Albertineutredningen, Anne Carson, översättning Mara Lee, Faethon

Hastigt och lustigt har vi i år skänkts tre av Anne Carsons böcker på svenska, på tre olika förlag, förmodligen i förhoppning om ett Nobelpris som fortsätter vara uteblivet. Ellerströms gav ut Lediga män, Bonniers gav ut Eros den bitterljuva, och nu ger Faethon ut Albertineutredningen, översatt av Mara Lee. Fotnot: Niklas Haga, som översatte Eros den bitterljuva har formgivit Faethons bok. Den liknar ett gammeldags vaxdukshäfte – passande nog, då det rör sig om anspråkslösa anteckningar.

 

Boken kom på engelska 2014 och var då formgiven som en chapbook, ett enkelt häfte. Det är 59 lösa anteckningar kring läsningen av främst del 5 i Marcel Prousts stora roman På spaning efter den tid som flytt. Eller vad då roman? Proust har inte skrivit en roman, han har skrivit en umgängesform, något som framkallar en ständig återkomst. När jag plockar fram några av volymerna ser jag att de är fyllda med små notiser i blyerts, sidhänvisningar och frågetecken, och jag räknar lätt till minst 59 stycken sådana mini-kommentarer bara i volym 5. Med andra ord: vi som läser Proust blir lätt hängivna, extatiska läsare.   

 

Carsons metod är både kvantitativ och kvalitativ, när hon anger siffror och intryck. Hennes metod är också oförglömlig, med en feministisk agenda som inte alltid är helt uttalad. I sin bearbetning av Sofokles Antigone, den kryptiskt underbara Antigonick, låter hon Eurydikes korta monolog sprawla fram över boksidan i ett flöde som är euforiskt i sin salighet att äntligen få tala till punkt på sina egna villkor. Likaledes blir Albertines brist på agens en akut fråga för Carson.

 

Vem är Albertine i Prousts roman? Hon som huvudpersonen Marcel helst vill ha sovande (hon sover 19% av sin tid i romanen). Det blir alltså 59 noteringar, plus ett appendix som blir en höjdpunkt efter de ibland lite väl prydliga och nitiska anteckningarna. I appendixet kan hon lägga ut texten kring adjektiv, kring rörelse, kring skillnaden mellan metafor och metonymi, och den eventuellt medvetna allusionen Hitchcock gör när han döper sin kvinnliga protagonist i filmen Vertigo till Madeleine, då det finns så många paralleller i hans story till Proust (Madeleinekakan är Marcels biljett till de minnen som är romanens förutsättning).

 

Carson har skrivit något som lattjar med genrerna essä, poesi och aforism, och som lever upp till titelns ”utredning”, och blir en redogörelse som beter sig både försiktigt och oblygt till sitt undersökningsobjekt. ”Att veta något om andra människor är olidligt”, skriver hon retfullt. Hon frilägger den överordning som Prousts roman uppmuntrar, och rör sig mot de övergrepp som blir konsekvensen. Lena Andersson skulle förstås invända, men när Marcel förgriper sig på den naket sovande Albertine är det förstås ett övergrepp.

 

En av de saker man behöver förhålla sig till är hur biografiskt man ska läsa Proust, eller en författare överhuvudtaget. Alberto Moravias argument att alla författare skriver självbiografiskt är kanske tillspetsat och kategoriskt, men det ligger också något i att ämnesval är avslöjande. Carson infogar en brasklapp, utan att ta ställning: ”Den är alltid knepig, frågan om man bör läsa en författares verk i ljuset av hans liv eller ej.”

 

I stället för enbart ett bidrag till den växande Proust-exegetiken har Carson skrivit ett sorgligt och tänkvärt politiskt-estetiskt manifest, en nyckel till läsning inte endast av Prousts roman utan i mer generell mening. Den egenskap som betonas mest är lögnen, och hur kärleksrelationen mellan Marcel och Albertine är en uppvisning i illusion, svek och lögn, och hur kärleken blir en skådeplats för det påhittade, och hur mycket deras relation bygger på det påhittade.

 

Som brukligt är Mara Lee en pålitlig översättare av Carson, om än det är slarvigt att bara överta originalets angivelse av när – spoiler alert! – Albertine dör. Det må vara på sidan 642 i band 5 i den engelska utgåva Carson konsulterar, men i Vallquists översättning är det på sidan 67 i band 6.