En vårmorgon, Ida Fink, översättning Emi-Simone Zawall; Den sista vägen, Rachel Korn, översättning Beila Engelhardt Titelman; Citronen, Arnošt Lustig, översättning Karin Eriksson; Kylig vår, Aharon Appelfeld, översättning Lena Jonsson & Erwin Rosenberg, Novellix

De fyra novellerna i Novellix ask om Förintelsen är starkt drabbande, men inte i kraft att vara stor litteratur. Mer är det frågan om verklighetsförankrad konst som berättar om de tyngsta av erfarenheter.

”Efter Auschwitz är det barbari att skriva poesi”. Så lyder filosofen Theodor Adornos stränga och svårtolkade dom. Tidigare har jag motsatt mig den inställningen, och kanske rentav menat att Förintelsen skapat ett än stärre behov av konst. Ett besök på judiska museet i Berlin häromveckan har fått mig att ändra mig: det är omöjligt att skapa konst som gör detta unika folkmord begripligt. Därför kan konst som refererar till Förintelsen bara vara abstrakt och mångtydig.

Ännu mer stärks jag i min uppfattning av Novellix ask Fyra noveller om Förintelsen, som är sammanställd av Anders Rydell utifrån ett stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen. Inte för att jag vägrar erkänna dessa noveller som konst, men snarare att de gestaltar en litteratur som är bokstavlig, som avstår från att syssla med fiktion.

Det är fyra tidigare outgivna noveller som presenteras, från Tjeckien, Polen och Rumänien. De är skrivna på tjeckiska, polska, hebreiska och jiddisch. Samtliga författare är döda – en av dem, Aharon Appelfeld så sent som förra året. Och detta är en av de poänger som Rydell gör i sin introduktion, att snart finns inga vittnen kvar som kan förmedla de skändligheter som nazisterna utförde.

Arnošt Lustigs novell ”Citronen” berättar om hur unge Ervin försöker hjälpa sin familj i gettot i Łódź. Här får vi veta vad det är som får somliga att klara sig när andra går under. Att nöja sig med det minsta är en god utgångspunkt.

I Aharon Appelfelds novell ”Kylig vår” handlar det om hur några människor flytt undan kriget i en bunker. När de kryper fram upptäcker de till sin förtvivlan att hur mycket de än ropar på dem får de inga svar från sina döda kamrater. Därmed önskar de, ohyggligt nog, att kriget ska fortgå, så att de får möjlighet att krypa tillbaka till bunkern, i tron att kamraterna lever.

Det är en tung novell, men frågan är om inte Ida Finks novell ”En vårmorgon” är den som gör det tyngsta och starkaste intrycket. Ett ungt par försöker gömma undan sitt barn för nazisterna när de själva är på väg att deporteras. Faderns tårar när så det ohyggliga sker summeras i en lakonisk omskrivning: ”Världen blev oskarp.”

Slutligen Rachel Korns novell ”Den sista vägen”. Här skildras det armod som gettot består av. Nazisterna tvingar en familj att välja ut den familjemedlem som ska avrättas, i ett sadistiskt spel om människolivet.

Det vore felaktigt att läsa novellerna av någon slags plikt, att enbart se dem som ett lovvärt projekt. Estetiskt är de kanske inte storartade, men det är inte heller avsikten. Snarare blir de bokstavliga berättelser som väljer att inte peka finger eller ange förövare; de är trovärdiga i kraft av sin nästan demonstrativa ovillighet att vara partiska anklagelser. 

Det blir som helhet fyra övertygande argumenterande vittnesmål om den ångest och stress som framkallades av offren för det ojämförligt grymmaste 1900-talsbrottet. Innebär det förståelse? Jag tvekar – mer tänker jag att vad Förintelsen har lärt oss är att den konst som ska spegla detta illdåd måste förankras i det reella, och det gör verkligen dessa noveller.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/9 2019)