Vagant firar Duras

I nya numret av Vagant (3/2014) kastar jag mig över de två texterna som handlar om Marguerite Duras. Detta år, då det råkar vara 100 år sedan hon föddes, har jag läst en räcka artiklar om henne, något som inte hör till vanligheterna. Eller ja, nog har det skrivits om Duras, men jag har försökt låta bli att läsa, jag har varit fullt upptagen med att läsa hennes böcker.

Det är två olika ingångar – dels Anne Helen Guddals empatiska essä om Duras tomhet och mörker och skrivandets yttersta konsekvenser, och dels Christian Johannes Idskovs översikt av hur Duras självbiografiska skrivande har flutit rätt in i den skandinaviska självbiografiska trenden under 2000-talet. Jag vill inte vara utan någon av de två texterna, vars olikhet påminner om att hur inspirerande det än är att uttala sig om Duras är det oändligt mycket mer inspirerande att läsa henne – denna fysiska önskan att gå in i Duras-cirkeln.

Vidare fortsätter diskussionen kring två kontroversiella norska fyrbåkar som var föremål för artiklar i förra numret av Vagant. Filmkritikern Harald Kolstad väckte känslor som svårligen vill insomna, för att inte tala om Knut Hamsun, nazi-författaren. Diskussionen kring främst Hamsun förs med ett engagemang som från ett svenskt perspektiv ter sig som en särskilt gynnad position – inte kan vi ha sådant tonläge när vi diskuterar Strindberg, utan det ska vara så himla vördnadsfullt fortfarande.

Duras-dossiern är bara ett av glansnumren. Ett större sjok texter om Walter Benjamin ämnar jag återkomma till, och lika lockad blir jag av temat om antropocen som en tänkbar framtid för det mänskliga. Sigurd Tenningen skriver där om Inger Christensens kryptiska roman Det målade rummet. Temat initierades efter att man i Norge börjat planera för de klimatförändringar som om 50-100 år kan göra det möjligt att producera norskt vin.