JEG ER SYLv, Cecilie Løveid, Kolon

 

Det är en underdrift att påstå att Sylvia Plaths levnadsöde fascinerar och fängslar. Otaliga böcker har skrivits som utgår från den faktiska människan, amerikanskan som under sin levnadstid gav ut diktsamlingen The Colossus och romanen Glaskupan. Hon som var gift med den brittiske poeten Ted Hughes, hon som begick självmord för sextio år sedan och vars namn sedan dess varit synonymt med stort lidande. Orättvist, tycker jag nog: människor är mer komplexa än så, och få människor är lika komplexa som Plath.

 

Norska författaren Cecilie Løveid hittar med sin pjäs JEG ER SYLv en annan ingång till det biografiska materialet än till exempel de många exempelen på exofiktion som förevisats av Kate Moses Övervintring, Connie Palmens Jiz zegt het (”Om du säger det så”) och Elin Cullheds Eufori. Medan dessa är mer konventionellt och kronologiskt hållna har Løveid tillåtit sig att experimentera hejvilt, och kallar metoden ”biodrama”. Pjäsen hade premiär i Oslo i augusti i år, och det är en befriande lek med både fiktionen och verkligheten.

 

Titeln anspelar på Plaths dikt ”Mirror”, vars inledning ”I am silver” i Olav H. Hauges nynorska översättning lyder: ”Eg er sylv”. På bokmål blir det följdriktigt: ”Jeg er sylv”. Det är spegeln som talar. Spegeln i vilken vi kan spegla vår fascination för Sylvia Plath. Men frasen är, som Løveid mycket riktigt påpekar i ett efterord, också vår: ”Jag är Sylvia” är något vi som läser henne kan instämma i, att vi blir henne vid läsakten.

 

Løveid upprätthåller en mindre hovsam ton i den här vindlande pjäsen som rör sig obehärskat och vilt genom tid och rum, och låter fantasi och magi mötas i en dans som är fräck, yster, farsartad, tragisk, sorglig, extatisk, dödslängtande, stridslysten – ofta allt på samma gång. Hellre än att bocka av parallellerna till författarnas biografi går det att haka loss den akademiska notapparaten och bara låta sig svepas med av det mörka ordflödet, där olika tider samverkar och motverkar.

 

Med hjälp av den auktion som dottern Frieda Hughes anordnade 2018 följer vi den korta relationen mellan Plath och Hughes, mot dess ofrånkomliga utgång. Ena stunden ser vi barnet Sylvia i färd med att fånga pappan Ottos uppmärksamhet, i nästa grälar hon med mamman, i nästa är Anne Sexton svartsjuk på att vännen Sylvia hann ta sitt liv före henne, i nästa har Plath svartsjuka samtal med Hughes nya kvinna Assia Weevil, och så vidare. Det här är ett sätt att skriva som lätt kunde göra en fartblind eller åksjuk, men bara man ger upp alla försök att läsa med protokollförande blick framträder en version av händelseförloppet, en version som det går att tro på bortom alla sanningsanspråk.

 

För vi har ju redan facit! Vi har Plaths brev (självframställande), hennes dikter (självbiografiska), hennes dagböcker (självbiografiskare), och hennes noveller (självbiografiskast). Vi fick också, sent omsider, Hughes Brev på födelsedagen som i mångt och mycket vidimerade bilden av deras kärlekshistoria som både lycklig och olycklig. Som nästan alla andra kärlekshistorier, med andra ord. Den starka attraktionen mellan dem slår gnistor också i den här versionen.

 

Men, och här gör Løveid en stor insats för att bistå vår tolkning, det är att underskatta Plath som enbart en självbiografisk författare. Det som gör Glaskupan till en av 1900-talets bästa romaner är inte att den i så hög grad följer författarens egna upplevelser, utan att det är en så suveränt rolig och sann roman. I pjäsen JEG ER SYLv blir Plath förhörd av BBC när hon ska läsa upp sina dikter i radion:

 

Selvbiografiske? Absolut ikke

For noe tøys

Dette er livsstudier

 

Løveids Plath är rastlös och kaxig, och ger svar på tal när Hughes berättar att han lagt märke till henne redan när han såg en bild av de amerikanska stipendiaterna som kom till Cambridge. Hon frågar om han då värderade henne, och på hans maktlösa svar ”Vad skulle jag annars ha gjort” fräser hon till: ”Läst mig”. Medan artefakterna går under klubban – hennes kjol med skotskt tartanmönster, hans fiskeutrustning, etc – följer vi den fantasifulla och lekfulla färden mellan två individer som både var för bra och för dåliga för varandra. Hejdlöst växlar Løveid mellan biografiska fakta och poetisk fantasi, som när hovpoeten Hughes möter drottningen Elizabeth II som ber honom att inte skriva en dikt till den nyligen avlidna prinsessan Diana (han skrev dock en kortare dikt strax efter hennes begravning).

 

Den mörka humorn är ständigt närvarande, som rosens tagg. Och nog sticks den ibland, denna pjästext, och lyckas gjuta liv åt de karaktärer och spöken som befolkar scenrummet. Humorn är nödvändig för den som lever så nära depressiva tillstånd och självmordstankar, men det är en förenkling att kalla det för en tillkämpad glädje. Plath var stundtals genuint lycklig, det är något vi inte får glömma i all rapportering. Men humorn är spänd över en avgrund. Vi har att göra med ett temperament som nog skulle ha instämt i Gunnar Ekelöfs lakoniska summering i dikten ”Eufori”: ”känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början, / känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst, / känna hur död och liv är starka som vin inom en!”

 

I pjäsen anmäler ett indirekt häx-verb sin ankomst, genom att Plath så att säga ”häxar”. Närvaron av ockulta inslag är inte heller långsökta, då både Plath och Hughes gjorde sig mottagliga för esoterisk kunskap, magi och folktro. Och varför skulle de inte? Att skapa är något som ytterst tillhör den mörka och farliga och vådliga världen. Galenskapen blir en lek, och vice versa. I leken med barnen växer den formmässigt avancerade dikten ”Pappa” fram, som hon här också läser i en mer vågad version i radion, liksom för att låta oss ana hur radikalt hennes ordförråd och tematik var i början av 60-talet.  

 

Som underrubriker till pjäsens tre akter fungerar rader från Shakespeares Stormen: ”We are such stuff / As dreams are made of / And our little life is rounded with a sleep”, med sin implicita tolkning till Ariel-dikterna från Plath. Och nog är också Plaths liv föremål för liknande drömmar. Det går inte att säga att det här är den definitiva versionen av Sylvia Plath, men i den splittrade form hon här framträder kan vi ändå ana vidden av hennes storhet som författare. Det sker genom att Løveid låter henne återerövra sin röst och bli en självständigt skapande konstnär. Det är inget mindre än storartat gjort.