Kirke, Madeline Miller, översättning Niclas Nilsson, Wahlström & Widstrand

Madeline Millers roman om antikens Kirke är ett blodigt drama om överlevnad, men också en berättelse om kvinnlig vänskap. Den bekanta historien återberättas piggt och initierat. 

En vanlig missuppfattning om klassiker är att de är användbara för oss endast i egenskap av sina tidlösa värden. I själva verket ter sig klassiker – alltså verk från det förgångna – oftast både främmande och bekanta, och framställer egenskaper som är både aparta och besläktade. Att söka efter nutida paralleller i exempelvis antiken är sällan fruktbart: det räcker med att nämna den sonliga plikten att vedergälla blod för blod, eller att offra sina närstående för att blidka gudarna.

På senare år har många skönlitterära författare utgått från antikens myter för att på olika sätt beröra myterna utan att helt omskapa dem. Colm Toíbín berättar i Namnens hus om släkten Agamemnon och Klytaimnestra, Kamila Shamsies ger i Vår älskade en helt ny version av berättelsen om Antigone, och Theodor Kalifatides speglar andra världskriget genom Iliaden i Slaget om Troja.

Madeline Miller väljer häxan Kirke som huvudperson när hon tar antiken i anspråk. Hennes roman Kirke har blivit vida omtalad och hyllad, och finns nu på svenska i Niclas Nilssons nästan uteslutande exemplariska översättning. Intrigen följer de bekanta spåren: Kirke är dotter till titanen Helios och najaden Perse. I ett anfall av svartsjuka förhäxar hon sin rival Skylla till ett monster, och förvisas därför till en ö, där hon har lejon och vargar som husdjur.

Miller väljer i stort sett att följa myten. Även om historien i sig är välbekant är det hela tiden spännande, och gränsen mellan gudar och dödliga suddas ideligen ut. Vi får träffa brorsdottern Medea, Daidalos och gossen Ikaros, Minotaurus, Prometheus, med flera.

Kirke är alltså häxa, vilket innebär att hon har makten att förvandla våldtäktsmän – ”oönskad intimitet” är ju ingen modern företeelse – till svin. Till ön kommer så Odysseus, på hemväg från kriget i Troja. Han längtar efter sin fru och sin son, men han har inte mer bråttom än att han ankrar skeppet och stannar tillräckligt länge hos Kirke för att få en son tillsammans med henne.

Det är subjektivt berättat, med Kirke som självständig och frimodig protagonist. Hon är bra på att klara sig själv, men det är inte romanens huvudbudskap, utan mer handlar det om behovet av samarbete, något som märks när hon bondar med Odysseus änka Penelope.

Till stor del handlar det om den undanskuffades revansch. Mycket blod spills, så inbilla dig inte att antiken var idyllisk och fridfull. När röken skingras kvarstår Kirke som en överlevare som trotsar mobbning, förtal, attacker, förvisning, våldtäkter och mordförsök. 

Kirke har kallats för en metoo-roman, men det är kanske att gå lite för långt att entydigt läsa det som ett hämnddrama. Mer läser jag den som en äventyrsroman med några stänk fantasy, och gudavärlden påminner inte så lite om superhjältesagorna som fått sådant uppsving under 2000-talet.

Millers roman är rapp och fyndig, och det är inte svårt att uppskatta skickligheten. Kirke är en romanfigur att fängslas av, ett flexibelt föredöme i sin förmåga att ta sig an motgångar. Och ärligt talat: vem har inte önskat uttala förbannelser som fungerar på riktigt?

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/8 2019)