Texter, Thåström, Teg Publishing

Det är förstås ingen originell tanke, men varje gång Thåström har varit på vippen att bli folkkär har han slagit bakut och gjort något oväntat och annorlunda, ofta även oönskat av den stora massan som stått redo med sin öppnaste famn.

Ebba Grön upplöstes precis när de höll på att etablera sig och bli ett band som kunde spelas i radion (utan att M-politiker kastade sina tv-apparater genom fönstren). Jag minns en radiointervju från sommaren 1982 när en programledare sa att ”Die Mauer” låter lite som Springsteen och Thåströms distinkta bestridande. Eller när Imperiet också höll på att kramas sönder och samman, vilket fick honom att börja ge ut allt mer gnissliga industriplattor, först ”Xplodera mig 2000” och sedan med ”Peace Love & Pitbulls”. Och när solokarriären höll på att rendera folkhemshjältestatus med låtar som ”Fanfanfan” började han med mummelsång och en renässans för gnisslet, om än lågmäldare än på 90-talet.

När nu hans sångtexter äntligen hamnar i bokform sker det i en elegant coffee table-utformning, med snygga foton, både privata och officiella. Och som sagt, Thåström är alltid snygg på bild, och det kan inte bli för många bilder, men möjligen något för många texter?

För det måste genast sägas att för varje briljant låt finns ett bottennapp. Här rör det sig om en artist med hög högstanivå, men också en som då och då visar sällsynt dåligt estetiskt omdöme. Men givetvis ska hela rubbet med, och då får vi en ärlig heltäckande bild av den artist som har format åtminstone mitt liv, alltsedan jag första gången hörde de nästan för oemotståndliga raderna om tonårstristessen: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten / det finns ingenting här för oss / Nä ursäkta jag överdrev lite grann / vi kan ju knarka, supa och slåss”.  

Boken följer en bakvänd kronologi, och börjar med vart och ett av projektens senaste skivor och rör sig sedan bakåt till dess första. Så är det med solokarriären, tätt följt av Sällskapet, Peace Love & Pitbulls, Imperiet och Ebba Grön. Nu har Thåström hunnit bli 62 år, men det ska sägas att han står på höjden av sin karriär – de senaste 4 skivorna han gjort, ”Kärlek är för dom”, ”Beväpna dig med vingar”, ”Den morronen” och ”Centralmassivet”, 2009-2017, hör till det allra yppersta han spelat in. Han är i lika god musikalisk vigör som han var i Imperiets barndom.

Den enda artist som är i närheten av att vara lika intressant vid lika hög ålder är den jämnårige Nick Cave, som Thåström förstås har varit ett stort fan av sedan 80-talet. En av fördelarna med den här boken är att man kan läsa texten till exempelvis ”Axel Landquists park” utan att behöva höra hur mycket melodin är kopierad från ”John Finn’s Wife”, eller hur mycket ”Långtbort” är beroende av melodin till ”The Ship Song”.  

Likaså är Bruno K. Öijer-allusionerna något för frekventa för att det ska kännas riktigt bekvämt. Men om man godtar premissen att Öijer inte har monopol på en viss typ av dekadent romantik som kretsar kring järnvägsstationer och barer och kvinnliga musor går det väl an att läsa Thåströms rapporter som någorlunda självständiga. Det är gott om långa tåg, hamnar, änglar, sex, substanser, gator, städer, mörker, regn … Som han också säger i en av sina sena låtar: ”Tänk att alltid va på väg”.   

Några av låtarna blir lika starka som dikter. Det gäller till exempel ”Linnéa”, en något bortglömd låt från 2009, om en ung kvinna som blir bestulen på något. Det är en sångtext som kan läsas parallellt med Frödings ”Säv, säv, susa”. Thåström presenterar händelsen i dunkla metaforer, karameller och en blomsteräng, något som kan indikera sexuella konnotationer, att hon blir våldtagen. Följden blir att hon hittar en dörr som räddar henne: ”Och hämnden är ljuv / Eller hur, Linnéa? / Och vem som helst duger / Eller hur, Linnéa?”

Som textförfattare saknar Thåström så gott som alltid de narrativa flöden som kännetecknar Dylan, Lundell, Springsteen. Han talar hellre i symboler, och förvisso, ibland är de på gränsen till schablonartade, men ofta hittar han formuleringar som är helt originella. Allra oftast sker detta när han lämnat Ebba Grön och i Imperiets första låtar ger sin politiska agitation en resning som är sårbar och autentisk. De tidiga skivorna med Imperiet är fantastiska. Tyvärr blev ju Imperiet på slutet aningen pompösa, både musikaliskt och textmässigt (låtar som ”Balladen om en amerikansk officer” och ”Bibel” är lika outhärdliga att läsa som att lyssna på).

Men innan dess skriver han lysande rader, som ”rulltrappan och hissen är / det enda som går uppåt här” i ”Höghus, låghus, dårhus”, och ”vårt liv är kort, ett party i en papperskorg” i ”Du ska va president”. Likaså blir texterna han producerar som soloartist blir allt mer övertygande, som sagt var speciellt efter att på något sätt ha förlösts med den i hög grad självbiografiska skivan ”Skebokvarnsv. 209”. Efter den har texterna blivit kvar i ett självbiografiskt modus, men tacknämligt nog med färre nostalgiska inslag. Han gör så mycket med begränsat motivval och begränsat ordförråd.

Ska något sägas om de engelska texterna han skrev till Peace Love & Pitbulls åren 1992-1997? Den här perioden kommer nog inte att ihågkommas som Thåströms gyllene era, men om man ska vara medgörlig var det säkert nödvändigt för honom att frigöra sig. I en intervju från strax innan första skivan sa han att anledningen till språkbytet var att han så gärna ville sjunga ”yeah!” Jag kan tycka att man kunde ha högre ambitionsnivå, men att läsa texterna här tillför inte mycket alls. Kanske man kan säga att de här låtarna är Thåströms Chivas Regal.

Nåväl, denna bok är förstås en guldgruva för sådana som mig, som ända sedan späda barnsben varit smått besatta av Thåström, och tyckt att han som ingen annan förkroppsligat ett karismatiskt rockstjärne-ideal som hållit honom kvar som ouppnåelig hjälte. Vad boken också demonstrerar är att han trots sin ständiga förmåga att förnya sig alltid behållit sin integritet, och bevarat sin position som ohotad uttolkare av utanförskap.