En
av mina kolleger, mattelärare, berättar att han ”trillade
söderut”, som ett sätt att berätta att han åkt till – ja,
någon plats i Skåne, tror jag. ”Kan man inte säga så?” frågar
han troskyldigt när vi håller masken och ser lite truliga ut.
”Klart som fan att man inte kan det”, svarar jag”, ”vi är
språkfascister”. Men jag skojade ju, för det är sådant språket
är till för, att vrida och vända på begrepp och uppfinna nytt
innehåll.
Helena
Sinervo är finsk poet, och Ellips förlag ger nu ut i Agneta
Enckells översättning den fylliga samlingsvolymen Snubblar till
upprätt läge, en titel som får mig att tänka på kollegans
uppfinningsrika språk, och ja, även här finns en typ av
nymodigheter som är uppfriskande.
Sinervo
skriver alltså på finska. Lika bra som vi är på att läsa
finlandssvenska poeter som skriver på svenska, lika dåliga är vi
på att läsa de som skriver på finska, inte bara därför att
översättningarna har varit relativt fåtaliga. Jag läste häromåret
Mirkka Rekola i ellerströms lilla serie, och så har jag förstås
läst han med skägget, Pentti … Saa … ursäkta, ska googla ett
efternamn här … Saarikoski.
Det
här är en ordentlig samling, som föst ihop sju böcker publicerade
mellan 1996 och 2014. Sinervo är född 1961, och räknas som ”en
av Finlands viktigaste samtida lyriker”, enligt förlaget. För en
gångs skull är jag helt ense med principen att välja ur olika
böcker, då jag annars brukar förorda att översätta en samling i
sin helhet.
Det
beror på att Sinervo byter stil och tonfall genom sina böcker. Hur
ofta kan det sägas om svenska poeter? Nä du, öppnar du en bok av
Göran Sonnevi vet du vad du får, och även om Ann Jäderlund till
det yttre skriver annorlunda har hon ett unikt idiom som gör att du
alltid känner igen hennes dikter (ett blindtest, nämner du –
bring it on, säger jag). Det svenska idealet är den enhetliga
stilen.
Här
är det befriande att läsa utan förutfattade meningar. Sinervo kan
skriva våldsamt : ”När den uppenbarade sig mitt bland snarkningar
och spyor, / var hemsk som alla änglar. / Barnet var ett barn och
våldtogs, / hundens tänder skallrade käken i lås och brann av, /
ett enda skott genom kvidandets simmiga öga / ett enda måsskri, som
skär genom den tjocka himlen / och den inre verkligheten exploderar
till skärvor i albumen.” Det är förstås Rilkes farliga ängel
som åsyftas här: annars är referenserna och allusionerna av
diskret slag, även i denna sublima långdikt ur den äldsta boken
Sininen Anglia (Blå Anglia), som tidigare publicerats
på svenska i Lyrikvännen 1999.
”Jag
kommer objuden” är en fras som löper anaforiskt genom hela
långdikten, och jag läser i noterna att finskans uttryck är
dubbeltydigt, och också kan betyda ”Av eld objuden”. En sak som
går förlorad i översättningen, men Enckell är tillräckligt
förfaren för att kompensera i andra sammanhang, och skapar högt
förtroende för sin kompetens som översättare.
Måhända
går Sinervo så långt in i sin metod, tar varje poetik till sin
yttersta (eller innersta) spets, och därmed tvingas överge den
inför nästa bok – i upptäckten att det inte går att skriva
vidare. Det är ett intryck som man kan få av att läsa hennes
dikter, att de är skrivna utifrån en kompromisslös inställning.
Tilltalet är hårt, definitivt.
Humorn
är finurlig, en ironi som smyger fram till dig som en fastkedjad
hund vid cykelstället – den där som såg så beskedlig ut, men
vars bett därför var så mycket värre. Med andra ord: hennes bett
är kraftfullare än hennes skall.
Snarare
än den metafor som många uppfattar som poesins väsen vill jag
förorda den varierade upprepningen, något Sinervo verkligen
behärskar. Hon skriver dikter som river och sliter itu en
verklighet, och hellre än att arbeta med bildspråk arbetar hon med
bilder, i starkt visuella dikter; kanske det därmed är det som
håller ihop hennes disparata diktböcker, att det finns en medveten
bildbehandling där, i viljan att visualisera ett skeende.
Hon
skriver våldsamt, nämnde jag, men här finns en spridning i olika
riktningar. Hon skriver ofta påfallande vackert också:
”Jag
ser på er då ni sitter och
känner
morgonen på pulsen,
sörplande
kaffe och saft,
då
en vänlig bro sträcker sig
från
öga till öga
och
på kylskåpet
börjar
flaskornas tomrum
plötsligt
susa
som
en orörd skog”,
som
det heter i den bok som på svenska kunde heta ”Oden för örat”.
I den sista boken, från i år, skriver Sinervo allra mest apart,
inte bara till formen utan också i vokabulären. Det låter
spännande, och man önskar läsa mer ur den än det futtiga urvalet
här.
Tyvärr
saknar boken innehållsförteckning, så det är lite otympligt att
leta sig fram genom de olika sidorna, då den som sagt var innehåller
ett urval ur sju olika böcker. Trots den invändningen är det här
en nästan storartad bok, en insats som borde kunna väcka ett
slumrande intresse för vad som händer i vårt grannland.