Mamma, Adrian Perera, Förlaget

Anmärkningsvärt nog blev en av 2017 års bästa böcker på svenska knappt recenserad i svenska tidningar. Jag tror UKONs försenade recension i Göteborgs-Posten är den enda dagstidningsrecension jag kunde hitta av Adrian Pereras White Monkey. En helt apart uppväxtskildring skriven i raseri mot rasism, ja, men också i raseri mot själva berättandets struktur, mot de sanningsanspråk som autofiktion reser, och som resultat en trasig historia som visar att rasistiska strukturer finns även på ställen där man inte letar efter dem.

Nu har han skrivit en slags prequel. Mamma är en bok som förvisso går tillbaka till ett uttalat jags barndom, och på sätt och vis är det ju samma barn som i debuten, men här i mer koncentrerad form. Vi följer Anthony – Tony – genom några få dagar, i en gisslansituation mellan mamman Constance och den frånskilde pappan Reidar, som har besöksrätt på lördagar. De två vuxna tävlar om sonens uppmärksamhet, men det är svårt, främst för mamman, som jobbar på fabrik och tvingas lämna barnet vind för våg på dagarna.

Hon har också språkproblem, och hela boken är skriven på fyra språk, som Perera växlar mellan. I fotnoter har han oftast inte direkt översatt men gett referat av innehållet, en slags tolkning från barnets perspektiv. Dessutom finns ett behändigt appendix som översätter allt som är på andra språk, men den delen behöver faktiskt inte konsulteras: hellre blir jag kvar i den förvirring som berättelsen ger, och replikerna på finska behöver inte denna kontextualisering.   

Förvirringen består i att barnet upplever världen exakt så här. Vad Perera gör är något exceptionellt, något jag knappt har upplevt när jag läst andra barndomsskildringar. Mare Kandre var kanske ett undantag, hon var så bra på detta i sina 80-talsböcker: att skriva utan det vuxna filtret, att helt kliva in i barnets värld, och inte ta med sig sina vuxna ställningstaganden och överväganden, för ärligt talat är det oftast outhärdligt odrägligt och opålitligt att läsa barndomsskildringar, gnuggade i sentimentalitet och nostalgi. Perera är befriande okonventionell i detta avseende.

Den otrygghet han gestaltar ifrån Tonys perspektiv är klart övertygande. Där blir Jesus en räddande figur, så som han manifesteras från ett väggporträtt. Och Jesus behövs, i denna värld där skumraskfigurer kryper i kulissen. Vad som händer på riktigt och vad som är Tonys inbillning är inte alltid rätt att reda ut, men klart är att i källaren i huset finns både det olämpliga och det farliga.

Tonys tillvaro, utifrån det tidiga 90-talsperspektivet, innebär att titta på tecknade VHS-filmer, äta torftig mat. Det som kanske imponerar mest, egentligen mer än det i sig okonventionella berättandet, är den slitstarka kärleken mellan Tony och föräldrarna – båda älskar honom, och båda har så svårt att få det att gå ihop. Det är så mycket som är trasigt i denna relation. Humorn blir en skyddsmekanism för Tony, liksom upprätthållandet av de nödvändiga lögnerna. Se där en läxa i vad det innebär att växa upp, kanske, hur man tvingas lära sig hantera det osanna.

Att tala om förnyelse inom litteraturen blir lätt klichéer. Men jag tvekar inte i det här fallet: Adrian Perera lyckas hitta ett nytt sätt att skriva om uppväxt, ett sätt som inte nöjer sig med att följa den snitslade bana som föregångare har markerat. Här finns dock inte bara ett spännande formexperiment, utan även ett emfatiskt klassperspektiv, i mammans livegenhet inför företaget.