I slutet borde jag dö, Hannele Mikaela Taivassalo, Förlaget

En av svenskans mest begåvade författare har du antagligen inte läst. Hon har skrivit epik i det större formatet med romanen In transit, serieroman med den likaledes begåvade tecknaren Catherine Anyango Grünewald med Scandorama. Resultatet har alltid varit lyckat. Du har antagligen inte läst Hannele Mikaela Taivassalo då hon är finlandssvensk, men det vore en grym försummelse att undvika henne i fortsättningen.

 

Nu utkommer hon med en kort roman, I slutet borde jag dö. Det är en slags punktroman, eller med hennes egen beteckning: gränsprosa. Gränsen som korsas är språklig men också känslomässig, då det handlar om en hemlig för att inte säga förbjuden kärlekshistoria. En kvinna blir kär i en gift man.

 

Formatet med sina lite drygt 100 luftiga sidor inbjuder till koncentration. Det är ett format som andra författare med sinne för svartsjuka har utforskat, däribland genier som Oscar Wilde med De profundis och Elizabeth Smart med Vid Grand Central Station där satt jag och grät. Taivassalos berättare är en författare på väg att lämna en relation. I tre år har hon hemliga möten med den gifte mannen.

 

Det är en berättelse som vibrerar av sina hårt spända känslor, känslor av otillräcklighet, dödslängtan, eller längtan efter kärlek, eller längtan efter längtan. Det är en instruktionsbok i passionen, alltså lika kompromisslös och distanslös och gränslös som Elizabeth Smarts mästerverk, som ju Angela Carter famöst nog lovordade som ”like Madame Bovary blasted with lightning”.

 

Vad som skiljer Taivassalos komprimerade text med andra i liknande ärenden, låt säga, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, är hur hon kombinerar sin språkliga klarhet med känsloutspel. Eller så här: Andersson låter passionens vatten nå henne upp till knäskålarna innan hon drar sig tillbaka för att skriva sin hämnande text, medan Taivassalo doppar sig helt. Analysen kvarstår, men inte distansen. Utfallet blir också en helt annan slags text: mycket mer ohämmad, mycket mer subjektiv, mycket mer farlig.

 

Då förklaras titelns dödslängtan och dess koppling till kärleken. Taivassalos korta roman är full av jobbiga sentenser, jobbiga men nödvändiga. Till exempel: om man måste gömma sig, finns man då? Men det är också skrivet med en språklig klarhet, skrivet i relationens efterdyningar, med det facit i hand som katastrofen med sadistiskt leende printar ut. Det handlar om det som har gått förlorat, det oåterkalleliga. Men också om medvetenheten om att vardagen dödar mest effektivt: ”Det gränslösa. Och vardagsömheten. Där båda finns, där börjar det livsfarliga.” Det går alltså inte att kombinera stark passion med svag vardag.

 

Berättarjagets stämma är skoningslös, distinkt och effektiv, för att inte säga definitiv. Den växlar mellan uppgivenhet och att ge uttryck åt det blödande, såriga, lidande, trasiga skick som mannen lämnat henne i. Hon blir en kärlekens martyr, där längtan måste vara oförlöst. Förutom i korta stunder, som en resa då några dagar och nätter gav respit åt kärleksparet, som säger att de älskar varandra. ”Vi kunde ha haft morgnar”, konstaterar hon bittert.

 

Taivassalo skriver för att ge denna längtan nödvändig kontur. Det blir en roman om frustrationen och om ångern, men också om den hisnande oemotståndliga kraften i förälskelsen. Det är en roman som konfronterar och rannsakar det egna jaget, ett klagorop men också ett stridsskri.

 

Är det sanningen som förkunnas om relationen till den gifta mannen? Nä, det är en version, ett förhållningssätt. Det finns en unik densitet i den här lilla boken, ett inre tryck som håller ihop den och liksom får den att bågna av känslomanövrar. Den är också full av gnistrande visdomar, som förpackats i barska och nästan tillrättavisande aforismer, som läggs fram på ett otillrättalagt sätt: ”När du kysste mig blev jag levande, våra kroppar passade inte längre i kläderna, vi befriade varandra.”  

 

Det är ett klagande anrop från djupet, liksom Oscar Wildes text ju uttryckligen statuerade med sin titel, i en referens till Bibelns Psaltare. Taivassalos valda text är dock Goethes bok om Werther, vilket förstärker dödskopplingen, men tycks mig mindre välfunnen än Wilde och Smart som givna bundsförvanter till den här sortens erfarenhet. Eller, för den som inte vill gå över ån efter vatten, Eva Adolfssons sublima roman En liten historia, som ju också tecknar den förbjudna åtråns dödande spiraler.

 

Nog kan man läsa I slutet borde jag dö som en religiös text, och Jesus nämns även explicit, men det är ändå en religion som är gudlös. Vad som kvarstår är det sällsamma ljus som passionen tänt i berättarjaget, dess längtan som aldrig kan infrias, eftersom den är beroende av rörelse – ”Love is a doing word”, som Elizabeth Fraser nynnade i den oförglömliga ”Teardrop”. Det blir helt enkelt för mycket ord och för lite handling, klagar ”den andra kvinnan”. Något som inte kan sägas om den här boken, som definitivt hör till de ordknappa mästerverkens lilla skara.