Behövs temat
jämställdhet på Bokmässan? En van besökare på mässgolvet kan rapportera att
majoriteten av besökarna är kvinnor. Till exempel är 80 % av bibliotekarierna
kvinnor, och vad angår läsekretsen – de som av naturliga skäl beger sig till
mässområdet – läste 46 % av kvinnorna dagligen förra året, medan siffran för
män var 33 %.
Nu ska
jämställdhetstemat ändå belysas, men på en mässa som i så hög grad redan är
kvinnodominerad innebar det väl att slå in öppna dörrar. Aktualiteten ligger i
att det i år firas hundraårsjubileum för den allmänna rösträtten, som alltså
tillät kvinnor att rösta. Vackert så, men behöver vi verkligen diskutera sådana
här självklarheter i Sverige år 2019?
Förlåt, jag bara
skojar. Det är klart att vi behöver diskutera jämställdhet. I katalogen till
årets mässa läser jag att ”samhället beräknas bli jämställt år 2205 med
nuvarande utveckling.” Det är förstås lätt för mig som vit västerländsk
medelålders man att raljera över orättvisor jag inte själv upplevt, men något
kan jag uppfatta med en gnutta empati.
Som bekant håller
flera av våra demokratiska instanser att nedmonteras, något som håller på att
få negativ påverkan för kvinnor. I land efter land håller populistiska partier på
att aktivt begränsa kvinnors rörlighet, och på sociala medier förs veritabla
korståg mot kvinnor som offentligt hyser starka åsikter.
Även #metoo har
åstadkommit reaktioner och fått många män att ifrågasätta sitt handlande.
Bokmässan besöks i år av Caitlin Moran, vars senaste roman Konsten att bli känd delvis handlar om ett övergrepp som
huvudpersonen utsätts för av en känd kulturprofil, komikern Jerry Sharp. Man
kan förstås också lyssna på den allestädes närvarande Ebba Witt-Brattström när
hon talar om sin nya bok Historiens
metoo-vrål. Man kan dessutom bevista ett möte mellan två ungdomsförfattare
som också skrivit om metoo: Åsa Hellbergs Sexstrejken
och Flora Wiströms Hålla andan.
De senaste två åren
har jag varit med om att nominera tio författare till Borås Tidnings
Debutanpris: av dem har endast två varit män. Man kunde tillägga att de tre
största internationella stjärnorna på Bokmässan är kvinnor: amerikanska Siri
Hustvedt, västindiska Jamaica Kincaid och sydkoreanska Han Kang. Kanske det är
på deras seminarier jag ska hålla hus på lördagen? Att någon av dem får
Nobelpriset i oktober är långt ifrån osannolikt.
Det må så vara att
de flesta besökarna är kvinnor och kanske också de flesta av de intressantaste
gästerna. Siffror är inte allt. Eller så här: ett ord säger mer än tusen
siffror. När nyheterna i onsdags rapporterade om den sneda könsfördelningen på
universitetens litteraturlistor kan man reagera alarmistiskt vid siffran att
endast 22 % kvinnor studeras i Bokmässans stad Göteborg.
Det är inbilskt att
tro att vi har löst jämställdhetsfrågan. Den höga halten av kvinnor i Göteborg
några ynka dagar på året kan inte kompensera för faktumet att det fortfarande
saknas en kvinnlig statsminister i Sverige. Eller att i den värld som verkligen
räknas, chefspositionerna hos företagen, är kvinnor ordentligt
underrepresenterade.
Något att tänka på kanske,
medan man kutar runt på Bokmässan och införskaffar den litteratur som ska
förgylla höstmörkret. Det behövs ingen jämställdhetskvot för att jag ska välja
en kvinna som det allra säkraste kortet. Jamaica Kincaids senaste roman på
svenska är Mr Potter, och är den bara
hälften så bra som exempelvis Lucy
eller Annie John är det en given
högtidsstund.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 28/9 2019)