Sidor

18 nov. 2023

Om uträkning av omfång 2, Solvej Balle, översättning Ninni Holmqvist, Wahlström & Widstrand

 

I del två av danska Solvej Balles romansvit om kvinnan som fastnat i tiden reser hon i norra Europa för att åstadkomma årstidsförändringar. Det är en meditativ och skickligt utformad roman som ger nycklar till hur vi ska förhålla oss till vardagen.

 

Vi har kanske alla lekt med tanken: du vaknar upp och det är fortfarande samma dag som igår. Allt du gör ter sig bekant, men världen bara fortsätter eftersom ingen annan verkar ha fattat att tiden har stannat. Vad du än gör kan du inte komma vidare, för allt försvinner under natten och börjar om på nytt, dag efter dag …  

 


Med sin säregna mix av filosofisk essä, fantasy, skräckroman och komedi har danska Solvej Balle utforskat detta öde i ett romanbygge som ska bestå av sju delar när det är klart. Om uträkning av omfång har nu fått del 2 översatt till svenska (del 1 kom tidigare i höstas).

 

Romanen består av huvudpersonen Tara Selters anteckningar. Hon är inköpare av antikvariska böcker och fastnar den 18/11 i Paris, och när roman två inleds har drygt ett år gått. Hon har lämnat sin man, trött på att han inte delar hennes insikt att tiden har stannat. För honom och resten av världen är varje 18/11 en ny dag i almanackan.

 

Det här skulle kunna bli hur krångligt som helst, men Balle lyckas förmedla Taras förvirring på ett trovärdigt sätt, utan att det blir förvirrat för oss som läser. Hon tänker rationellt, och i del 2 ägnar hon större delen av tiden åt att resa. Först till föräldrarna för att fira jul med dem – något de accepterar för att göra henne till lags – och vidare genom halva Sverige för att få uppleva vinter. 

 

Har Tara drabbats av en psykos? Eller är hon bara deprimerad? Sådana rationella förklaringar ligger nära till hands, men de bestrids av hur klartänkt hon tar sig an varje ny dag, som ett slags äventyr. Balles debutromanen Lyrefugl handlar om en kvinna som blir ensam överlevare på en öde ö, som en modern Robinson Crusoe.

 

Snarare kan vi läsa romanen om Tara som en subtil civilisationskritik. Att tiden stannar är väl i dagsläget det enda som kan rädda oss, innan vi helt hinner sabba planeten. Tara skriver för att upprätthålla normalitet, och skrivandet blir också ett sätt att mota bort galenskapen. Det är en metod som känns igen från österrikiska Marlen Haushofers postapokalyptiska mästerverk Väggen, om kvinnan som är enda överlevare efter en katastrof. Det är nog ingen tillfällighet att varken Haushofers kvinna eller Tara behöver klockor.

 

Så försöker också Tara leva ett så asketiskt liv som möjligt, ett som gör minimal påverkan på världen. I gengäld försöker hon göra nya saker hela tiden, och där antyds något som kunde vara romanens budskap till oss: sluta håll på med samma gamla vanor, hitta nya upplevelser i stället. Det finns något kusligt bekant över Taras situation, för är vi inte alla fast i våra invanda beteenden? Har inte varje ny dag något otäckt bekant över sig?

 

Balles landsman, poeten Henrik Nordbrandt, har skrivit en fin dikt som lite går samma ärende: ”Året har 16 månader: november / december, januari, februari, mars, april / maj, juni, juli, augusti, september / oktober, november, november, november, november.” Det är alltså ingen tillfällighet att Balle väljer november som månad, och idag är det den artonde. Jag är inte helt övertygad om att det blir den nittonde imorgon.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/11 2023)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.