Ingen Const längre

Det finns två orsaker att bli beklämd när du tar del av något undermåligt inom konsten. Dels den omedelbara reaktionen av besvikelse inför ett misslyckande, och dels den på sikt allvarligare nedstämdheten när du inser att detta fiasko sänker nivån för de kommande försöken inom liknande genre. En dålig bok om retorik visar att nästa bok om retorik behöver inte sikta högre än så för att nå framgång.

Därför var det så glädjande när tidskriften CLP lanserades för lite drygt två år sedan, som Const Literary (P)Review, av Maria Mårsell och Ida Therén. För det rörde sig verkligen om något som måste generera impulser till kreativt skapande i andra riktningar än misslyckandets. Att läsa de här texterna pekar ut gynnsammare riktningar, mot möjligheterna.

Samtidigt är det självklart att urvalet inte är enhetligt, och det var ju själva projektets ursprungliga villkor, att syssla med den typ av litteratur som befinner sig vid sidan av det gängse och allmänt vedertagna. I det syftet ligger också den konsekventa linjen med konstnärer som arbetat sida vid sida med texterna. Nu utkommer det som blir det sista numret, 3/4 2014, det totalt femte numret sedan starten. Detta sista nummer ger för övrigt ett nästan oförskämt proffsigt intryck, alltifrån layouten till papperskvaliteten, och jag tycker också att de engelska översättningarna har förbättrats en smula, så all heder åt de fem hårt arbetande översättarna.

Mitt eget bidrag bestod i att till första numret skriva en essä om Lars Görling, samt vara delaktig i ett redaktionsråd. Jag har alltså bidragit med det föga betungande arbetet att läsa anonymiserade texter, och sett med viss glädje hur dessa har nästlat sig in i tidskriftsnumren och senare rentav blivit publicerade i bokform. En del etablerade namn har förekommit, så också i detta sista nummer där jag noterar Joar Tiberg och Sara Tuss Efrik, men mestadels har det handlat om amatörer som skrivit för glatta livet, med allt att bevisa och kanske just därför har de tagit sig ut ur slentrian och in i mer av ett risktagande. Den typen av skrivande representeras bland annat av Elis Burraus absurda minimalistiska drama, och Malin Axelssons hatiska monolog, som utkommer på Bonniers senare.

Jag kan inte säga att allt har varit (lika) bra, men det hör till saken att här har funnits en slags spännvidd som jag kan sakna i svenska versionen av Granta, som lanserades i hasorna på CLP. Att låta de etablerade elefanterna dansa skapar förstås större klickmonster, men i det lilla finns ibland det som ger större utslag i ett längre perspektiv.

Det är också glädjande att Ida Therén äntligen slänger av sig blygsamhetsmanteln och kysser redaktörskapet adjö med att publicera sin makalösa graviditetstext, där hon bromsar upp skeendet flera gånger, låter sitt ämne sjunka in, de enskilda ögonblicken lysa varmt. Men nu blir det ingen Const längre: samtidigt som det är trist som fan finns alla förhoppningar att någon annan ska upptäcka de möjligheter som har öppnats tack vare den kortvariga insatsen. Stafettpinnen är i gott skick – det är bara att plocka upp den.