Världens vackraste man, Lena Ackebo, Natur & Kultur

På slutet av 80-talet tillhörde Lena Ackebo de gudabenådade serietecknarna, som förgyllde åtminstone min vardag med knivskarp satir. Nu har hon ritat sin sista ruta, och gör liksom kollegan Martin Kellerman i höstas (Allt blir inget) – skriver en roman. Hennes debut Världens vackraste man sker när hon är 65 år gammal (rena junioren om man jämför med Sven Wollter, som nyss debuterade som 82-åring).

Handlingen är enkel: två systrar åker tillsammans till Mallorca. 64-åringen Mona, förtidspensionerad engelsklärare, och cirka tio år yngre Barbro, lyxhustru åt en läkare. De är ett par med vissa umgängesproblem, och de berättar vartannat kapitel om denna resa. Den vackra mannen från titeln är en engelsman som äger en restaurang på ön, och han och Mona blir plötsligt blixtförälskade, vilket får henne att undra om hon ska lämna sin tråkige man, pensionerad historielärare som bygger modelljärnväg dagarna i ända. ”Gör det gör det gör det!!!” teaterviskar nog varje läsare av den här drygt 400 sidor långa romanen.

Ackebo gör ungefär samma misstag som Kellerman. De uppfinner för få bärande karaktärer för en så här omfångsrik roman. Spänningen mellan Mona och Barbro är spännande, men alla övriga personer, inklusive snyggingen, blir statiska och endimensionella bifigurer. Båda skriver med en viss pladdrighet i stilen.

Ackebo lider också av en sällsynt välutvecklad redovisningsplikt, där vi får veta exakt allt hela tiden, inklusive varje rörelse och handling som ska återges och vad som där inryms. Man blir lätt åksjuk på kuppen när detaljer proppas utan urskiljning. Det är en alldeles för beskrivande prosa, där allt görs gång på gång på gång: Mona/Barbro köper vatten, bär väskor, tar på sig linne och trosor, somnar, beställer mat, dricker vin, grälar, laddar telefoner, ringer, och allt hamnar i en loop där skeendena avlöser varandra.   

Det är måhända en övertolkning, att serietecknaren inte riktigt har lämnat plats åt romanförfattaren. Det är en visuell stil som tyvärr inte riktigt duger. Sedan är väl reseskildringen i sig en rätt överskattad genre.

Tekniken med att återge historien ur bådas perspektiv är sällan lämplig. Å jo, jag fattar nog poängen, att vi ska förstå att man kan ha olika perspektiv, och det är lite roande första och kanske andra (men inte tredje eller artonde) gången vi lär oss att samma händelse ter sig olika beroende på vem som återger den. Speciellt när hela romanen utgår från att systrarna har olika uppfattningar om sina föräldrar, om pappan som drack och mamman som inte var rättvis.

Annars gillar jag nog den här lite mer än Kellermans, om man nu ska jämföra dem. Det finns gott om humoristiska partier, som när Barbro lånar en av Monas medtagna böcker (Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, lämpligt nog), och har synpunkter på valet av namn åt en av karaktärerna: ”Hugo Rask, vilket lustigt namn. Omodernt, sånt som gamla gubbar heter. Eller sagofigurer, nån dräng i Lönneberga, eller nån kompis till Pettson.” Eller ta Monas beskrivning av makens kompis: ”Det är en ganska tragisk figur, blek och tjock med missfärgade kläder, och jättetjockt krulligt, alldeles kritvitt hår. Han ser ut som en ogräddad semla. Utan lock.” Nog känns serietecknaren Acekbo igen där.  

Ackebo har bra blick för spelet mellan systrarna, och vet exakt vad som får dem att vantrivas. Det finns romaner som lite försynt viskar om att få bli filmatiserade; den här snarast skriker högröstat efter några riviga damer i huvudrollerna. Jag ser redan hur en filmproducent gnuggar händerna och googlar telefonnumren till Ewa Fröling och Gunilla Röör.