The Empathy Exams, Leslie Jamison

Leslie Jamison är amerikansk författare till bland annat en roman, men det jag plockar upp från hennes hand är essäsamlingen The Empathy Exams. Av mycket att döma en fruktansvärt begåvad skribent – så där som amerikanska essäister gärna presenteras. Den här färska boken utges av Granta i år.

Det är empati som utgör det sammanhängande ämnet, kanaliserat genom smärta och sjukdomar, äkta och spelade – i en inledande essä handlar det om att simulera sjukdomar åt läkarstuderande, i en voiced empathy, för att testa om kandidatens behandling är adekvat. Men empati handlar också om att erkänna ett problem, att sätta ljus på det mörka, på det som är skönt att ha kvar i det mörka, det som vi helst inte vill se.

Empatibegreppets etymologi, grekiskans empatheia, ger oss rörelsen ”inåt” (em-) och ”känslan” (-pathos). Jamison kallar det penetration, att färdas, in i ett annat rike (sjukdomens rike, som bekant). I gränsen finns det påhittade och det riktiga, där minnen samlas, och minnen kan också vara påhittade eller planterade. Jamison resonerar kring var gränsen går mellan empati och stöld, att annektera eller stjäla en annans känsla, som ett intrång. Den som hyser empati löper risken att bli egoist.

”Pain looks good on other people, that's what they're for”, som Sisters of Mercy sjöng en gång. Jamison citerar ur andra källor: hon går raskt från Guns 'N Roses till filosofer som Mark Jefferson, Michael Tanner och Robert Solomon. Eller från Frida Kahlos dagböcker till Brian De Palmas filmatisering av Carrie.

Men är empati verkligen lika positivt som sitt rykte? När någon far illa – på riktigt – går vår medkänsla på djupet då, och vad är den värd om den inte gör det? För den som visar omsorg över andra – kan hen också visa omsorg över sitt eget jag?

Dessutom: hur ska vi ens kunna förstå en annans smärta? Kanske det mest missvisande uttrycket i vårt språk är detta evinnerliga ”jag förstår” … ”Nej, det gör du inte”, vill jag alltid svara.

Nu låter det som att den här boken mest ger mig frågor, och det kanske är bra så. Jamison skriver om verkligheten, om kroppens risker, om de egna erfarenheterna, som när hon själv blir överfallen i Nicaragua, där hon arbetat som lärare. Hon söker sig till våldsamma miljöer. I boken jagar hon upp sina ämnen, piskar fram stämningslägen, och använder sig själv som exempel, som när hon återger en relation med en man vars kompis var seriemördare: ”I think about that for a moment: Jim's pride at brushing against darkness, my pride at sleeping with someone who'd brushed against darkness like that.” Hon redovisar sin egen smärtanamnes.

Det intryck boken ger på mig är av ostrukturerat slag. Hon skriver som en avmätt slugger, som ibland får korn på knivskarpa resonemang. Ett kapitel om hur löpare varje år återskapar James Earl Rays flyktväg, en så gott som omöjlig uppgift, men ja, Jamison söker sig mot det som är svårt att leva upp till. Ett annat kapitel handlar om det amerikanska beroendet av artificiella sötningsmedel – det är informativt och så, men inte vet jag om det ger så mycket att läsa, även om hon gör en halvt givande koppling till sentimentalitet. Eller om självskadebeteende, om hur kvinnors smärta kan bli en fetisch, men fortfarande värd att tas på allvar.

Därför är mitt omdöme blandat – somt är nästan lysande, men somt är nästan banalt, och till råga på allt alltså rätt slarvigt eller obekvämt skrivet. Många av de goda partierna återfinns just när hon skriver om den kvinnliga smärtans skam. Där lyckas hon kombinera de egna erfarenheterna med mer allmänt hållna slutsatser, genom att investera ett engagemang som får mig att förlåta en viss oreda i framställningen.