Min døde hund, Joakim Kjørsvik, Kolon forlag

Som om det inte räckte med idioten Tomas Erikssons befängda idé att dela in mänskligheten i färgkoder. Många verkar vilja hävda att vi är antingen katt- eller hundmänniskor, med allt vad det innebär. Det vill säga: kattmänniskorna är mer bejakande mot självständighet och integritet, medan hundmänniskorna mer sysslar med lydnad och kontroll, allt utifrån djurens egenskaper. Men ärligt: det här är ju bara bullshit, för egentligen är vi människor större än så, mer oförutsägbara paradoxala motsägelsefulla och helt enkelt mer nyckfulla än så.

Därför kan jag, som de flesta nog skulle kategorisera som ”kattmänniska” (jag har två katter, ja, visst, men det är ju de som har mig om vi ska vara nogräknade), ändå ha lika stort utbyte av hundar. Vissa hundar. Det är ju en fråga om individer. Liksom med människor kan man komma överens bättre eller sämre med olika djur – min favorithund var mina svärföräldrars dobbermann King, fast det var väl som vanligt mer en fråga om att det var han som godkände mig.

I norska författaren Joakim Kjørsviks nya diktsamling Min døde hund utgörs narrativet av en kort bekantskap med hunden Nana, som inköps spontant i Casablanca. En hund som förgyller tillvaron i tre år och som sedan dör. Därför blir det en elegisk samling av 67 dikter som varierar relationen mellan hund och människa.

Sentimentalt? undrar du, och jag svarar: ja, fast inte enbart så. Det råkar vara så att jag de senaste åren läst åtskilliga noveller där författare skrivit om hundar. Jag skulle väl överdriva om jag sa att allt varit bra, men det har kanske i någon mån ökat min förståelse för just den här fyrbenta varelsen. Som Kjørsvik skriver i en av sina korta dikter, med titeln ”Virginia Woolfs hunder”: ”Er du vofsen till Woolf, / får de en egen bok.”

Sentimentalitetsfaran är något Kjørsvik i stort sett undviker. I hans intresse ligger att fånga något av det allmängiltiga – eller varför inte säga allmänmänskliga – i sorgen. Så blir hans klagosånger mindre inriktade på att vara hund-dikter än att ge en generell bild av hur sorgen ter sig. Allra mest övertygad i en rörande kort dikt på endast fyra ord, som ändå uttrycker det mesta som behöver sägas i detta ämne:

                      Nana. Død.

                      Månen

                      uler.

Jag gillar hur punkterna markerar sorgens rytm: ett hack, ett avbrott, en cesur. (Är det inte för djävligt ändå att man i senaste numret av Språktidningen kunde läsa att ordet ”cesur” är ett av de 1001 orden som riskerar att plockas bort ur nästa upplaga av Svenska Akademiens Ordlista?) Det allmängiltiga finns generellt utspritt över hela samlingen, i bilder av hunden som den som ”gladelig lar seg fengsle / av den, da den elskede er nøkkelen / til portens lås og vokteren selv sitter / innesperret i elskerens hjerte.”   

I övrigt rör sig Kjørsvik mellan olika mytologier, dels den grekiska med antika referenser som Geyron (som Anne Carson också skrivit om), och dels den konstnärliga relationen, där olika exempel listas, inklusive namnen på Hitlers elva hundar. I dikterna balanseras raka och enkla beskrivningar med den inlevelsefulla omsorgsvisionen. Det är ärliga dikter om stunderna, drömmarna, fantasierna. Nana blir hans ”[b]lindpassasjer i menneskets ømhet”, och det är ju en fin karakterisering, och en fin summering av en fin bok.