Att röka eller att inte röka

Jag röker bara när jag känner mig nervös, vilket betyder att det är en ganska oregelbunden last, att jag ibland röker varje dag och ibland dröjer det ett halvår mellan varje cigarett. När jag var i Berlin förra året hamnade jag en kväll ensam utanför Bahnhof Zoo, med en tänd cigarett halvvägs på väg mot sitt oåterkalleliga slut. En uteliggare tiggde efter fimpen, men jag snäste tillbaka. Antingen tyckte jag bara att det kändes djävligt jobbigt att han skulle dela något intimt med mig, att han som jag tyckte synd om behövde hamna i en så förnedrande situation. Eller var jag snål? Men jag delar ju ut cigaretter till andra annars, och ett paket kan alltså räcka för mig i drygt ett halvår.

I alla fall har den där händelsen grämt mig: jag ångrade mig bara några minuter senare, föraktade mig själv för att jag ens reflekterade över att han skulle ens bry sig om att få mitt spott på sina läppar. Efter att ha läst det nya numret av Hjärnstorm, #117, som har tema ”cigarett”, förstår jag också att det här bevisar att jag inte är en riktig rökare. Det är Håkan Nilsson som visar det i sin text om att sluta röka, en text som också handlar om rökarnas gemenskap, att man inte säger nej när en cigarett erbjuds – underförstått ska man ju bjuda, det fattar jag, och jag fattar att jag den där sena majkvällen i Berlin bröt mot en hederskodex.

Men det betyder också att jag är och förblir en wannabe-rökare, ingen som på riktigt kan hävda medlemskap. Jag har alltid befunnit mig på utsidan, en utsida som i takt med att rökning nesligt nog flyttat utomhus blivit mer av insidan, med avundsamma sneglande blickar på de beroende slavarna. Det var värre förr, när de huserade i rökrum, och jag drogs dit ibland, helt enkelt för att skvallret var på högre nivå där, samtalen mer intressanta (forskning har visat att människan tänker bättre om hon har ett tingest i handen).

Artiklarna har ofta ett personligt anslag, där egna erfarenheter bildar en ingång till texten, med privata bekännelser som övergår i mer allmänna resonemang. Det handlar bland annat om konstnären Oh-Seok-Kwon som ställt ut femhundra fimpar i plastpåsar med en kort text om tillfället när den röktes. Eller Björn Larssons kritiska text om Marlboro.

Samt Einar Askestads minst sagt olydiga text om kvinnan, på den där fruktbara gränsen mellan essä och novell. Askestad är en av de mest besynnerliga svenska författarna, och här låter han sina vanvördiga idéer löpa fritt.

Det här lär inte bli det sista temanumret om rökning i svensk tidskriftshistoria. Det kommer alltid att finnas människor som lockas av det subversiva i rökningen, i cigarettens destruktiva potential – cigarren och pipan har inte samma fördärvliga effekt. Möjligen är det bara ett tecken på att apokalypsen kommer närmare, att rökarna blir fler – för även om du vet att det är ”onyttigt” att röka maximerar det ju andra saker medan du lever din korta tid på jorden. Cigaretten må döda dig, som det står på paketet, men vad som är viktigare i mitt fall: den dödar först min nervositet, och det är en mer aktuell fråga medan jag finns till.