Teonauterna, Sam Ghazi, Norstedts

På senare år har det glädjande nog kommit flera ambitiösa svenska sf-romaner, men frågan är om inte Sam Ghazis Teonauterna ska räknas till de mer vågade och mer lyckosamma. På en rymdresa med avsikt att kartlägga livets uppkomst dör teonauten Jasmin. Hennes kollega Adam pusslar ihop henne artificiellt, och de tar sig tillbaka till jorden, men som ”digital fantom” blir välkomnandet av henne inte så överdådigt. 

Ghazi hanterar atmosfären ypperligt, och skriver en rymdsaga där tekniken blir en fond för stora känslor att utspelas mot. Den stora frågan om liv och död tas på berättigat allvar. Det krävs starka krafter för att få en rymdraket att lyfta, och Ghazis roman tar också stora berättartekniska krafter i anspråk; ibland kan det te sig aningen diffust, men jag gillar ändå de visionära anspråken. Här finns också en spännande diskussion om relationen mellan det mänskliga och det maskinella. Det här blir då en roman som både rymdnördar och alla med båda fötterna på jorden kan läsa med stor behållning.

(Också publicerad i Vi 8/19)