Förhör, Magnus Dahlström, Bonniers

Till det yttre liknar Förhör, denna nya roman av Magnus Dahlström, de tre som han i rask takt utgav efter det femtonåriga uppehållet efter romanen Hem i mitten av 90-talet. Det vill säga: en byråkratisk klaustrofobisk miljö, där en vag oro tillåts sippra in och fylla texten med olycksbådande atmosfär.

Som ingen annan – och det menar jag verkligen – lyckas Dahlström skapa den här oroande atmosfären, och han gör det med subtila medel. Här är det lukter som återkommande påminner oss om att något inte står rätt till. Det är en civil utredare på en polismyndighet som registrerar dessa lukter hos besökarna.

I tretton lösryckta kapitel får vi följa några brottsfall. Kvinnan som har fått tjänsten är ingen riktig polis, hon är nytillsatt och får ingen riktigt introduktion. Hon har ett tjänsterum, men knappt någon utrustning. En lagbok, en krukväxt, och ett fönster som släpper in en lukt av förfall och ruttenhet från omvärlden.

Till detta rum kommer så ett antal personer som antingen vill anmäla ett brott eller som blivit utsatta, eller som bara har bevittnat något. Ja, så säger de: fast egentligen verkar de ha något att dölja. För, och det här känner vi förstås till, vi som bevakat Dahlström länge: det är något som inte stämmer. Så där kan det inte ha gått till … Ja, det är en replik som kunde ha yttrats av förhörsledaren Allan i Dahlströms sannskyldiga mästerverk, pjäsen Järnbörd.   

Och nog finns det paralleller till den (för)skräckliga pjäsen i denna nya roman, inte enbart för att formen i så hög grad inbjuder till dramatik, att texten kunde framföras på scenen. Här finns även: bekännelser, brott, mardrömsartade händelser, överskridandet av tabun, opålitliga berättare … och en uppluckring av moralen, beteenden som ter sig allt mer fasansfulla. Och alla vittnesmål är partiska.

Utredaren är en nästan provocerande anonym kvinna, som man anar är motarbetad på arbetsplatsen, utan att det sägs rätt ut. Hon har inga egentliga kolleger, och poliserna behandlar henne avfärdande, liksom gästerna, som ofta ifrågasätter hennes auktoritet, då hon uppenbarligen inte är någon ”riktig polis”. Hennes funktion är att avlasta verksamheten, genom att ta sig an de fall som ingen annan har tid med. Man anar också att även det är ett svepskäl – att de här fallen har något illegitimt över sig.

Dahlströms stil är prydlig, och ska förstås kontrastera det otäcka innehållet. Lite som Kafka, kanske, men det är alltid vanskligt och orättvist med sådana analogier. Snarare tänker jag att Dahlström är en anomali – inte bara i den svenska litteraturen, med sitt konsekventa utforskande av något som kunde kallas tillvarons gråhet. Han skriver med oerhört tålamod i denna nästan 400-sidiga roman som ändå saknar döda punkter eller utfyllnad. Berättelserna – bekännelserna – är sällan lika upprörande eller utmanande som i Järnbörd, men blir ändå lika drabbande.

Det är ett sätt att skriva som utforskar nya möjligheter för en allt mer stagnerad romanform. Han låter samtiden komma in lite vid sidan av, genom att berättelserna knyts till sådant vi känner igen från nyhetsrapporteringen: ”En räcka skottlossningar och dödsfall bland unga”, som det lakoniskt kan inflikas.

Och var finns då sanningen? Sällan i de bekännelser vi får ta del av. Dahlström visar hur mycket vi undanhåller när vi berättar något. Hans budskap är att sprida oro, inte att lugna oss. Han pekar ut de skenbara avsluten, men i berättelserna väcks också tanken att fruktansvärda misstag begås, mitt framför våra ögon. Som läsare vill jag ibland ingripa, ruska tag i beslutfattarna och fråga om de inte fattar hur fel de har. Både utskrivet och outtalat finns ett ”jag är inte den du letar efter” hos de här karaktärerna som kommer med sina utsagor, oavsett om de bekänner eller skyller ifrån sig. Allas omdömen är omtöcknade, och verkligheten är förvrängd och beroende av missförstånd.

Det som också är bra, och unikt, är Dahlströms idiosynkratiska semikolon, speciellt när han använder dem i repliker. På något sätt fungerar de för att demonstrera eller snarare exponera ett sår i språket, eller ett språk som håller på att gå sönder. Hos honom blir de irriterande; ett störande, rentav opassande inslag, ilskna signaler för att förstärka det som är förstört. Därmed ges texten nerv, och speglar karaktärernas neuroser.  

Dahlströms budskap kring verklighetens beskaffenhet är att den är full av tvivel, och att vi ofta fattar beslut på lösa grunder. Om det är slarv, stress eller inkompetens är oviktigt i sammanhanget – kanske det bara är slöhet. Och utredaren, denna anonyma protagonist, blir allt mer en representant för allt detta och potentiellt även något ännu värre, alltså att det finns något suspekt i själva utredaren, att hon är den med minst rent mjöl i påsen.

Eftersom det är Magnus Dahlström som har skrivit den här romanen vet man som läsare redan vad man kan vänta sig: man vet hur långt han kan gå, och hur gärna han utmanar läsarens ställningstaganden. Men också: man får inte den där förlösningen som mindre hantverkskunniga författare skulle frestas ta till (om inte annat för att blidka kritiker som Kay Glans). Därför blir Förhör liksom Dahlströms bästa romaner kvar i sitt frustrerande stadium, en roman som inte erbjuder några svar, men som dröjer vid de oroande frågor som vi inte vill men måste ställa oss.