Drömbilder. Songes och andra dikter, Carl Jonas Love Almqvist

Det är en fin bok ellerströms ger ut med dikter av Carl Jonas Love Almqvist. Men så är det också fina dikter, mestadels hämtade från samlingen Songes, tryckt 1849 för första gången. Det är en välkommen nyutgåva, med belysande kommentarer av Jonas Ellerströms. Dessutom finns en del andra dikter, vilket förklarar titeln Drömbilder. Songes och andra dikter.

Det är något med tilltalet, tonfallet, som måste härledas till tidsepoken, romantiken. Det märks inte minst i Almqvists inledning. Han har gett en ram till dikterna i Songes, låter dem ingå i serien Törnrosens bok.

Till det märkliga med Almqvist är att han som författare är både provinsiellt svensk och kosmopolitisk. Nog för att vi har en del författare som skapat någon form av succé utomlands, en kortvarig framgång för Bremer, Strindberg, Ola Hansson, Stieg Larsson. Endast Almqvist skriver utpräglat svenskt, samtidigt som han är utpräglat internationell. Ett par av hans dikter håller världsklass.

Men hållningen är också svensk, som när han i inledningen låter Henrik förkunna att ”när våren kommer för att bryta isens despoti, så blir jag ganska glad”. Ganska glad – det är en bit kvar till de känslopendlingar tyska, franska och brittiska romantiker samtidigt gav uttryck för.

Med ramberättelsen om Jaktslottet skapas en privat mytologi som i viss mån kan påminna om William Blakes mer omfattande poetiska bygge. En annan likhet är hur båda liksom rör sig mellan naiv idyll och otäckt våld – en fantasi som spänner över hela registret mellan det gulliga och det fasansfulla. (Almqvist är ju också en författare som har försökt mörda.) Åtskilligt har skrivits om Almqvist som en romanfigur, och nog är det svårare att föreställa sig honom vandra på vår prosaiska jord än det är att tänka sig låt säga Carl Snoilsky göra detsamma. Blake var barnet och cynikern förenad i samma stil, och det känns som att Almqvist doppar sin penna i samma horn som sin brittiske kollega.

Den där friskheten i uttrycket finns det gott om exempel på bland dikterna i Songes. Det är det franska ordet för dröm, och det är en drömstämning i dikterna, som ursprungligen skrevs för att sjungas. De brukar tryckas med bifogade noter, men jag håller med Ellerström när han skippar dem för denna utgåva, som därmed blir mer läsaranpassad. Situationer, kvällsdrömmar, tillståndet när fantasin släpps fram: dunkla, trolska begär. I sättet att skriva, i klang och botten, påminner det kanske en del också om Poe, som ju också var mer romanfigur än mänsklig gestalt.

Det mörka finns inte minst i Almqvists märkliga novell-roman Murnis, en fortfarande märklig och fortfarande utmanande erotisk roman-novell. Den inspirerade också till några dikter. Som helhetsintryck dominerar det varierade, spännvidden mellan helt olika intryck. Det är högstämt, överdrivet – men sådan är romantiken, och så ska den vara, du får acceptera det. Det var ett sätt att skriva som tog litteraturen på blodigt allvar, samtidigt som det fanns en nonchalans i anslaget. Varje ansats till allvar möts av självironi, och det här skapar en sällsam effekt, en slags poetisk galghumor.

Det som också imponerar blir hur Almqvist verkligen vågar ta till sig en låg stil – att han skriver dikter som gränsar till nonsens och med banala rim. I första hand är det avskalat, enkelt – men också i någon mån formexperimenterande. Rätt många av dikterna kan man söka upp i diverse antologier, men man har fått nöja sig med urvalet. I gamla tiders gymnasieantologier brukade det finnas utrymme för ett par Songes, men det var nog rätt länge sedan nu. Det experimenterande syns i en epizeuxisk upprepning i sjunde sångdikten:

”Sedan aldrig jag

fann i världen behag.

Sedan aldrig aldrig jag

fann i världen behag.”

En så besynnerligt gripande upprepning! Men diktsångerna flödar över av liknande ögonblick, som inte kan ges annan glosa än ordet ”häpnad”. Sällan är Almqvist kategorisk; han ägnar sig åt nyansering, undrande, tvivel.

Det blir dikter som handlar om att vara eller bli utpekad, att vara sedd. För en gångs skull. Det är som ett ljus som sträcker sig från dikten in i den som läser, som också leder in mot den som det handlar om. Att vara utvald, att det unika hos dig har identifierats.

Men låt dig inte luras av att det låter så smeksamt, så fridfullt. En blomma lockar diktjaget, men det som händer när du plockar den är att du möter dess gift: ”stilla vissnar jag; / stilla vissnar jag! / vissnar jag!” Det är likt Blakes ros: ”his dark and secret love / Does thy life destroy”.

Barnkammarrim som övergår i skräck. Vi vet att Edith Södergran hade Tintomara som förebild, Almqvists androgyna geniala gestalt från Drottningens juvelsmycke (den mest underskattade svenska romanen någonsin). Den här boken inkluderar avslutningsvis Tintomaras sublima sång, ”Mig finner ingen, / ingen jag finner”. Men också en ”Livets visa”, utanför Songes-cykeln. Det är en dikt som Södergran kunde ha skrivit:

”Saliga livets ängel står hos Gud:

sänker sitt huvud stilla i skönhet och eld.

Ej någons krona bär han på sitt huvud,

glimmande strålar har hans väsen likväl.

Ack dessa strålar äro ej strålar …

De äro klara Guds ögonkast på ängelns själ.

Sjung, o sjung, du levande hjärta i gudalunden,

livets djupa, vackra, heliga, friska visa.

Oskuldens eld är: skönhet, enfald och sång.”

Och jag kan inte undgå att tycka att det var synd att Mando Diao valde att tonsätta just Frödings dikter. Inget ont om Fröding, men problemet är att du får så mycket gratis – det blir bara inställsamt, ljuvt. Jag saknar kantigheten, det råa: något sådant kunde den få som sökte sig till Almqvist – inte bara Songes, utan generellt i hans övriga dikterna. Håkan Hellström med alla sina miljoner kunde leta fram en slant och köpa ett antikvariatiskt exemplar av Dikter i landsflykt, där Almqvist verkar ha tänkt på just Hellström när han skrev dessa rader:

”Jag satt en qväll på Lilljans

och sjöng som en alladi galant,

kom en mamsell, gaf mig en slant

och frågte, der hon stod på tå:

'Hvem har lärt Magistern sjunga så?'

Jo, svarte jag, det kommer allt af Viljans

allsmäktiga quadrant …”

Men också här i den aktuella samlingen finns alltså ett par dikter som jag tycker håller yppersta klass. Där finns ”Du går icke ensam”, som nog på det bästa sättet förenar det enkla med det allmängiltiga, och resulterar i en av de mest tröstande dikter jag känner till. I ramberättelsen beskriver Almqvist så vad hans dikter ska utgöra: ”små gnistor på firmamentets ocean”. De ska uppfattas så: gnistor av insikt, av tröst, av häpnad.