Lidandet och glädjen, Anna Świrszczyńska

Med Lidandet och glädjen introduceras en polsk poet som med sina dikter behandlar 1900-talets stora trauma, andra världskriget. Men här finns också djupt personliga dikter som gör minst lika starkt intryck.

Säger jag polsk poesi tänker du kanske på Wisława Szymborska eller möjligen Czesław Milosz. Anna Świrszczyńska (1909-1984) var polsk poet som bodde granne med båda i Warszawa efter andra världskriget, och det var Milosz översättningar till engelska på 90-talet som presenterade henne för läsare i väst.

Först nu får hon sin introduktion på svenska i en fin urvalsvolym sammanställd av Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg. Hennes pappa var konstnär av det icke framgångsrika slaget, så hon växte upp i svår fattigdom, något hon berör i den postuma samlingen med samma namn som denna: Lidandet och glädjen.

Allt det här får vi veta i Renata Ingbrants ovanligt initierade efterord (Ingbrant har skrivit sin avhandling om Świrszczyńska). Även om det är en poet som debuterar redan på 30-talet är dikterna i urvalet hämtade från senare samlingar, från när hon var i sextioårsåldern och framåt.

Det är i första hand dikter om personliga upplevelser av hur kroppen allt mer förfaller. 1974 utger hon samlingen Jag bygger barrikad, som handlar om nazisternas ockupation av Warszawa. Där samlas olika öden, ynglingar som går direkt från skolsalen ut på gatorna med en pistol i handen utan att veta hur de ska hantera den – man får inte lära sig sådant i skolan – och blir därför ett lätt byte för nazisterna. En efter en ges de olika individerna en röst, i något som kan påminna om metoden i Edgar Lee Masters Spoon River Anthology, en bok som gav röst åt olika döda i en amerikansk håla.

Förvisso: starka bilder, men jag drabbas minst lika mycket av precisionen i de detaljerade skildringarna av smärta som finns i de tidigare dikterna. Inte helt olikt Lena Anderssons Ester Nilsson ägnar sig diktjaget åt att analysera kärleken i realtid: ”Jag flämtar / i ljusets storslagna prakt. / Ett böljande himlaskrik, / ett evigt slitande av hår, / tortyrens exakta skönhet. / Jag sjunger.” Hos Świrszczyńska är njutningen alltid kvalfylld, och hennes tonträff är exakt.

Skräcken präglar de senare dikternas dödsmantran. Skickligt smygs de ockuperades rädsla in i dikterna, där Świrszczyńska visar prov på fin empatisk blick för andras öden. Det rör sig om dikter som inte kan ifrågasättas, som manar fram din reaktion alldeles oavsett tid och rum, och åstadkommer starkt berörande dikter.

Men frågan är om hon inte når allra längst när hon gör sig själv till en häxa, i några suveräna dikter som balanserar myt med verklighet: ”Varför tala / när man kan skrika. / Varför gå / när man kan springa. / Varför leva / när man kan brinna.”

Då får vi också se vad poesin är bra till – som provokationen som sätter igång nya tankar och idéer. Då blir Anna Świrszczyńska en skicklig gestaltare av holocaust, men en briljant förmedlare av de känslor som härbärgeras i en mänsklig relation.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/11 2014)