Allt är helt okej, Zac Smith, översättning Jonathan Brott, it-lit

 

Ganska mycket av konsten är i någon bemärkelse både bra och dålig. Tänk David Cronenbergs filmer, James Joyces romaner, Pablo Picassos målningar. De genererar någon slags estetisk kraft ur detta motsatspar, att de både uppvaktar det storslagna och det ordinära. Och resultatet blir kanske inte alltid sublimt (Videodrome, Finnegans Wake, 90% av Picassos samlade verk), men ändå på något sätt både hög- och lågintressant.

 

Zac Smith är en av stjärnorna i den amerikanska alt lit-scenen, en rörelse som inte riktigt fått fäste i Sverige, trots att it-lit gjort några inledande trevare med översatta böcker av Tao Lin. Smiths bok Allt är helt okej är ute i liknande ärenden som Lin, som är en av de som öst hyllningsord över boken, tillsammans med bland andra Megan Boyle och Elis Monteverde Burrau. Själv lockas jag att skriva något surt i marginalen, typ ”Nä, allt är verkligen inte helt okej med den här boken!”

 

Den består av 69 korta noveller som medvetet försöker vara så meningslösa som möjligt. Antalet kan få en att tänka på The Magnetic Fields projekt ”69 Love Songs” från 1999, där varje kärlekslåt är gjord i en ny genre (ok, jag vet att EMB inte tror på genrer, han tror bara på stil, och det är ok, så låt oss kalla det ”stil”).

 

På tal om sammanträffanden: Hjalmar Söderbergs historiett ”Spleen” börjar på sidan 69 i originalutgåvan som finns att läsa på Litteraturbanken. I den berättas om en sprallig man som råkar döda en förbipasserande med ett schackbräde och träffar en man som deppar och vill dö för att han fått ett arv men piggas upp när han får höra att han kan vinna mer än dubbla summan i något som heter ”hamburgerlotteriet”, och därför får något att leva för.

 

Det är i Smiths bok ofta lika knäppt och uppskruvat som i Söderbergs kortnovell. I en novell kan Barack Obama laga mat och börja skriva på en (dålig) novell. I en annan är det pizzor, i en tredje spyor, i en fjärde kaffe, i en femte självmordstankar, i en sjätte penisar, i en åttonde bilar, i en nionde pengar … Och så fortsätter det, med några upprepningar.

 

I en av novellerna träffar en person Dan Brown, kändisförfattaren, vars namn muteras till ”Don Brown (lättare att skriva än Dan Brown)” och ”don brown (inga versaler)”. En ändå uppfriskande experimentlusta, som tyvärr dämpas i de flesta av de andra novellerna, även om det kan vara kul för stunden med en novell där alla meningar avslutas med utropstecken. Annars är det lite pubertalt, lite vulgärt, lite effektsökeri.  

 

Mitt intryck: det är lite som att vara på en fest men man saknar inbjudan, så man väntar bara på att någon ska peka ut en och förpassa en till balkongen i bästa fall. Hur mycket jag än gillar en del av det Elis Monteverde Burrau gör förstår jag inte storheten i detta. En del litteratur lyckas få mig att känna mig ung, en del får mig bara att känna mig gammal, och jag inser att det är en tunn (snubel)tråd mellan dessa positioner, men jag orkar inte röra mig åt det hållet för att läsa en så ointressant bok som denna.    

 

Hur var då The Magnetic Fields skiva? Ingen aning, jag har aldrig lyckats lyssna klart på den, brukar tröttna vid låt 35 eller så. Många idéer som ser bra ut på pappret ska helt enkelt inte förverkligas.