Vinternoveller, Ingvild H. Rishøi, översättning Nils Sundberg & Stephen Farran-Lee, Flo förlag

Det finns ingen anledning att misstro Karl Ove Knausgård när han säger att han har dåligt minne. Jag tror inte att han koketterar. Jag tror att det är hans dåliga minne som är förutsättningen för att han ska kunna skriva så detaljerat om sin barndom och uppväxt i Min kamp. När vi minns för mycket tenderar vi att omtolka, förvränga, vrida det upplevda till vår egen fördel, och dessutom bleknar allt negativt vi varit med om i takt med att allt positivt blir skarpare i konturerna.  

Nu vet jag inte hur Ingvild H. Rishøis minne av barndomen ser ut. Däremot har hon en helt unik förmåga att gestalta barnets värld, något hon visade med eftertryck i sina tidiga novellsamlingar La stå och Historien om fru Berg. Tillsammans med Vinternoveller har hon byggt ett grundmurat rykte som Skandinaviens bästa novellförfattare. Det är ingen omfattande produktion, blott femton noveller. Att det nystartade förlaget Flo nu ger ut Vinternoveller (från 2014) på svenska är årets bästa nyhet.

Även om huvudpersonerna i de tre novellerna här är vuxna, eller vuxnare, rör sig intrigen kring barnen, och det är barnen som drabbas när de vuxnas svagheter och brister exponeras. Hellre än att tala om vuxenvärldens svek är Rishøis utgångspunkt att utforska hur infernaliskt svårt det är för vuxna med begränsade möjligheter.

Den första novellen ”Vi kan inte hjälpa alla” stod att läsa i debutnumret av den svenska utgåvan av Granta (2013). Redan då stod det klart att vi har att göra med en berättarröst som är svår att värja sig mot. Det handlar om den unga mamman och dottern som kissat ned sig, och dilemmat med att antingen skänka pengar till en tiggare eller att köpa nya trosor åt flickan, när man inte ens har pengar till bussen hem.

Rishøi skriver sin novell med den typ av inlevelse som bara fungerar när den inte är spekulativ eller strategisk. ”Vi kan inte hjälpa alla”: precis så enkelt är det, och precis så svårt. Eftersom de flesta av oss inte drabbas av den här typen av fattigdom är det nödvändigt att bli påmind om den, påmind om att den faktiskt existerar, och att den är betydligt vanligare än vi tror.

Vad Rishøi åstadkommer i sin novell är att visa hur det är att vara den här mamman, när hon går rätt in i hennes eländiga problematik. Det är en av litteraturens viktigaste syften, att ge tillträde till andras världar. Hon gör det med hjälp av en nedtonad stil, som frigjort sig från yttre inflytande. Skrivandet är försåtligt enkelt, där inget ställer sig i vägen för människogestaltningen, där de psykologiska insikterna drabbar så mycket hårdare just därför.  

I den andra novellen ”Rätt Thomas” är det en f.d. fängelsekund som vill köpa en kudde åt sitt barn. Men även han har saker som talar emot honom: alkoholen, och den förföriska klasskompisen … Rishøi ger trovärdighet åt någon (Thomas) som lätt kunde ha stannat vid en kliché. En som ger upp för lätt, för att det är vad han har lärt sig. En som lärt sig att inte kräva för mycket av världen, inte kräva för mycket åt sig själv.

Med hjälp av cirklar tränger sig Rishøi in i sina huvudpersoner, går i denna novell allt snävare kring kärnan i Thomas problem, hans bristande ansvar. Hon skriver om vuxna som försöker, men det är som sagt var så svårt, och barnen kommer i kläm, därför att det är så lätt – därför att deras besvikelse ger en ångest som kan dämpas med ännu mer sprit, försummelser som alstrar ännu mer bortglömdhet.

Allt bottnar i pengabristen, och hur vi styrs av kapitalismen, hur den snärjer oss. Som när Thomas tror att en relation med en annan människa kan byggas på pengar, när han försöker blidka sin gravida flickvän med en stor pengasumma som han kommit över på oärligt vis. Sanningen faller hårt över sådana människor: ”För att jag kunde få för mig att tro att en sån som hon skulle bli glad för tjugo tusen kontant från en sån som mig.”

Gemensamt för novellerna är att de iscensätter det slags drama som bara kan kallas nagelbitande. I den sista novellen, ”Syskon”, rymmer en sjuttonårig tjej, Rebekka, med sina två mycket yngre syskon. Här är vintern ännu mer påtaglig än i de tidigare novellerna. Rebekka identifierar sig själv med något som hon gjort ”fel”, något som för en annan betraktare måste ses som en hård dom.

Rishøi väljer att karakterisera sina protagonister med hjälp av deras inre monologer, och ger därmed oss läsare tillträde till deras innersta. Nu låter det här kanske inte unikt, men det speciella med den här metoden är hur skickligt, men ändå anspråkslöst det är gjort. Som när Rebekkas personlighet kommer fram bland annat i de små förtvivlade eller bara uppgivna utropen här, ”sån är jag”:

”Jag går vidare uppåt, de får inte se att jag gråter, men nu måste de ropa på mig, för de behöver mig, men de ropar inte och då stiger fler tårar, snabbt och salt, sån är jag, det ska så lite till för mig, sån är jag, det är så jag förstör saker, och veckan gick fort där uppe, och så kom dagen innan vi skulle åka hem och jag var nervös, för jag hade bestämt mig för att vara modig.”   

Också gemensamt för novellerna är hur de åskådliggör något bibliskt i motståndets förpliktelser, de vandringar som utförs, må de så vara mentala vandringar eller fysiska. Vi får ta del av besvärligheter och vedermödor, men vi får också veta något om kampen, om värdet i att aldrig ge upp. Jag läser hennes porträtt som förebilder i uthärdandets konst. De biter ihop, de ger inte upp.

Även om huvudpersonerna är föräldrar, eller det äldre syskonet i förälderns roll, är barnen mer eller mindre indirekt skildrade med den typ av värdighet som också är sällsynt. Många författare skriver utifrån barnets värld, senast läste jag Elisabeth Hjorths kommande roman Fadern, och för svenskt vidkommande har vi i snart 35 år sett debuterande författare som stått i skuld till Mare Kandres första böcker. Vad Rishøi tillför är en blick på barnet som en viktig gestalt, utan försköning, utan sentimentalisering. Hennes tidlösa noveller visar hur viktigt det är att behålla fattningen även om världen krånglar. Alternativet är alltid värre, hur djävlig ens situation än är.

Också gemensamt för de tre novellerna är att utgången pekar mot att det finns något större än ens problem. Att när vi minst anar det … men varför skulle jag spoila dem? Bättre vore att du tog tillfället i akt och började läsa, för jag kan inte nog poängtera hur fantastiskt hon skriver. För jag har sagt det förut: Ingvild H. Rishøi skriver sällsynt bra noveller, och det är förlösande att äntligen läsa dem på svenska. Att förlaget vågar satsa på något så kommersiellt ogångbart som noveller är också vidunderligt. Deras första bok var Tor Ulvens roman Avlösning, och blir fortsättningen på detta förlags äventyr ens hälften så bra är det nästan mer än man kan begära.