Samlade dikter, Bodil Malmsten, Bonniers

Bodil Malmstens kompletta diktargärning finns nu tillgänglig. Där sägs mycket om Sverige de senaste 40 åren, med ett tilltal som inte åldrats nämnvärt.

Dikt som kommenterar samtiden riskerar att bli väldigt förlegad. Fortare än du hinner säga ”girlpower” är den daterad och antik. Bodil Malmsten gjorde som poet mycket för att skildra sin samtid, men lyckas förvånansvärt ofta undvika att låta dammig. Nu utkommer hennes Samlade dikter, inalles åtta diktsamlingar och fyra fristående dikter.

I Landet utan lov, långdikten som gavs ut 1991 skriver hon: ”Upplösningen i bilden maximal / Min stol ergonometrisk rullar undan / Jag flyter ut i alltihopa / Don’t cry for me Europa / Jag sätter allt mitt hopp till agent Cooper”. Även nu snackar vi om HD-skärmar, och hälsoministern talar om att sitta som blivit det nya att röka, och Europa har verkligen blivit en flytande plats för flyktingar. Agent Cooper? Alldeles nyss meddelades att tredje säsongen av Twin Peaks är färdiginspelad.

Vägen fram till positionen som folkkär poet var inte spikrak för Malmsten, som debuterade 1977 med Dvärgen Gustaf. Den enda förstadagsrecensionen avslutades med uppmaningen ”Glöm dvärgen Gustaf, han har aldrig funnits.” Nog finns uppenbara paralleller, både tematiska och språkliga, med Sonja Åkesson och Kristina Lugn, som ju båda är folkkära poeter. Språkligt är också Malmsten obesvärad, och nästan nonchalant i sitt tilltal. Vilket förstås är fullt medvetet, att det ska se så ansvarslöst ut.

Parallellt med det sorglösa tilltalet uppträder en sorg som görs större av att hanteras så lättsamt. I Nåd och onåd finns en av de enskilt starkaste dikterna jag har läst på svenska, som inleds så här: ”SORG en sådan sorg i centrum / Handla eller inte handla varje dag den andra lik / en sådan sorg  – / slit hjärtat ur mig / släng det i en frysdisk / En sådan sorg”. Det där hjärtat i frysdisken – oförglömligt! Och i en tidigare dikt erbjuder hon en bitter lärdom: ”Man ärver ingenting utom det här: / att man inget har & man ingen är”. Vägen till svenska folkets hjärta går genom svårmodet, men man skulle också kunna säga att den går genom just hjärtat, för det här är fullt ut skrivet med hjärtat. Och fortfarande bra poesi, trots att Oscar Wilde i en av sina dialoger hävdade att all dålig poesi har sitt ursprung i äkta känslor.       

När den första samlade utgåvan kom 1988 hade Malmsten strukit en fjärdedel av dikterna från debuten, och det är en utrensning som fortsätter här, med ett par dikter färre och några strofer borttagna – bland annat en om Per Ahlmarks vaselinmun. Vi får veta att hon har redigerat sina böcker till denna nya utgåva, ett arbete som lämnades oavslutat när hon dog 6 februari i år. Mest handlar det som sagt om att lämna kvar oönskade rader, samt att arbeta med en mer konsekvent kommatering, något som framför allt dikterna från de första samlingarna vinner på. Det har resulterat i en enhetlig bok, vars enda egentliga brist väl är att den saknar ett ordentligt register. Det kan bero på att hon inte är en poet där de enskilda dikterna är huvudsaken, att det i stället är helheten som är större än delarna. Man får väl lägga in ett bokmärke lite här och där, som jag gör på sid 206, där sorgdikten står.

Malmsten skriver med en språklig skärpa som påkallar uppmärksamhet och gör världen angelägen. Hon tänjer på orden och hittar nya samband, och låter rimord bli befriande oaser av nödvändig komisk lättnad. För grundackordet är mollstämt, och hon skriver ofta om den sorg som överrumplar människan när hon är som mest utsatt.

”Brinn för livet / och beskriv det”, skriver hon 1984. En formel som fångar en livsessens lika enkelt och självklart som två rader i en rocklåt, och det är också så man kan läsa hennes dikter – som sångtexter. Att det inte blev fler insatser framför mikrofonen än en ganska formidabel version av Evert Taubes ”Muren och böckerna” från 1990 är beklagligt, kanske rentav beklämmande. Redan 1989 skrev hon om ”hiphopungar”.

I dikterna samplar Malmsten fyllesånger, politiska marscher, Springsteen, reklamfraser, Dostojevskij. Hela boken inte med den eld jag har nu utgår från ett citat av Beckett och en Beckettfestival från Dublin. Men den är också en berättelse om övergrepp och sterilitet, om Louise och kusinen Stig, om kärlek och svek, om skam och slutgiltig befrielse.

På ett halsbrytande sätt rör sig Malmsten mellan olika tidsplan. Så också i en annan av sina starkaste enskilda diktsamlingar, Nefertiti i Berlin, om föräldraskap i nutid och dåtid. I boken sörjer en mor uppbrottet när barnet blir stor. I verkligheten är dottern Stefania en suveränt begåvad formgivare, som redan som 20-åring gjorde omslaget till moderns Paddan & branden, och även den här samlingsutgåvans genomskinliga plastfilm. När du öppnar boken möts du av pärmens insida som är fosforfärgad – mycket lämpligt då det är så mycket eld i hennes boktitlar: Damen, det brinner!, Paddan & branden, inte med den eld jag har nu. För att inte tala om hennes eldfärgade hår, som flitigt syntes i tv-program som ”Läslustan” i början av 90-talet.

Utan pardon skildrar Malmsten i sina dikter ett samhälle i förändring, i försämring. Det blir en liturgi över den enskilda människan, vår obotliga ensamhet i tillvaron. Omkring oss utförsäljningar och avregleringar och tidens jäktiga flykt. Hennes dikter blir som ett svalkande bad efter samtidshetsen. Eller en renande eld, och det är en eld som jag gärna uppsöker.

Som poet blir samhällskritiken vassare för varje bok hon skriver, och det är därför olyckligt att hon tystnade mellan 1993 och 2015. Under den perioden utkom först ett par romaner och sedermera ett knippe böcker som baserades på hennes blogg, samt inte minst mästerverket Priset på vatten i Finistère. Förra året utkom alltså hennes sista bok, Det här är hjärtat, och den ingår förstås här. En väldigt privat uppgörelse med döden, som hon tog emot på ett typiskt sätt för henne: med lika delar indignation som uppgivenhet.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/5 2016)