Nytt BLM

I nya numret (4.2013) av BLM, norska Bokvennen Litterært Magasin, läser jag att italiensk tv satsar på att föra över talangjakts-konceptet på litteraturen, där programmet ”Masterpiece” låter aspirerande författare framföra sina alster inför en jury precis som i Idol-serien. Vinnaren får sin bok tryckt i 100 000 exemplar.

Nu innehåller så klart numret en del annat också, i första hand tre essäer av Camus – Norge uppmärksammade givetvis att det i fjol var 100 år sedan dennes födsel, med bland annat nya bokutgåvor, medan Sverige som vanligt såg sig yrvaket omkring. Men att läsa Camus på norska är svårt. Lika svårt att läsa den översatta novellen av Kleist, som jag inte brukar ha svårt att läsa på svenska. Svårt överhuvudtaget att läsa fiktion på norska, för det är lättare att höra en stämma i de andra texterna.

Som en intervju med Johannes Anyuru, som säger att ”Sverige er et rasistiskt land”, något som förstås är lika riktigt som det är oriktigt. Man kan också laga den julpudding som serveras i Dickens ”A Christmas Carol”, som jag skulle ha lagat om jag inte hade saknat brandy hemma. Också en oerhört sorglig intervju med Imre Kertész, som blivit så sjuk att han framstår som allt mer ynklig, där han sitter i Budapest efter sina år i Berlin, och bara verkar vänta på att eländet ska ta slut, med sin trötthet och sina skakande händer oförmögna att fortsätta skriva.

Dessutom en fin essä om Faulkners kanske bästa roman Absalom, Absalom!, skriven av Merete Røsvik Granlund. Jag önskar verkligen att jag haft något liknande till min hjälp när jag första gången läste – försökte läsa – denna förbluffande roman. Det är en essä som gör sitt bästa för att skapa ordning och reda kring de mystiska spåren, och som säger bra saker både om romanens tematik och om Faulkners raffinerade berättarteknik, ett sätt att skriva som nästan ter sig mer exotiskt ju längre vi tidsmässigt avlägsnar oss från tillblivelsen. Alltså framstår Faulkner nu som ännu mer modernistisk och nydanande.

För varje gång det svenska förlaget Bonniers får ny ägare vaknar den nostalgiska ådran hos svenska intellektuella, som inbillar sig att nu finns en möjlighet att väcka den sovande Bonniers Litterära Magasin. Man kan också nöja sig med att det i Norden redan finns ett dugligt BLM, alltså den här norska tidskriften som lyckats finna den exakt avvägda balansen mellan det seriösa och det småtramsiga, och som gör en tidskrift som bryr sig om läsaren, då den skapar förutsättningar för att dess texter ska bli lästa, att de helt enkelt vill att någon ska läsa dem.