier, med andra ord. Den starka attraktionen mellan dem slår gnistor också i den här versionen.

 

Men, och här gör Løveid en stor insats för att bistå vår tolkning, det är att underskatta Plath som enbart en självbiografisk författare. Det som gör Glaskupan till en av 1900-talets bästa romaner är inte att den i så hög grad följer författarens egna upplevelser, utan att det är en så suveränt rolig och sann roman. I pjäsen JEG ER SYLv blir Plath förhörd av BBC när hon ska läsa upp sina dikter i radion:

 

Selvbiografiske? Absolut ikke

For noe tøys

Dette er livsstudier

 

Løveids Plath är rastlös och kaxig, och ger svar på tal när Hughes berättar att han lagt märke till henne redan när han såg en bild av de amerikanska stipendiaterna som kom till Cambridge. Hon frågar om han då värderade henne, och på hans maktlösa svar ”Vad skulle jag annars ha gjort” fräser hon till: ”Läst mig”. Medan artefakterna går under klubban – hennes kjol med skotskt tartanmönster, hans fiskeutrustning, etc – följer vi den fantasifulla och lekfulla färden mellan två individer som både var för bra och för dåliga för varandra. Hejdlöst växlar Løveid mellan biografiska fakta och poetisk fantasi, som när hovpoeten Hughes möter drottningen Elizabeth II som ber honom att inte skriva en dikt till den nyligen avlidna prinsessan Diana (han skrev dock en kortare dikt strax efter hennes begravning).

 

Den mörka humorn är ständigt närvarande, som rosens tagg. Och nog sticks den ibland, denna pjästext, och lyckas gjuta liv åt de karaktärer och spöken som befolkar scenrummet. Humorn är nödvändig för den som lever så nära depressiva tillstånd och självmordstankar, men det är en förenkling att kalla det för en tillkämpad glädje. Plath var stundtals genuint lycklig, det är något vi inte får glömma i all rapportering. Men humorn är spänd över en avgrund. Vi har att göra med ett temperament som nog skulle ha instämt i Gunnar Ekelöfs lakoniska summering i dikten ”Eufori”: ”känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början, / känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst, / känna hur död och liv är starka som vin inom en!”

 

I pjäsen anmäler ett indirekt häx-verb sin ankomst, genom att Plath så att säga ”häxar”. Närvaron av ockulta inslag är inte heller långsökta, då både Plath och Hughes gjorde sig mottagliga för esoterisk kunskap, magi och folktro. Och varför skulle de inte? Att skapa är något som ytterst tillhör den mörka och farliga och vådliga världen. Galenskapen blir en lek, och vice versa. I leken med barnen växer den formmässigt avancerade dikten ”Pappa” fram, som hon här också läser i en mer vågad version i radion, liksom för att låta oss ana hur radikalt hennes ordförråd och tematik var i början av 60-talet.  

 

Som underrubriker till pjäsens tre akter fungerar rader från Shakespeares Stormen: ”We are such stuff / As dreams are made of / And our little life is rounded with a sleep”, med sin implicita tolkning till Ariel-dikterna från Plath. Och nog är också Plaths liv föremål för liknande drömmar. Det går inte att säga att det här är den definitiva versionen av Sylvia Plath, men i den splittrade form hon här framträder kan vi ändå ana vidden av hennes storhet som författare. Det sker genom att Løveid låter henne återerövra sin röst och bli en självständigt skapande konstnär. Det är inget mindre än storartat gjort.

Ett uttåg med heder, Éric Vuillard, översättning Jan Stolpe, Lind & Co

 

Det är inte mycket fransk samtida litteratur som översätts till svenska, jämfört med den anglosaxiska. Men den som vill läsa något riktigt ypperligt kan förstås välja och vraka mellan några jag på rak arm kan rekommendera: Nina Bouraoui, Marie NDiaye, Édouard Louis, Marie Darrieussecq. Tyvärr verkar Nobelprisen gå till tråkmånsar som Patrick Modiano, Annie Ernaux, JMG Le Clezio …

 

Därför skulle det inte förvåna om också Éric Vuillard gick miste om priset. Nu har jag läst hans senaste bok, Ett uttåg med heder, hedersamt översatt av Jan Stolpe. Den är förstås lika fransk som de flesta av de namn jag räknade upp, skriven i en tradition av korta romaner, präglade av två begrepp som verkar vara bannlysta hos mången svensk författare: pregnans och stringens.

 

Det betyder bara att det som står här är nödvändigt och skapar mening. Vuillard skriver med en närvaro som aldrig blir tillkämpad eller utstuderad. Kort sagt: aldrig behöver jag tänka, ”aha, så där gör du för att jag som läser ska förstå att du sysslar med skönlitteratur”. Snarare arbetar han med en taktik som underminerar fiktionen, låter romanen och dokumentären turas om att föra pennan mot pappret.

 

Hans roman lånar onekligen försåtliga drag från verkligheten (med Italo Calvinos ljuvliga definition: ”den oskrivna världen”). Skådeplatsen är franska Indokina och Vietnam, perioden 1920-talet fram till 1950-talet. Den franska kolonialismen anlitar systematisk tortyr och mord av fångarna. Där ekonomiska incitament finns, där tappar människorna bort sina gränser. Illgärningarna bortförklaras, rationaliseras och relativiseras.

 

Hur då? Jo, där övergreppen har dokumenterats kallas det för ”undantag, en enskild vakts grymhet, en underhuggares sadism […] Det året gjorde Michelinföretaget en rekordvinst på nittiotre miljoner franc.” Ett stilla ursinne genomlöper Vuillards på ytan så beskedliga prosa. Det får texten att darra av sinister ytspänning och ominösa budskap tätt under den tunna ytan. Bilden av människan? Låt oss nöja oss med att säga att den inte är särskilt smickrande.

 

Vuillard skriver också likt flera av de bästa franska författarna ovan (Bouraoui, NDiaye, Louis, Darrieussecq) om klassfrågor, privilegier och representation. Men också om ekonomi, om de villkor som dikterar hur krig ska finansieras. Slagen står kring naturresurserna, där de riktiga generalerna arbetar åt aktiebolagen, med intresse i det kapital som kan utvinnas. Där kan den märkliga och olustiga kombinationen av grymhet och inkompetens utövas utan konsekvenser. Det är en fortsättning av den avklädning av den västerländska drömmen om herravälde som Joseph Conrad tidigt fördömde med Mörkrets hjärta. På behörigt avstånd från hemlandet eskalerar skändligheterna.                                                                                                                                                                        

Det starkaste argumentet ligger i hur alla intressenter kan länkas samman, och att vi som passivt gynnar krigsfabriken också bör tänka på vilka företag vi bestämmer oss för att favorisera. I fallet Ukraina kan vi stryka bland andra Marabou och Carlsberg. Trettio års krig tog slut i Hanoi med USA:s kapitulation. Då hade 4 miljoner ton bomber fällts över det lilla landet – fler än de allierade fällde under hela andra världskriget. Och tio gånger fler vietnameser dog än amerikaner och fransmän.

 

Med stilsäker elegans demonstrerar Vuillard hur plastisk romanen kan vara. Hans roman innehåller det mesta av det som saknas hos så många svenska romaner, som gjort sig så beroende av strömlinjeformat narrativ och igenkänningsfaktorer. Det är ett svårhanterat trick Vuillard utför: att skapa rimlighet åt det svårsmälta. Men det är till romanens fördel att jag som läsare ibland känner mig bortkollrad av hans illustra dans med fakta och autentiska personer, såsom den brigadgeneral (Christian de Castries) som på bokomslaget infångats av kameran efter att ha befriats från vietnamesiskt fångenskap.

 

Det här är en roman med bitskt och spefullt tonfall, där orden inte skräds när han passivt aggressivt skildrar den girighet som kriget föder. Berättar Vuillard för att avskräcka oss? Nja, hans primära syfte är inte att renodlat uppläxa läsaren. När han skriver om krig så här närgånget framstår det som allt annat än ärofyllt. Det är smutsigt, högljutt, illaluktande, och det gör ont på riktigt. Och även de initiala framgångarna avlöses snart nog av motgångar, bakslag och nederlag.

 

Hellre än att leta efter verkligheten i bokstavlig form skapar Vuillard psykologiska porträtt av individer som mer och mer framstår som allegoriska gestalter, för att illustrera tidlösa egenskaper hos människor som det vore ett misstag att förkasta som orealistiska, främmande eller enbart ”franska”. Dessa krigsfigurer är så himla bekanta, eller hur! Det är alltid samma gamla visa.  

Alma, Katarina Frostenson, Polaris

 

De fyra böcker Katarina Frostenson gett ut efter att ha detroniserats från Svenska Akademien är nog inte skrivna för nutiden. Min försiktiga prognos är att framtiden kommer att läsa dem med annorlunda blick. Den inriktning mot prosa hon slagit in på kan te sig väsensskild från den strama poesi hon gjort sig känd för, men redan för tio år sedan kom Tre vägar, som lånade ut sig till ett friare och mer narrativt förhållningssätt.

 

I det libretto hon skrev till operan Staden (1998) finns en prolog till den tillvaro hon befunnit sig i sedan våren 2018: ”Låt allting komma, välla ut! / Kom tala, tala, tala / I denna stad är bytet vitt! / Kom titta, bara titta!” Men i detta märkligt konsekventa författarskap kan en dikt från debuten I mellan (1978) också peka ut vad hon skrivit om de senaste fyra åren:

 

Jag går och du

följer mig

Jag flyr

Och vi vänder

Jag följer dig

Du flyr

Ja

det är så

Vi går

 

Alma heter den senaste boken. Det är hennes dopnamn, men också namnet på en berömd bro i Paris, bron där prinsessan Diana jagades till döds 1997. Nu bor berättarjaget i Paris, och tillbringar tiden med att ständigt vara i rörelse. Hon går, tvångsmässigt, kanske för att hålla sig sysselsatt och därmed hålla de onda tankarna borta. Hon pratar för sig själv, sjunger en liten stump ibland. En hemlös man hamnar i hennes blickfång: kanske heter han George Stehend (”stående” på tyska), och kanske exponeras och exploateras han av Frostenson. Frostenson låter den hemlöse ”G” bli snarlik berättaren själv, att hon också är hemlös.

 

Men boken börjar med ordet ”Krig”, och tankarna upptas av det pågående kriget i Ukraina. Är det inte smaklöst att ställa samman den egna situationen med det lidande som ett riktigt krig orsakar? Lite oväntat söker Frostenson upp en kulle för att försvara bevarandet av statyer som föreställer krigsherrar, med argumentet att världen inte blir bättre eller godare för att vi gör oss av med dem. Det är ju ett svagt argument, som helt missförstår poängen med att ifrågasätta vilka av historiens figurer vi ska bereda utrymme i det offentliga.

 

Berättaren bor med sin man på bottenvåningen i ett vitt femvåningshus. Att de bor på botten görs det förstås en poäng av, liksom den vita färgen. En av de författare Frostenson gärna återvänder till är Carl Jonas Love Almqvist, han som skrev om de två ting som var vita: oskuld och arsenik. En annan sak som är vit är förstås snön, och berättaren raljerar fritt över de lättkränkta snöflingorna som bebor hennes forna hemland, det kyliga landet i norr, som hon i vanlig ordning inte nänns nämna vid namn (tidigare fick det heta ”S”, ”den trånga stöveln” och ”Sveden”).

 

Det ska inte förnekas att den här boken är ojämn och problematisk, med en berättare som tänker medan hon skriver. Sådant blir inte alltid helt lyckat, och här finns en benägenhet till upprepning, eller bara tendenser till monotoni. Frostenson skriver om någon som styrs av glömska, någon som vill bli ”ingen”. Det är svårt att kategorisera denna blandform mellan prosa och poesi, dagbok och essä. I bokens fyra delar argumenterar Frostenson med berättaren som språkrör, i detta självförsvar, där hon till största del men inte helt verkar ha passerat de tidigare böckernas hätska ton.  

 

Några pikar har hon kvar att ge, som när hon benämner fosterlandets fiender som ”obskurantisterna” och ”megärorna”. En snäll tolkning skulle vara att det är en tidlös anklagelse, eller att hon skriver något som kunde ha tryckts på 1700-talet. Frostenson låter gärna diktrader sippra in i texten, med allt från Nils Ferlin till Marina Tsvetajeva, och en felciterad låttext av Nina Simone (”Don’t Let Me Be Misunderstood”). Någon fick gärna upplysa henne om att det borde gå att referera till något som hon har läst sedan hon själv var tonåring. För den kanon hon upprättar är statisk och märkbart opåverkad av vad litteraturen har åstadkommit de senaste 40 åren eller så.

 

Det betyder inte att hon bara har ointressanta saker att bidra med. När hon skriver om poesi finns det fingervisningar till vilken bra läsare Frostenson är. Det kan få en att önska att hon för stunden släpper sin ambition att harva vidare kring sitt eget mående och i stället skrev en lika skarp poetik hon skrev för en herrans massa år sedan, i dialog med Aris Fioretos (Skallarna, 2001). I Alma fastnar jag för de här meningarna:

 

Jag måste inte älska, inte svälja den, inte beundra (alltså stå i ett förmak). Det är själva meningen: dikten vill inte bli älskad. Den vill gå igenom, och den vill vara ett möte. Skredet.

 

I bokens långa tredje del, ”Den trånga vägen”, resonerar berättaren kring Paul Celans öde, med först plagiatanklagelserna kring dikten ”Dödsfuga” och det senare självmordet, i just Paris. Hon har lätt för att hitta dessa förföljda människoöden och låta dem speglas i den egna erfarenheten. Sinnet för proportioner är inte helt utvecklat hos Frostenson. Det skulle vara lätt att fördöma det som metod, men det finns något grundläggande mänskligt i det också, som kunde heta att ta sitt eget liv på allvar.  

 

Ja, hon tar sig själv på allvar, men tar hon ansvar? I en av passagerna som närmar sig poesin finns en antydan att hon förstår – verkligen förstår – vad hennes man har gjort sig skyldig till: ”en människa kan fela / och stundom gå vilse”. Men säg det ansvar som varar, för sedan skriver hon: ”till och med guden skriver med slingrande linjer”. Det är väl ändå att ta i, att vi har rätt att begå illdåd för att Gud är outgrundlig? Eller vad sägs om den naiva och oredigerade synen på påföljden: ”Och fängelset: varför finns det … inget gott kommer ut av det.”

 

Nja, Katarina Frostenson kommer förstås aldrig att få upprättelse och bli insläppt i den svenska så kallade värmen. Jag har tidigare påpekat det orättvisa att hon med sina sena böcker erövrat den läsekrets hon borde ha haft tidigare med diktsamlingar som Joner, Flodtid och Tre vägar. Så sent som 2016 fick hon Nordiska rådets litteraturpris. Den som är paria i kulturvärlden får se sig om i stjärnorna efter sådana utmärkelser, men det hindrar inte att det alltjämt finns anledning att läsa också den bannlystes böcker.

Ge fred en chans, EMB, Anti editör

 

Var ska sleven vara om inte i grytan? Elis Monteverde Burrau har skrivit en pjäs som handlar om Yoko Ono och John Lennons manifestation 1969 med bed-ins, där de demonstrerade mot Vietnamkriget från en hotellsäng. Pjäsen landar mitt i grytan hösten 2023, med den eskalerade konflikten mellan Israel och Palestina, som sedan Hamas attack 7 oktober urartat till ett krig med allt mer skändliga övergrepp. Det kan vara ett paradigmskifte: att vi från och med nu går mot en ännu mer våldsam tidsepok.

 

Nu är författarnamnet överskrivet och ersatt med den slagkraftiga förkortningen EMB. Nu är det här förstås ingen regelrätt pjäs om paret Ono-Lennons manifestation. På EMB:s typiska sätt plockar han in anakronistiska repliker, och låter verket explodera (ibland implodera) i ständigt nya infall, där utsagorna ibland yttras enbart för att undermineras. Som så ofta hos den här sprakfålen (språkfålen?) är det lustigt.

 

Och det finns minsann saker här och där som får mungiporna att skena: ”Vi har ingen tid att förlora. Bara förlorare förlorar tid! Vi förstorar tid!” Genom att ge fred en obestämd form låter EMB den bli mer flytande (jag menar sjunkande). EMB:s pjäs är som mest lyckad när den diskuterar hur det är att leva i offentligheten, repliker som riskerar att drunkna i ordmassan.

 

Efterspelet från parets demonstration handlade mycket om en famös bild på en städerska som gjorde sig redo att bädda deras säng, något många uppfattade som både hyckleri och ironi, typ att de protesterade mot systemet genom att själva uppmuntra det. Men det ska krävas mycket av en hotellgäst innan hen tackar nej till städning och bäddning. Hembiträdet finns med i pjäsen, som en påminnelse kanske om att även helgon skitar ned sina lakan.

 

På många sätt blir pjäsen en upprättelse för den bakdantade Yoko Ono, som Beatles-fans, Paul McCartney och journalister aldrig riktigt kunnat erkänna värdig Lennons geni – kanske också Lennons själv underskattade henne? Här blir han faktiskt mer av en  självupptagen bortskämd gnällfarbror och Ono får de vassaste replikerna. Och ingen kan förta intrycket av EMB:s språkliga spänst, där han otvunget svingar sig mellan fixpunkter som han är ensam om att upptäcka.

 

Det gör att han kommer undan med en del longörer, som att det blir en märklig balansgång mellan det charmiga och det osnygga – på något sätt blir pjäsen både flåshurtig och stillastående, med en del överflödiga inslag. När EMB tonar ned hugskotten finns en kärna som diskuterar konstens funktion i ett politiserat samhälle. Och då fylls pjäsen av en väl avvägd dos av beundran och det vanvördiga. Nog infinner sig en viss övermättnad, men jag är inte säker på att det vore en god idé om någon sa till EMB att man inte kan äta tårtan hela tiden, man måste också få i sig lite bröd, men för all del, med tanke på att så många andra svenska författare skänker oss kavring ska vi förstås inte gnälla på att någon ger oss sötsaker.

 

Idag fyller Per Wästberg 90 år. Jag avundas honom inte hans oförställda glädje inför livet. Min prognos är att EMB kommer att hinna skriva minst lika många böcker som Wästberg och att det redan nu finns en stol i Svenska Akademien där han får slå sig ned och sprida sitt ljusa men inte lättviktiga budskap. Utan att vara säker på att det är en välsignelse att bli 90 år gammal önskar jag EMB inget annat.

De anställda, Olga Ravn, översättning Johanne Lykke Naderehvandi, Wahlström & Widstrand

 

I framtiden kommer ingen skriva sf-romaner. Det beror på – och sorry om jag kommer med dåliga nyheter här – att förutsättningen för romaner som utspelar sig i framtiden är att vi kan föreställa oss en framtid. Som världen ser ut nu med krigen och klimatförändringarna blir det svårt att upprätthålla en civilisation som bygger på skönlitteratära skildringar i bokform. Så, passa på att njuta innan det är för sent!

 

Danska författaren Olga Ravn skrev 2018 en sf-roman, De ansatte, som jag läste och uppskattade när den kom. Liksom hennes tidigare roman Celestine, som utnyttjade den gotiska skräckromanen, är De ansatte en utpräglad genreroman, förlagd i rymden. Medan de flesta av Ravns övriga böcker – hon har gett ut sju stycken – i rask takt har översatts till svenska har denna dröjt, och tagit omvägen över den internationella framgången där den engelska utgåvan nominerades till både det internationella Bookerpriset och även till det nyinstiftade Ursula K. Le Guin-priset. Den har också satts upp som teaterpjäs.

 

Liksom fallet är med de flesta av de andra svenska översättningarna har Johanne Lykke Naderehvandi översatt. De anställda är en smått kuslig berättelse om ett rymdskepp som plockar upp några stycken organismer. Besättningen består av en blandning av människor och blandformer: ”Det finns de mänskliga och så finns det de människoliknande. De som är födda och de som är skapade. De som ska dö och de som inte ska det.” En anonym kommitté bestående av ”biomaterial” förhör de anställda på rymdskeppet, och romanen består av 102 vittnesmål.

 

Vad de vittnar om är en tillvaro där drömmar tar sig in i rutinen, där lojaliteten med uppdraget överskuggar alla individuella hänsyn – eller nästan så, för här och där skönjs ändå ett vagt motstånd. Liksom i alla goda berättelser finns det luckor, med vittnesmål som inte är helt kronologiskt ordnade, och dessutom saknas en och annan i uppräkningen. Från planeten Nyupptäckten plockar de sina föremål – eller enheter – att studera.

 

Det är en premiss som liknar en korsning mellan Ridley Scotts Alien och Harry Martinsons Aniara. En bra grej med Scotts rymdfilm var det uttalade klassperspektivet, något också Ravn tar fasta på. Ibland glömmer jag att den utspelar sig i rymden, och jag kan inte låta bli att undra om det är avsikten: att vi ser liknande förhållande också på vår jord, med anställda som behandlas som robotar och kanske i förlängningen också blir robotliknande. I slutändan kan vi fundera på om vi är annat än algoritmer, också vi mänskliga.

 

Några av de frågor som gör romanen aktuell är diskussionen om ansvar, om vi kan hålla maskinerna ansvariga för begångna brott. Till exempel, kan en självkörande bil ställas inför rätta? Vittnesmål 046 berättar om sin sovgranne som smyckar sig med exklusiva diamanter och kulor av ädelmetall som hon håller i handen när hon ska sova. Androiden som ser ner på henne från överslafen förundras: ”hon sover under mig, hennes hand har i sömnen fallit ut över sängkanten och handen är lite öppen, i den glimmar kulorna av metall upp mot mig som stjärnor från hennes hands mörker, som en massa små ögon.” Romanen är fylld av sådana poetiska bilder.

 

En sak litteraturen gör bättre än allt annat är att införliva oron i det berättande. Det går aldrig riktigt att lita på Ravns berättarröst. De olika vittnesmålen blir också till förväxling likartade, något som också måste vara avsiktligt. Det skapas en pulserande rytm genom den här korta romanen, som jag råkar läsa en kväll när något som liknar feber ansätter mig (å andra sidan, vad vet jag om febertillstånd, som inte haft högre temp än 38,6° sedan juli 1986?) Liksom besättningen angrips jag av oroliga drömmar: diffusa, svårtydda, ominösa. Att väcka förundran är inte det sämsta en roman kan göra.

 

Det har varit en del av Ravns poetik ända sedan debuten med den fantastiska diktsamlingen Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne, detta att styra sin tematik mot det Julia Kristeva benämnde abjektet. Det är ett skrivande som inte gör halt inför det fula och äckliga. Och skräcken smygs fram, skickligt och lömskt. Själva uppsåtet från Ravns sida är höljt i det dunkla länge nog, men allt mer framstår den här pessimistiska romanen som en dom fälld över mänsklighetens fåfänga strävan. Vi rör oss i riktning mot undergången.

 

Några av människorna på skeppet tillåts kommunicera med sina barn på hologram, något som gör Vittnesmål 098 oerhört sorgsen, då hon inser att hon som endast en av de människoliknande – de skapade – aldrig själv kommer att få ett barn. I dessa vittnesmål korsas gränserna mellan det mänskliga och det maskinella. Under de fem år som gått sedan den här romanen publicerades på danska har diskussionen om AI skjutit fart, och strängt talat kan vi se hur uppfattningen om människans brister blivit allt mer besvärande, liksom, hur kan vi försvara att människan finns kvar när hon är så full av neuroser, dåliga beslut, sjukdomar, och den oundvikliga döden. Här förlitar sig de människoliknande på den uppdatering som ska ge dem nytt liv även om de slocknar.

Om uträkning av omfång 2, Solvej Balle, översättning Ninni Holmqvist, Wahlström & Widstrand

 

I del två av danska Solvej Balles romansvit om kvinnan som fastnat i tiden reser hon i norra Europa för att åstadkomma årstidsförändringar. Det är en meditativ och skickligt utformad roman som ger nycklar till hur vi ska förhålla oss till vardagen.

 

Vi har kanske alla lekt med tanken: du vaknar upp och det är fortfarande samma dag som igår. Allt du gör ter sig bekant, men världen bara fortsätter eftersom ingen annan verkar ha fattat att tiden har stannat. Vad du än gör kan du inte komma vidare, för allt försvinner under natten och börjar om på nytt, dag efter dag …  

 

Med sin säregna mix av filosofisk essä, fantasy, skräckroman och komedi har danska Solvej Balle utforskat detta öde i ett romanbygge som ska bestå av sju delar när det är klart. Om uträkning av omfång har nu fått del 2 översatt till svenska (del 1 kom tidigare i höstas).

 

Romanen består av huvudpersonen Tara Selters anteckningar. Hon är inköpare av antikvariska böcker och fastnar den 18/11 i Paris, och när roman två inleds har drygt ett år gått. Hon har lämnat sin man, trött på att han inte delar hennes insikt att tiden har stannat. För honom och resten av världen är varje 18/11 en ny dag i almanackan.

 

Det här skulle kunna bli hur krångligt som helst, men Balle lyckas förmedla Taras förvirring på ett trovärdigt sätt, utan att det blir förvirrat för oss som läser. Hon tänker rationellt, och i del 2 ägnar hon större delen av tiden åt att resa. Först till föräldrarna för att fira jul med dem – något de accepterar för att göra henne till lags – och vidare genom halva Sverige för att få uppleva vinter. 

 

Har Tara drabbats av en psykos? Eller är hon bara deprimerad? Sådana rationella förklaringar ligger nära till hands, men de bestrids av hur klartänkt hon tar sig an varje ny dag, som ett slags äventyr. Balles debutromanen Lyrefugl handlar om en kvinna som blir ensam överlevare på en öde ö, som en modern Robinson Crusoe.

 

Snarare kan vi läsa romanen om Tara som en subtil civilisationskritik. Att tiden stannar är väl i dagsläget det enda som kan rädda oss, innan vi helt hinner sabba planeten. Tara skriver för att upprätthålla normalitet, och skrivandet blir också ett sätt att mota bort galenskapen. Det är en metod som känns igen från österrikiska Marlen Haushofers postapokalyptiska mästerverk Väggen, om kvinnan som är enda överlevare efter en katastrof. Det är nog ingen tillfällighet att varken Haushofers kvinna eller Tara behöver klockor.

 

Så försöker också Tara leva ett så asketiskt liv som möjligt, ett som gör minimal påverkan på världen. I gengäld försöker hon göra nya saker hela tiden, och där antyds något som kunde vara romanens budskap till oss: sluta håll på med samma gamla vanor, hitta nya upplevelser i stället. Det finns något kusligt bekant över Taras situation, för är vi inte alla fast i våra invanda beteenden? Har inte varje ny dag något otäckt bekant över sig?

 

Balles landsman, poeten Henrik Nordbrandt, har skrivit en fin dikt som lite går samma ärende: ”Året har 16 månader: november / december, januari, februari, mars, april / maj, juni, juli, augusti, september / oktober, november, november, november, november.” Det är alltså ingen tillfällighet att Balle väljer november som månad, och idag är det den artonde. Jag är inte helt övertygad om att det blir den nittonde imorgon.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/11 2023)

Mannen som gick för långt, E.F. Benson, översättning Veronica Sandström, Hastur

 

Medan skräckfilmen sedan en längre tid har dränerats på originalitet verkar grogrunden för skräcklitterauren vara mer gynnsam än någonsin tidigare. Då kan det också finnas anledning att söka sig bakåt till några av genrens föregångare. Förlaget Hastur öppnar ofta för sådana bortglömda författarskap och visar att tiden ibland kan vara en skonsam rättskipare.

 

Nu allra senast har de blåst bort lite damm från författaren E.F. Benson, som gav ut en del böcker i skräckgenren i början av 1900-talet. Senast han översattes till svenska var med en deckare med den lovande titeln Lyckans och dödens pokal. Han var också arkeolog, och skrev alltså ett antal skräcknoveller. Tre av dem har samlats i volymen Mannen som gick för långt, översatt av Veronica Sandström och med ett utförligt förord av Sten Wistrand.

 

Wistrand berättar bland annat att H.P. Lovecraft tog intryck av några av Bensons noveller, och det finns fog för den fascinationen. Han berättar också om guden Pan, som var i svang under den tidiga modernismen. Det tål att upprepas, att parallellt med teknologins framstegsoptimism frodades en vurm för det ockulta, manifesterat i verk av alla från Selma Lagerlöf till W.B. Yeats, i behov av en alternativ mytologi.

 

Hos Benson finns vissa inslag av den gotiska romanen, och ett tydligt intresse för att skapa obehag. Om den här samlingens första novell, ”Busskonduktören”, är åt det mysrysiga hållet trappar han upp hemskheterna och låter de andra två bli mer rysliga. Det är också de två som gör starkast intryck, genom att aktivera Ann Radcliffes 1700-talsdefinition av skiljelinjen mellan positiv rädsla (”terror”) och negativ skräck (”horror”): ”Terror and horror are so far opposite, that the first expands the soul, and awakens the faculties to a high degree of life; the other contracts, freezes, and nearly annihilates them.”

 

Till detta anför Benson sin teori om det som skrämmer oss: ”Jag tror inte det finns något som skadar kroppen mer än rädsla. Det finns inget som sluter ens själ lika mycket.” Det här står i titelnovellen, där Frank har en förmåga att förbli ung, en egenskap som avundas gästen Darcy (han heter faktiskt så, som en av Jane Austens mest legendariska karaktärer). Besattheten av ungdom och evigt liv demonstreras av några puerila multimiljardärer som bara lever för att hålla sig yngre (Bryan Johnson), men det är väl ändå ett nederlag när någon tycker att du ser yngre ut än du är? I Bensons novell möter vi så småningom guden Pan, och det är ingen trevlig bekantskap.

 

Det är en gruvlig novell, men skräcken överträffas faktiskt i den sista novellen, ”Rummet i tornet”. Där berättar en man om en dröm som har förföljt honom i åratal, att han tilldelas ett tornrum av en Mrs Stone, en kvinna som i drömmen åldras och till sist dör. När det sedan går som det brukar i litteraturen – det vill säga att drömmar förverkligas – blir utgången förstås åt det hemska hållet.

 

På senare år har Mike Flanagan överfört spöknoveller av Shirley Jackson och Henry James, samt skräcknoveller av Edgar Allan Poe. Det är utmärkt tv för den som finner behag i högsta möjliga antal jump scare-scener. Men som helhet: långtråkigt och repetitivt, och mestadels rörigt och svårt att orka bry sig om de stackarna som drabbas av hemsökelser av diverse slag, oberoende av om dessa spöken finns i andevärlden eller i deras egen föreställningsvärld.

 

Mitt tips är att litteraturen kommer att stå sig, att Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House och Henry James När skruven dras åt tillhör de verk som fortfarande blir lästa när tv-serierna har gått förlorade i något digitalt arkiv (vårdade av andra slags spöken, torra kulturminnesvårdare). Detsamma gäller väl filmen, som nu har gått varvet runt i att recycla sina gamla idéer. En bok som denna lilla novellsamling av E.F. Benson har av allt att döma längre livstid.

Flytare, Martín Espada, översättning Henrik C. Enbohm, Balders förlag

 

Den amerikanska poesin har en tradition av talspråklig mångordighet, från Walt Whitman vidare till Carl Sandburg, Allen Ginsberg och Bob Dylan. Man kan med fog hävda att en antologi med dikter från USA ser mycket annorlunda ut jämfört med en antologi med dikter från Sverige. Så annorlunda att det ibland ser ut som två olika texttyper, och synar man det närmare i sömmarna får vi också korn på det typiskt amerikanska idiomet, som blir svårt att återge på svenska utan att det börjar likna annat än poesi.

 

Martín Espada är en prisad amerikansk poet med rötterna i Puerto Rico. Hans bok Flytare har nu översatts till svenska av Henrik C. Enbohm, och de problem en svensk läsare ställs inför belastar inte hans insats som översättare. Tvärtom är det en stilsäker överföring av det främmande idiomet till ett svenskt talspråk, där hindret endast reses av ens brist på erfarenhet av motsvarande svenska poeter.

För vem skriver så här rättframt och aktivistiskt på svenska? Många, skulle man på ett plan svara, som exempelvis Athena Farrokhzad, Ida Börjel, Sorin Masifi, men det är fortfarande med en poesi som inte förhåller sig till det berättade på samma sätt som Espada. Hans dikter i den här boken liknar noveller, och de framställs på ett direkt sätt, som kan föra tanken till Göran Greider, som trots att han delar anspråk på att kommunicera utan att utmana, inte riktigt lägger sig lika nära prosan.

 

Å andra sidan, varför krångla till det med att jämföra hela tiden? Vi kan nöja oss med att Espada skriver i en aktivistisk tradition. ”Flytare” är gränspolisens benämning på emigranter som drunknar när de försöker korsa gränsen mellan Mexiko och USA. Espada skriver om broar, och de som byggt dem, och de som tvingats hoppa från dem. Så utläst kan dikterna pendla mellan hat och hopp, och det är ett hopp som splittras i två enheter: dels det abstrakta drömmandet, och dels det konkreta självmordshoppet från bron.

 

Den här boken är ett collage som växlar mellan det privata och det allmänna, och lånar stildrag från olika texttyper, såsom dokumentären, barndomsminnen, historieskrivningen och reportaget. I titeldikten ägnar han sig åt att namnge några av de olyckliga som förolyckats:

 

Och de döda har fortfarande namn, namn som sjunger helgonens lov,

namn som slår ut i vita blommor, en procession av namn som alla är klädda

i svart och långsamt släpar kistorna mot kyrkogården. Mejsla ut deras namn

i rubriker och gravstenar man aldrig skulle ha känt till runtom i köken

i denna kakofoniska värld. Skriv upp deras namn i namnboken.

Säg Óscar Alberto Martinez Ramirez; säg Angie Valeria Martinez Ávalos.

 

Så blir de annat än siffror i en statistik, eller med den nutida politikens skändliga term, ”volymer”. Espada pekar ut det skamlösa och groteska i den människosyn som råder i det amerikanska samhället, där hemlösa förföljs, straffas och torteras. Han uppfinner en berättarröst som inflikar onda passager i USA:s historia. I en dikt seglar en fotboll upp över ett taggtrådsstängsel, en bild som påminner om Tomas Tranströmers fängelsehaikus. Båda poeterna försöker upprätthålla en normalitet under ohyggliga omständigheter.

 

Det finns ett uttalat ursinne i Espadas tonfall, en indignation som växer sig allt starkare genom diktsamlingens fyra delar, där den avslutande, ”Morir Soñando” (spanska för ”att dö drömmande”) är den avgjort mest konfrontativa. Den föregås av ett parti kärleksdikter, bland annat från en sköldpadda, och en där kärlekens sköra karaktär jämförs med insekten:

 

inte en fluga eller en mygga, inte en syrsa eller ett bi, utan månspinnaren

vi såg en kväll, vars skimrande gröna vingar trummade mot insektsnätet

i fönstret som för att säga Jag har en vecka att leva, släpp in mig, och det gör jag.

 

USA blir mardrömmens land för den med fel hudfärg, fel namn, fel åsikter. Espada visar hur våldet tar sig in i de drabbades drömmar, och låter det bli en del av bestraffning, som en effektiv illustration till vad terror egentligen innebär: ett psykiskt straff som vida övergår den fysiska kränkningen. I en dikt skapas en ny variant av Damoklessvärdet: en kladdig boll av spenat, som när som helst kan drabba den olycksalige.

 

Rasismen börjar tidigt, för redan barn lär sig värdet i att distansera sig från det som kan göra deras skyddade liv ofördelaktigt. Espada skildrar dessa skrämmande erfarenheter utan att döma eller att bli tendentiös. Mer än något annat liknar hans dikter noveller, där var och en bär på ett levnadsöde, ibland historiskt och ibland privat. Motståndet måste hävdas, värnas och trappas upp, lyder hans bistra slutsats. Hans engagerade röst rör sig mellan värdighet och skymf, som i en parabel med religiös täckning: ”Jag såg det tomma korset på den tomma kyrkan vid South 4th Street, som om Jeus / slagit ut med armarna och flugit därifrån, ivägskrämd av en ambulanssiren för mycket.”

Allt är helt okej, Zac Smith, översättning Jonathan Brott, it-lit

 

Ganska mycket av konsten är i någon bemärkelse både bra och dålig. Tänk David Cronenbergs filmer, James Joyces romaner, Pablo Picassos målningar. De genererar någon slags estetisk kraft ur detta motsatspar, att de både uppvaktar det storslagna och det ordinära. Och resultatet blir kanske inte alltid sublimt (Videodrome, Finnegans Wake, 90% av Picassos samlade verk), men ändå på något sätt både hög- och lågintressant.

 

Zac Smith är en av stjärnorna i den amerikanska alt lit-scenen, en rörelse som inte riktigt fått fäste i Sverige, trots att it-lit gjort några inledande trevare med översatta böcker av Tao Lin. Smiths bok Allt är helt okej är ute i liknande ärenden som Lin, som är en av de som öst hyllningsord över boken, tillsammans med bland andra Megan Boyle och Elis Monteverde Burrau. Själv lockas jag att skriva något surt i marginalen, typ ”Nä, allt är verkligen inte helt okej med den här boken!”

 

Den består av 69 korta noveller som medvetet försöker vara så meningslösa som möjligt. Antalet kan få en att tänka på The Magnetic Fields projekt ”69 Love Songs” från 1999, där varje kärlekslåt är gjord i en ny genre (ok, jag vet att EMB inte tror på genrer, han tror bara på stil, och det är ok, så låt oss kalla det ”stil”).

 

På tal om sammanträffanden: Hjalmar Söderbergs historiett ”Spleen” börjar på sidan 69 i originalutgåvan som finns att läsa på Litteraturbanken. I den berättas om en sprallig man som råkar döda en förbipasserande med ett schackbräde och träffar en man som deppar och vill dö för att han fått ett arv men piggas upp när han får höra att han kan vinna mer än dubbla summan i något som heter ”hamburgerlotteriet”, och därför får något att leva för.

 

Det är i Smiths bok ofta lika knäppt och uppskruvat som i Söderbergs kortnovell. I en novell kan Barack Obama laga mat och börja skriva på en (dålig) novell. I en annan är det pizzor, i en tredje spyor, i en fjärde kaffe, i en femte självmordstankar, i en sjätte penisar, i en åttonde bilar, i en nionde pengar … Och så fortsätter det, med några upprepningar.

 

I en av novellerna träffar en person Dan Brown, kändisförfattaren, vars namn muteras till ”Don Brown (lättare att skriva än Dan Brown)” och ”don brown (inga versaler)”. En ändå uppfriskande experimentlusta, som tyvärr dämpas i de flesta av de andra novellerna, även om det kan vara kul för stunden med en novell där alla meningar avslutas med utropstecken. Annars är det lite pubertalt, lite vulgärt, lite effektsökeri.  

 

Mitt intryck: det är lite som att vara på en fest men man saknar inbjudan, så man väntar bara på att någon ska peka ut en och förpassa en till balkongen i bästa fall. Hur mycket jag än gillar en del av det Elis Monteverde Burrau gör förstår jag inte storheten i detta. En del litteratur lyckas få mig att känna mig ung, en del får mig bara att känna mig gammal, och jag inser att det är en tunn (snubel)tråd mellan dessa positioner, men jag orkar inte röra mig åt det hållet för att läsa en så ointressant bok som denna.    

 

Hur var då The Magnetic Fields skiva? Ingen aning, jag har aldrig lyckats lyssna klart på den, brukar tröttna vid låt 35 eller så. Många idéer som ser bra ut på pappret ska helt enkelt inte förverkligas.

Bebådelsen, Mare Kandre, Nirstedt/Litteratur

 

Bland de svenska författare som gett ut böcker efter 1989 torde Mare Kandre vara den som blivit mest förbisedd av juryn som nominerar årets sex bästa böcker till Augustpriset. Sju av hennes elva böcker utkom 1991-2002, och till det två postuma böcker med tecknade serier och dramatik. Den enda jag på rak arm kan komma på som är i närheten av att vara lika välförtjänt av nomineringar är Helena Österlund, vars sju böcker (2010-2023) inte fallit juryn på läppen.

 

Österlund har skrivit förordet till Mare Kandres andra bok, Bebådelsen, som kom 1986. Den ingår i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket, där den minst sagt pryder sin plats, kronologiskt mellan Lennart Sjögren (1974) och Willy Granqvist (1987). Kandre var 24 när den här samlingen med prosadikter utkom, en tunn bok på 29 dikter som i original hade ett omslag med blodröda konnotationer. Skillnaden i den här nyutgåvan är att raderna är aningen längre, vilket gör dikterna mindre kompakta på boksidan.

 

Österlund resonerar kring det svårkategoriserade med denna bok. Den beter sig både som poesi och prosa – minns att Kandres debut I ett annat land också arbetade under dubbelt befäl, genom att agera både i novellens samt romanens eller kortprosans uttryckssätt. Som bekant är bebådelsen – då ängeln Gabriel informerar Maria att hon ska föda Guds son – ett vanligt motiv inom bildkonsten, där Maria ömsom porträtteras som skräckslagen (Dante Gabriel Rossetti) och ömsom som ödmjukt mottaglig (Botticelli). I Bibeln uppmanas hon att avstå från rädsla, och hon följer Guds diktat; hon gör sig i ordning att tjänstgöra.  

 

Österlund betonar att Kandres Maria är tvivlande, men också att hon egentligen inte är Maria: hon är alla kvinnor som genomgår en graviditet. Det är en dikt som omfattar det fysiska och kroppsliga i hög grad, och låter starka känslor genomborra diktjagets upplevelse av motstridiga reaktioner. Där finns också några referenser till odjuret, där tre gånger ”La Béte” åkallas. Men också rader som kunde ha skrivits många årtionden tidigare av en annan egensinnig svenskspråkig författare – Edith Södergran. Hos Kandre lyder det: ”Behärskning – / Inget står emot mig. / Ingenting.” Fast om jag inte tar miste tyckte Kandre inte om Södergran, som hon avfärdade som mjäkig.

 

 

Bebådelsen hör till Kandres mer introverta och märgfulla böcker, tillkomna på 80-talet. På 90-talet svängde hon in på en mer extrovert och expansiv bana, med böcker som både verkade och faktiskt var skrivna ur ett flöde som frigjorts av något som liknade en yttre kraft. Många favoriserar 80-talsböckerna – främst Bübins unge – och menar att 90-talsböckerna är svagare, men det är en förenkling: Kandre lyckades förnya sig och utveckla sitt författarskap, men behålla en konsekvent kärna av dunkelt främlingskap inför världen. Ett främlingskap som samtidigt bejakade en total vilja att interagera med samtiden.   

 

Mor: jag går in i det: jag låter det hitta mig.

   Jag sjunger stjärnorna tillbaka in i sina banor, hem igen.

   Bergen släpper sina tunga dofter och den är verklig nu, omätligheten, rymdens knastrande sälta.

   Jag lägger upp mitt huvud bland himlakropparnas svala, barblåsta knippen –

   Hur skall jag orka bära det, denna förmögenhet?

   Nu finns här ingenting jag saknar!

   Vänta mig inte.

 

Mare Kandre saknar motstycke i den svenska litteraturen. Trots att det snart har gått 20 år sedan hon plötsligt dog, endast 42 år gammal, har sorgearbetet inte riktigt utförts. Hon representerade ett allvar som till 100% är strängt och högstämt, men också till 100% är kaxigt och vardagligt. Denna säregna blandning av strategi och spontanitet blixtrar till i enskilda rader: ”Ingenting är verkligt längre. […] dit ingen längtar, dit skall jag gå! […] Jag har ritat in mig dit ingen går, djupare in i min tysta cirkel”.   

 

Det är skrivet på liv och död, om att stöta bort det levande, med diktens ord ”blöda ut” det som lever. Så sett blir det en konstnärlig skapelseberättelse, där rörelsen går från sterilitet till inspiration, med en kvinna som upptäcker livet i sin fulla vidd. Boken vidgar vår uppfattning av kroppen och graviditeten. Det är svårt att värdera Kandres böcker i termer av ”bästa bok” och så vidare, men det vore synd om en så spännande bok som Bebådelsen inte lyckades hitta nya läsare under 2020-talet. Hennes böcker fyller också så olika funktioner, och utgör egna komponenter i ett författarskap som jag mer och mer blir övertygad om är något som vi inte ens förtjänar.

 

De totalt tretton böckerna av Kandre är en oavslutad process. Och så läser jag den här boken som en del av detta större författarskap. Det finns där i väntan på att upptäckas, och aktiveras, av ständigt nya läsare.