Oktoberbarn, Linda Boström Knausgård, Modernista

Det är kämpigt att läsa Linda Boström Knausgårds nya roman. Den skildrar psykisk sjukdom från insidan, övertygande och med god balans mellan det fiktiva och det självbiografiska.

I Linda Boström Knausgårds novellsamling Grand Mal finns en starkt emblematisk scen i öppningsnovellen ”Önskan”. En mamma som skyddar sin familj, och vädjar till den läsandes förståelse: ”Jag har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyssna till den. […] Du lämnar oss här för att jag ber dig om det. Det här är ett avsked. Du får aldrig glömma det.” Det är både sårbart och fyllt av integritet.

Nu utkommer hennes tredje roman, Oktoberbarn, och det är fortsatt skört, och inom mig ekar genom hela läsningen novellens vädjan. Fast hur ska läsaren kunna lämna henne i fred när hon blottar så mycket av sin sårbarhet, sin svaghet, i denna otäckt närgångna skildring av psykisk sjukdom?

Det här är en roman som öppnar för minst två läsarter. Dels en fiktiv, där huvudpersonen och berättaren ”författaren” kan ses som en allmängiltig karaktär, och dels en privat, där detta romanens jag är så starkt förknippad med författaren själv. Själv född i oktober, verksam på ett förlag med Kristofer (Andersson) som redaktör, med ett familjeliv som skuggar skilsmässan från den flitigt skrivande författaren och de fyra barnen.  

I romanförloppet utstår författaren elchockbehandling på ”fabriken” under flera år. Hon ger uttryck åt en uppgörelse med metoden, visar med ohygglig skärpa de biverkningar som blir följden. Minnesförlusten kapar effektivt banden till hennes förflutna, även om hon gör sitt bästa för att minnas barndomen, uppväxten, livet tillsammans med den hyllade författaren, och barnen.

Den psykiska sjukdomen, depressionerna, blir en bestraffning som förstärker känslan av förlorad tillhörighet. Med en återkommande metafor liknas elchockerna vid ”att starta om en dator”, något som bara befäster förödmjukelsen.

Även om kritiken som framförs mot psykiatrin är ursinnig blir den samtidigt behärskad och saklig, nästan som på distans. Liksom i de fyra tidigare prosaböcker Boström Knausgård har publicerat rör det sig om starka känslor. Få svenska författare lyckas skriva med liknande språkligt fokus, men Sara Stridsberg och Mare Kandre är givna referenspunkter.

Skickligt förmedlas vanföreställningarna, livet inifrån sjukdomen. Mer än en inblick i Lindas liv med Karl Ove och deras separation blir det en inblick i en författares liv, med betoning på skrivandet, som här framställs som något oerhört frigörande, något som innebär inte bara den största utan den enda friheten. Här finns några inspirerande och tillitsfulla beskrivningar av hur det är att skriva.

Oktoberbarn vacklar mellan att vara ett blottläggande av den egna misären, ett debattinlägg om psykiatrins avigsidor, och en roman som ger nya insikter i hur sjukdomen drabbar skoningslöst. Det är en roman helt befriad från sentimentalitet, och nästan helt utan bitterhet.

Liksom med Boström Knasugårds tidigare romaner, med Välkommen till Amerika som höjdpunkten, läser jag tre till fyra sidor i taget. Intensivt och plågsamt, ja, och att som tillägg hävda att det är bra känns bara osmakligt och futtigt när det är skrivet med så hög personlig insats.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/8 2019)