Ingenting har något värde utom minnet av allt som var vårt

Idag släpps Kents sista skiva, den trettonde i ordningen – om jag har räknat rätt. De missade chansen att släppa den förra fredagen, då det ju var fredag den 13:e. Sånt gör idioter …

Jag har ingen aning om hur bra eller dålig den är, och jag har lyssnat sporadiskt på Kent de senaste åren, jämfört med hur det var under slutet av 90-talet, men tycker att de redan på Vapen & Ammo-skivan polerade sönder sin själ. Allt har ett pris, tänk dig alltid för …

Men jag tror också att vi som gillar Kent alltid har skämts för det, att det är en beundran som är uppblandad med förakt, och att de som inte gillar Kent aldrig har förstått sig på det här. Att man aldrig lär sig aldrig läser det finstilta aldrig bryr sig aldrig slutar hata det man älskar att man kommer aldrig närmre än så. Hur patetiska vi var …

Nå – här är deras skivor i rätt ordning:

1 Röd (2009)

2 Verkligen (1996)

3 Du & jag döden (2005)

4 Hagnesta Hill (1999)

5 Isola (1997)

6 B-sidor 95-00 (2000)

7 Jag är inte rädd för mörkret (2012)

8 Kent (1995)

9 Tillbaka till samtiden (2007)

10 Vapen & ammunition (2002)

11 Tigerdrottningen (2014)

12 En plats i solen (2010)