Främlingsleguanen, Martina Montelius

Den besynnerliga romanen har inte trivts särskilt bra i Sverige. Det finns ju färgglada undantag, men dessa brukar näpsas hårt av kritiker som helst ser verkligheten skildras i olika nyanser av brungrått.

Därför är det ju uppfriskande med Martina Montelius efterlängtade debutroman Främlingsleguanen (Atlas), som beter sig helt ohämmat när den klampar in i den litterära offentligheten. Den fyra och ett halvt år gamla flickan har övergett dagis och bor själv med sin tysktalande leguan, eftersom föräldrarna flytt sin kos till kurort utomlands. En eufemism i Astrid Lindgens anda, kanske? Det finns gott om referenser till Lindgren, inte enbart därför att flickan vill se filmen Pippi på de sju haven, utan även i självmedvetna språkliga upptåg och nämnandet av ”hyss och stolleprov”.

Det är en befriande premiss som tar god hjälp av fantasin, och ger den så kallade verkligheten på båten. Att det finns vissa berättartekniska problem verkar Montelius också strunta i – att det nämns att flickan själv skriver sin berättelse är kanske inte lika svårsmält som att hon läser serietidningen Lilla Fridolf, eller att språket är fyllt av den typ av gammeldags glosor som barn skyr mer än grönsaker. Låt gå för en fyraåring som läser, men att hon gång på gång yttrar förnumstiga idiom som ”helt sonika”, ”mota Olle i grind” och ”puts väck” – nä, det är inte trovärdigt!

Stilen är synonymrik överlag, med en märklig slags kurialsvenska. Fast med korta meningar. Det byråkratiska finns redovisat i ordförrådet. Därför känns det verkligen som att flickan har växt upp i en annan tid än vår, med helt andra referenser (som tv-serien Fablernas värld, till exempel).

Ibland gläntas in mot en verkligare värld, när flickan får kontakt med granntanten Ammi och planerar en resa till Rom. Dessutom håller pengarna på att ta slut, och hyran krävs in. Att läsa Främlingsleguanen känns lite som det är att läsa Kafkas korta parabler: en känsla av vanmakt. Du försöker greppa den allegoriska tolkningen, men hela tiden rör sig berättelsen utanför ramarna. Det är skickligt gjort. Humorn skär sig hela tiden på de vassa kanterna som ensamheten lämnat kvar hos flickan.

Det här är en bok som tydligt vill distansera sig, som trivs med att vara annorlunda, och vägrar acceptera sin delaktighet i den stora massan. Det är friskt skrivet och hälften vunnet på något sätt, med en humor som bär upp typ halva romanen. Det intryck jag får är att Montelius inte förvaltar mer än halva sin färdighet med just den här romanen. Sista kapitlet lovar gott, då hon där går utanför rollen och släpper lös hotfulla antydningar. Det jag gärna skulle vilja se är en hel roman som låter det anarkistiska och det vilda ges fritt spelrum.

Väggen, Marlen Haushofer

60-talet var inte bara hippies och Flower Power, utan en period som alstrade genuint paranoid konst av yppersta kvalitet. Som John Fowles kusliga roman Samlaren, eller Michelangelo Antonionis lika kusliga film Blow-Up. Dystopiska verk som hanterade tidsandans skräck för allt det människan höll på med. Det var också på 60-talet Amerikas försvarsminister Robert McNamara myntade akronymen ”MAD” (Mutually Assured Destruction) för att beskriva terrorbalansen mellan främst USA och Sovjetunionen.

Den österrikiska författaren Marlen Haushofer är känd endast för romanen Väggen som hon skrev under denna ängsliga tid, 1968. Eller ”känd”: när hon dog två år senare var hon föga uppmärksammad, men återutgivningen av hennes böcker några årtionden senare säkerställde åtminstone den här romanens status av obligatorisk läsning för oss som gärna umgås med apokalypsen. Per Erik Wahlund översatte den till svenska 1989, och den utkom även i serien En bok för alla för tio år sedan.

I Daniel Hjorths förord citeras Haushofers kategoriska replik: ”Jag anser att i vidare bemärkelse allt vad en författare skriver är självbiografiskt.” Klart att det är så: det finns alltid en bevekelsegrund bakom, en erfarenhet, och Haushofer skriver klart om en jobbig erfarenhet. När kvinnan i berättelsen får tandvärk kan man tänka på att författaren själv var gift med en tandläkare.

Till en alpby anländer en kvinna med ett sällskap. På morgonen är sällskapet borta, och när hon ger sig iväg för att leta efter dem går hon rätt in i en vägg. En osynlig mur som har stängt in henne. En lika enkel som genial premiss för en fiktiv berättelse. Utanför väggen ser hon döda människor. Hon har ett gott förråd, eftersom ägaren av stugan förutspådde kärnvapenkrig.

Instängd tillsammans med henne är hunden Lo och kon Bella, och så småningom en katt. Fåglar, rådjur, mård, ugglor, räv, ödlor. En märklig detalj är att hon i början nämner två ”nästan vuxna” döttrar, men dessa tänker hon inte ett dugg på under sin isolering, trots att hon gång på gång assisterar då hennes husdjur föder.

Nu kan berättelsen tolkas på olika sätt: som en överlevnadstext, vad människan gör i en utsatt situation, en Robinsonad. Eller som en postapokalytisk skildring, efter kärnvapenutplåningen: massans förstörelse. Eller som en psykos: individens förstörelse. Eller som något annat. Kanske är det en mardröm? Kanske är väggen en referens till Berlinmuren som restes bara några år tidigare? Kanske väggen är den skelettcancer Haushofer led av.

Kvinnan skriver sin egen berättelse. För att behålla vettet, för att det är vad man gör när man ställs inför det irrationella. Man försöker göra världen begriplig. Alltmedan tiden går … En viss absurdism utkristalliseras när kvinnan reflekterar över sin egen skrift, funderar på vem som ska läsa den: om människor ska hinna rädda den innan mössen tuggar i sig pappren: ”Antagligen äter de lika gärna fullskrivet papper som oskrivet. Möjligen kommer blyertsen att göra dem illamående, jag vet inte om den är giftig eller ej. Det är en märkvärdig känsla att att skriva för möss.” Kan författarens villkor tydligare formuleras?

Romaner ska utforska det omöjliga, gå mot det svåra, mot det vettlösa. Haushofer gör det bland annat genom att skippa kapitelindelning. Därmed ökar hon instängdheten, klaustrofobin. Det kan erinra om hur det är att läsa två andra österikiska stilister, Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek – två starka röster som du också är instängd med, som också behandlar sådant som styckeindelning och kapitel med nonchalans.

Vad ska hon då göra? Kvinnan bakom väggen, hon som kan tydas på så många olika plan – självbiografiskt, strukturellt, symboliskt, allegoriskt, psykotiskt. Väggen är problemet, kanske det experiment vi alla ställs inför. Som roman är det oavbrutet spännande: du fattar ju att här måste något hända, och det gör det väl, på sätt och vis, på slutet. Men ändå inte.

Tiden second hand. Slutet för den röda människan, Svetlana Aleksijevitj

Utopi betyder ju idealstat, men etymologiskt har namnet en dubbel laddning. När Thomas More på 1500-talet skrev sin roman Utopia var han medveten om det meningslösa med att skapa idealstaten, då namnet indikerar både det goda landet och det icke-befintliga landet.

Svetlana Aleksijevitjs serie ”Utopins röster” avslutas med den stora och storslagna volymen Tiden second hand. Slutet för den röda människan, utgiven av Ersatz i Kajsa Öberg Lindstens översättning. Här sammanfattas verkligen hela den sovjetiska utopiska epoken. Utopin tappar sin mask, avslöjas som just dröm. I det här fallet mer drömmen om att skapa en ny människa än ett nytt land. Homo Sovieticus. Men krig, läger och folkmord kom i vägen. Och kapitalismen.

Därför handlar boken, dess intervjuer, om hur kommunismen på 90-talet ersattes av kapitalism, hur storstadens slukhål tog hand om de giriga, medan landsbygden utarmas. Gogols drygt 170 år gamla roman Döda själar är en exakt satir över 2000-talets Ryssland: skurken Tjitjikov blir hjälte med sin förslagna idé att belåna livegna bönder innan de hunnit strykas ur mantalslängderna.

Man kan säga mycket om Ryssland och det ryska. Det är ett palimpsest, och Aleksijevitj visar redan i förordet dess förutsättningar: ”Sovjetmänniskan kan indelas i fyra generationer: Stalingenerationen, Chrusjtjovgenerationen, Brezjnevgenerationen och Gorbatjovgenerationen. Jag tillhör den sista. Vi hade lättare att acceptera den kommnistiska idéns misslyckande, eftersom vi inte upplevt den tid då idén var ung och stark och de utopiska drömmarna ännu inte hade förlorat sin magi, undergångsromantiken.” Det är också som undergångsromantiker rösterna hon intervjuar framträder, i synnerhet i bokens första del där de står på rad för att berätta hur dåligt det blev och hur bra det var, under kommunismen. Men minnet är bedrägligt, ju.

Aleksijevitj visar att den ryska människan är en passiv drömmare, och hon behöver inte ens inflika några förmaningar om nostalgi för att poängen ska hamras in i läsaren. De forna kommunisterna är ursinniga över att ha blivit förråda av Gorbatjov och perestrojkan. Det är lätt att avfärda dem då som just undergångsromantiker, som trygghetsbedövade sentimentalister. Fast det är svårt att vifta bort den förtvivlan och den ilska de ger uttryck för, när de beskriver hur den ryska själen ersatts av kapitalism, i ett framgångssamhälle där de misslyckade hålls undan offentligheten. De känner sig snuvade. Den stora tomheten rullar in.

Aleksijevitj gör sig själv till deltagare, redigerar de olika stämmorna, vet när hon ska skära av en replik. Här saknas i stort sett alla hennes frågor, så det är svårt att avgöra vad det är hon sysslar med, eller varför hon får till detta resultat. Det kan vara att hon är en bättre lyssnare, helt enkelt, att hon lärt sig hålla inne med allt som skulle påverka de intervjuades ställningstaganden. Ellipsen ger henne också tillfälle att låta tanken färdas i nya riktningar …

Bilden fördjupas, när de olika ödena ställs intill varandra. Livsödena bevisar gång på gång hur sanningen alltid överträffar dikten. Men sanningen kan aldrig finnas i singular. De ryska ledarna visar sitt sinne för det teatraliska – tänk bara på Dostojevskijs skenavrättning. Liknande historier upprepas, och krigen prövar människans uppfinningsrikedom för vidrigheter. En av bokens jobbigaste partier är den före detta soldaten Aleksandr Laskovitj som utan omsvep skildrar en bestialisk tillvaro. Men mest framträder krigets vettlöshet i den glädje han förnimmer efter att ha nyttjat endast soppskedar och inga gafflar när någon får teskedar hemifrån, så att de kan röra om i sina teglas, bara för att under ett kort ögonblick få återuppleva hur det är att vara en civil(iserad) människa igen. Eller ur en annan soldats historia: ”det finns inga hjältar i krig … Den som en gång tagit ett vapen i sin hand kan inte längre vara god. Han klarar inte av det.”

Missnöjet som föder ett annat slags missnöje. Oron, rädslan och hatet som går hand i hand och skramlar ihop fientliga åsikter. Tomheten som byts ut av ny tomhet. Drömmen ersätts av en annan dröm, där det enda som gäller ändå är att det förblir just dröm, utopi, chimär.

Det är som sagt svårt att förklara vad det är Aleksijevitj gör, vad det är som gör hennes nästan suspekt enhetliga böcker så bra. Det är berättelser som går rätt på känslorna, rätt in i känslorna. Men som med all riktigt bra konst går det inte att med språket uttrycka vad som händer när du ställs inför den, inför hur det är att ta del av den. Det må vara personliga preferenser – Francis Bacons målningar, Clarice Lispectors prosa, Edith Södergrans poesi – du kan bara stamma fram ett epifaniskt ”å-å-åh!” inför det som verkligen betyder något verkligt för dig.

Snarare än att erbjuda ett nytt sätt att skriva dokumentärt håller Svetlana Aleksijevitj på att omdefiniera hela författarrollen. Att inte ta plats med sina egna ord, att inte ställa sig i vägen. Det är en föredömlig inställning, som också säger en del om hur hon ser på människan, som delaktig i något större; individen blir då mindre betydelsefull, och ett samhälles helhet större än de enskilda delarna.

På omslaget är författarnamnet tryckt i guldfärg, men medan jag läser märker jag att fingrarna hela tiden glittrar. Jag ser att färgen flagnar, guldet överger sin källa. Det måtte finnas någon symbolik också i detta.

En bra karl är svårt att finna, Flannery O'Connor

Flannery O'Connor är en särling i den amerikanska 1900-talslitteraturen. Även om hon då och då klumpas ihop bland exponenter för Southern Gothic representerar hon ett sätt att skriva som överskrider etiketter. Då går det inte att säga att hon skriver si eller så, för hon vänder på estetik- och stilbegreppen. Det är skrivande på blodigt allvar: bokstavligt blodigt allvar.

Den religiösa klangbotten är också nödvändig för förståelsen, då den lägger sig som ett förklarande raster – ett raster som avslöjar lika mycket som det döljer. O'Connors tro går på djupet, men hon drar sig inte för att visa vilka ohyggligheter hon hittar i detta människans och existens djup.

Äntligen finns denna hyperoundgängliga författare på svenska igen. Det är novellerna som översätts, och som vanligt är det de pålitliga små förlagen vi finner anledning att lita på (det var Alastor som för tio år sedan översatte den sublima romanen Wise Blood). På Bakhåll utkommer En bra karl är svår att finna, en bok som är översatt av Ida Jonsson, och en välkommen svensk version i helhet av hennes första novellsamling från 1955. När Caj Lundgren gjorde ett urval av O'Connors noveller 1981 inkluderade han åtta från den här samlingen.

Som kritik kan invändas att det är mekaniskt utfört, att O'Connor utgår från idylliska situationer som får sin upplösning i våld. Blodigt allvar. Men det är en schablon som endast stämmer i ett handfull fall – oftare handlar det om visioner som går snett, religiösa insikter som våldtar människorna (bildligt!). Allvaret är också en schablon, för mer handlar det om blodigt skämt, då O'Connor skruvar till både karaktärer, situationer och språk. Medan årets Nobelpristagare Alice Munro fått utstå en del grymtningar från sina grannar för att hon har fräckheten att karikera dem i sina noveller är O'Connor mer närgången – på grund av muskelsjukdomen Lupus levde hon i stort sett isolerad tillsammans med sin mamma, som får vara förebild för många bigotta och inskränkta figurer.

Låt gå för att titelnovellen är en våldsam berättelse, som låter en familj utplånas av en förrymd gangster – ”den Missanpassade” – och hans gäng. Här finns den svidande ironin, våldet, religionen – den vilseledda – och grymheten. Skurken är en nihilistisk plågoande med refrängen ”Det finns ingen sann njutning i livet”, att jämföra med Caj Lundgrens version ”Man har aldrig riktigt roligt här i livet”. Originalet har ”It's no real pleasure in life”, där Jonsson i den här boken annars på många håll hittar fyndiga egna inhemska varianter av ogrammatiskt talspråk.

Realism och symbolism används på nya sätt av den här författaren, med överdriften som en medveten metod. Jag gillar verkligen hur Jonssons översättning behåller det talspråkliga idiomet från originalet, och låter dem förbli verklighetstrogna och äkta. Man kommer nära karaktärerna, och det är viktigt då de förtjänar att bli just så här oförglömliga: men det förutsätter att de låter genuina. Att låta det råbarkade bevaras förstärker också den råhet man konfronteras med när man läser O'Connor på engelska, något Lundgren i sin översättning inte riktigt lyckades förmedla, trots att han annars är en smått suverän översättare. Det kan tilläggas att O'Connors andra roman Och stormen för oss vidare är översatt av Carl Sundell, i en version där idiomet ligger en aning för nära Faulkners.

Ett exempel på hur Jonssons översättning ser ut finns i novellen ”The Displaced Person, om en stackars bondlurk som tror han ska gifta sig med någon som han bara sett på ett fotografi”:

”'Who is this child?' Mrs. McIntyre said.

    'She his cousin', the boy said in a high voice.

    'Well what are you doing with it?' she asked.

    'She going to mah me', he said in an even higher voice.

    'Marry you!' she shrieked.

    'I pays half to get her over here', he said.”

Jonssons novell heter ”Flyktingen”:

”'Vems är barnet?' frågade mrs McIntyre.

    'Hanses kusin', sa pojken gällt.

    'Och varför har Sulk det?' frågade hon.

    'Hon ska till och gifta sig med mig', sa han, ännu gällare.

    'Gifta sig med honom!' tjöt hon.

    'Jag betalar hälften för att få hit 'na', sa han.”

Så här ser Lundgrens version ut, ”Den hemlöse flyktingen”:

”Vad är det där för ett barn?' undrade mrs McIntyre.

    'Hon ä hans kusin', sa pojken med gäll röst.

    'Jaha, och vad ska du ha det till?' frågade hon.

    'Hon ska gifta sej me mej', sa han med ännu gällare röst.

    'Gifta sej med dej!' skrek hon till.

    'Ja betalar hälften för å få'na hit över', sa han.”

Inte några markanta skillnader, förutom att Jonsson diskret smyger in det dialektala ordet ”hanses”, liksom ”till och gifta sig”, vilket fungerar bättre än Lundgrens mer ordagranna överföringar av originalet, även om det som synes inte är lätt att behålla det hårda talspråk O'Connor nyttjar i sin novell.

Det okontrollerade är också något som används metodiskt och medvetet av O'Connor, som är en dionysisk författare, med grotesken som nyansförstärkare. Hon lånar predikotonens uppskruvade tonfall – det är maniskt – besatt – uppjagat. Vresigheten hos karaktärerna kommer också fram fint i den här svenska utgåvan.

En personlig favorit är den som här får heta ”Bra bondfolk” (”Bra folk från landet” i Lundgrens utgåva). Den är en mindre våldsam pendang till ”En bra karl är svårt att finna.” Här är det en kvinna med träben som lever med sin inskränkta mamma. Dottern har doktorerat i filosofi, är okysst, tills hon träffar den kringresande Bibelförsäljaren med det symboliska namnet Manley Pointer. Fast, så heter han förstås inte – det är bara en nyck av författaren, tycks det. Kvinnan heter lika symboliskt Joy. Fast, så heter hon förstås inte heller – hon byter namn till Hulga, efter att ha funderat ut antitesen till det missanpassade namn hon fått av mamman.

Några av litteraturhistoriens märkligaste kyssar utväxlas: ”Hon hade aldrig blivit kysst förut och hon blev glad när hon upptäckte att det var en alldaglig upplevelse och bara att hade att göra med kontroll över tankarna. Vissa skulle njuta av regnvatten om man sa att det var vodka.” Som John Hawkes, en amerikansk författare O'Connor läste och träffade, uttrycker det i en av sina noveller: ”Deception and despair, those twin handmaidens of desire”.

Novellerna förmedlar vad som händer när insikten drabbar människan, det avgörande ögonblicket när alla etablerade förutsättningar upphör att gälla. O'Connor skildrar våldet inifrån, visar karaktärens sammanbrott och anfall utan pardon, utan några förklaringar eller någon hänsyn.

Flannery O'Connor öppnar mot tankens bråddjup: hennes ämne är människans predikament. Det onda är hennes tematik, det vill säga människans potential att utöva onda gärningar. Vi står blott ett steg från katastrofen, och det värsta av allt, tycks hon säga, är att vår fot redan har lämnat marken. Som filosofisk författare är hon mer inriktad på praktik än teori, mer pragmatisk än dogmatisk.

Det handlar om handlingar. Knasbollar, charlataner, naiva dårar, cyniker, idioter och bedragare som resonerar kring världens ruttenhet, utifrån sina skilda positioner. De med blå dunster i ögonen förtjänar inget annat än att bli blåslagna, menar O'Connor. I ”Livet som ni räddar kan vara Ert eget” heter lurendrejaren betecknande nog Tom T Shiftlet, mannen som växlar från trevlig manipulatör till omänsklig självisk skojare med förmåga att trolla bort oönskat sällskap lika lätt som han dumpar sitt samvete.

Att O'Connor står på lögnens och bedrägeriets sida framgår då Shiftlet konspirerar med en kvinna på landsbygden i syfte att knycka hennes bil. Mamman är intresserad av att få sin dotter bortgift: ”Hon är smart också. […] Jag skulle inte lämna ifrån mig 'na ens för ett helt skrin fullt av ädelstenar.” Dottern är förståndshandikappad, trettio år gammal och mamman säljer in henne som ”femton, sexton år”.

Karaktärerna kan tyckas hårt styrda, att de kan likna rigida marionetter i vars påtagligt synliga trådar författaren drar i. Att de är osjälvständiga, eländiga stackare. Men samtidigt är prydligheten och det ordnade frånvarande inslag – O'Connor skrubbar inte fram någon städad värld. Det är också tack vare och inte trots paradoxerna och inkongruenserna du fattar exakt vad det är hon vill åstadkomma, som när pojken Nelson går vilse i stan och en svart kvinna tilltalar honom ”med en varm, djup röst som fick det att kännas som en sval dusch riktats mot Nelson”. Det värsta hon vet är tvärsäkerhetens skygglappar.

Som en slags summering lyder Hulgas nihilistiska replik i ”Bra bondfolk”: ”Vi är allesammans fördömda […] men somliga av oss har tagit av oss ögonbindlarna och sett att inget finns att se. Det är en slags frälsning.” Men poängen är att även nihilisten är förlorad, och lurad, liksom cynikern, liksom ateisten – ingen undkommer O'Connors fördömelse.

I efterordet skriver Ida Jonsson om den rasism som O'Connor troligen hyste – ett svårhanterat ämne, och som så ofta är det inte helt oproblematiskt att döma utifrån fiktiva exempel. I novellerna finns fler situationer med dumhet, så kanske man hellre ska tala om hennes aversion mot idioti, i trots mot Andra Korinthierbrevets påbud: ”Ni står ju villigt ut med dåraktiga människor” (11:19). Det hon erbjuder i stället är den handfasta intelligensen, den robusta tanken som står stadigt på jorden i klar immunitet mot illusioner. Ofta är det äldre kvinnor som är korkade: utan att förminska det hon säger om svarta, ska hon då inte hellre kallas misogyn än rasist?

I många av novellerna är atmosfären olycksbådande, något som förstärks av det drastiga bildspråket, med vardagliga liknelser, som aldrig är långsökta. Det vardagliga korsbefruktas med det aggressiva, som också ger novellerna en hätsk atmosfär; att läsa dem är som att befinna sig i ett samtal med någon som hela tiden förolämpar dig, men du utstår det, för det hon säger är så övertygande. Du inser att du håller på att få en lektion i mänskligt beteende, att du lär dig saker om straffets beskaffenhet.

Därmed är det sant, det som utsägs. Sant, på det viset att det rör sig om en ny sorts realism, en överdriftens och förvrängningens realism, eller kanske bedrägeriets axiom. Tacksamt nog innehåller översättningen mycket nog av originalets kantighet, råhet och skitighet. Du kommer återigen nära den här fascinerande otäcka världen med sina gräsligheter, dessa fantastiska och konstiga människor som du inte alls – ho ho ho – ser någon likhet med.

24. Morrisseys självbiografi

Försenad med ett par år utkom i höstas Morrisseys Autobiography. Provokativt nog i serien Penguin Classics. Att den skulle vara bra är som förväntat, men den är nog en aning bättre än man hade vågat hoppas. Den är rolig, intelligent, och innehåller en uppväxtskildring från ett post-industriellt Manchester som kommer att bli just klassisk. Dessutom är inslagen av bitterhet en förutsättning för Morrisseys konstnärskap, det som driver energin i hans sånger. Terry Eagleton tyckte att boken var så bra att den borde nomineras till Bookerpriset.

Dosan. Helga Gregorius berättelse, Helena Sigander

Fan fiction har långa anor. Redan på 1700-talet utkom nyskrivna anonyma uppföljningar till Samuel Richardsons populära Pamela. Sedan har populärkulturens författare ständigt fått se sina karaktärer i nya sammanhang: Ibsens Ett dockhem gavs i nya versioner i bland annat Tyskland, där Nora vänder i dörren.

Överlägset mest drabbad av svenska författare är Hjalmar Söderberg. Efter att Gun-Britt Sundström skrivit sin alternativa version av Den allvarsamma leken, För Lydia, har åtskilliga författare profiterat på främst Doktor Glas. Bäst gick det förstås för Bengt Ohlssons Gregorius, ur pastorns perspektiv, även om jag tycker att Kerstin Ekman gör något fräschare med sin lekfulla Mordets praktik. Det finns rentav en engelsk moderniserad roman, The Strange Case of Dr Simmonds & Dr Glas. Senare har bland andra Bjarne Moelv (Helgas offer) och Birgitta Lindén (Jag, Helga Gregorius) skrivit ur hustrun Helgas perspektiv.

Och så nu Helena Sigander, som råkar dela initialer med den ursprunglige författaren. Även hon koncentrerar sig på Helga, i sin roman Dosan. Helga Gregorius berättelse. Redan 2006 hade hon premiär på en pjäs som den här romanen verkar bygga på. Hennes roman är dubbelt så lång som Söderbergs, men klarar bara av att berätta två tredjedelar av handlingen.

Än en gång in i den här bekanta världen, alltså. Det finns en del att säga om stilen. De frekventa anakronismerna: ”men, hallå”, nä, man sa nog inte så 1901. Eller att ordet ”Afrikahettan”, som Söderberg nämner en gång, här nämns dussinet gånger enbart på bokens första hundra sidor. Värre är väl att Sigander inte gestaltar, utan hela tiden berättar, och det blir ju tröttsamt när allt ska förklaras och presenteras tydligt.

Här kommer Helga från enkla förhållanden. Världen är smutsigare, och det är mer Bellman än Söderberg i Siganders Stockholm. Det nya inslaget är att Helga ges feministiska ambitioner, och det är förstås lovvärt, även om det är att bortse från originalets karaktär, när hon här är Hötorgsagitator. Helga ligger med sin syssling Karolina och dejtar en kille som heter Carl-Evert, innan hon träffar i tur och ordning Gregorius, Glas och Fritz Racke (han som heter Klas Recke i Söderbergs roman). Hon har stora problem med sin mens.

Kanske det är lite mystiskt att prästen Gregorius har böcker av Catullus, Voltaire och Strindberg i sin bokhylla. Ännu mer mystiskt är väl att det talas om lobotomi tre årtionden innan det presenterades som kirurgiskt ingrepp, eller att Helga vill bli pilot, när det skulle dröja lika länge innan reguljärtrafiken möjliggjorde det yrket.

Ett problem med de här sentida uppföljarna eller alternativversionerna är att de helt ignorerar den kamp mellan vetenskapen och religionen som var Söderbergs primära drivkraft i Doktor Glas, att det handlar om en antagonism mellan två skilda discipliner, demonstrerat också i hur båda åtrår samma kvinna, Helga, i en tematik som pessimisten Söderberg vet hur det ska sluta. Här reduceras allt till att handla om hur Helga ska bli kvitt den monstruösa prästen, som bara är ett sidospår i Söderbergs roman.

Nåväl, den som gillar Doktor Glas har förstås inget annat val än att läsa också den här boken. Och vänta på nästa. På omslagets baksida står det att det är den första i en serie, så mer lär komma, både från den här författaren och från andra.

23. Lena Andersson vinner Augustpriset

Att som juryledamot för Augustpriset ha föreslagit sex kandidater, efter att ha ratat 170, var uppfriskande, roligt, engagerande, och lite mödosamt. En vanlig replik på sista mötet när några favoriter riskerade att offras var: ”Lugn, Björn, det är bara en bok”. Alla sex böckerna på listan är ju läsvärda ting, men det är den här som hamnar under flest julgranar i morgon. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande är oundviklig, så att det finns ett liv före och ett liv efter man har läst den. Hon har skrivit en av svensk litteraturs ytterst få genuina kärleksromaner.

La stå, Ingvild H. Rishøi

Det speciella med Ingvild H. Rishøis noveller är hennes förmåga att skildra levande människor, göra dem till autentiska och trovärdiga representanter, så att du glömmer att du läser påhittade historier. Men det kan väl vem som helst göra? invänder du, för det är väl ändå vad en författare ska ägna sig åt. Förvisso, men det kan göras mer eller mindre förfaret, och inte minst mer eller mindre med påtaglig metodik. Här sker illusionen helt omärkbart.

La stå heter hennes första novellsamling. Den utkom 2007, och blev osedvanligt väl omhändertagen av norska kritiker. Det är sju relativt korta noveller om vanliga människor som ibland ställs inför ovanliga situationer. Ofta unga människor: barn, tonåringar. Människor som tvingas ställa sig öga mot öga med katastrofer, inför valet att ge upp eller uthärda.

Rishøi är suverän på att levandegöra människor på ett trovärdigt sätt, ja, men också händelser och tankar. Du litar på tonfallet, uppfattar det som hundraprocentigt äkta, och läser berättelserna dokumentärt. Det är språket som åstadkommer den här tilliten. Rytmen som är så genuin och i samklang med det okonstlade ordvalet. Förståelsen för vad som ska sägas och vad som ska utelämnas, ja, men framför allt hur det ska säga. Hon får det svåra att se enkelt ut, får allt att se självklart ut.

Det är omöjligt att veta vad hon har behövt göra för att komma fram till sin förståelse, vilka erfarenheter som ligger bakom hennes beskrivningar av hur det är: ”Alt bare fløyt gjennom huet. Og jeg gadd liksom ikke prøve å få tankene til å funke igjen. Og jeg gadd ikke gå på skolen heller. Det var ikke for å være vrang, det var bare det at alt fløyt sånn. Akkurat som å ha ei elv i huet liksom. […] Siden jeg klarte jo ikke å slutte å tenke, ikke sant, jeg er sånn noen ganger. Det er som å ha en hel jævle barnehage inni huet, bare masse stemmer som skravler og maser og foreslår ting hele tiden, og bare sånne usammenhengende greier.” Han som håller den här skymfade monologen är Jimmy, killen som är helt övertygad om att han är adopterad, och försöker motbevisa sin mors förnekelser. Han har både rätt och fel, kan sägas.

Handbollskompisarna Katarina och Lila i första och sista novellen, där Lila vill dö. En gång i sjuan. En gång i åttan. En gång i nian. I sista novellen är Katarina vuxen, lärare, och fortfarande kompis med Lila. Death shall have no dominion, typ. Men mer än spöknovell är den där sista titelnovellen, vars atmosfär prickas in i den välvalda titeln – ”Låt stå!” – en elegisk text, där saknaden blir det huvudsakliga temat. Tiden som går, men som inte förändrar något egentligen.

Ja, Rishøi har sannerligen ett gehör för det språk som ger varje människa sin särart, och det är en annan sak som gör henne så unik: att hon lyssnar in karaktärernas röster. Låter varje person ha sin egen röst, där hon som författare drar sig tillbaka med sitt eget tonfall. Det är ett visst risktagande involverat i den tekniken – men hon fattar ju att det är genom att riskera något som värdet i det skrivna blir uppenbarat.

Det gör hon med ett språk som går rätt in i läsarens känslonerv. Då blir karaktärerna minnesvärda porträtt. Det är som sagt vanliga människor, men situationerna kan vara extrema eller dramatiska. Ett vanligt ord, som jag tvingas slå upp: ”gæren” (galen). Fantasin och verkligheten blir jämställda.

Mycket, möjligen för mycket, har sagts om isbergstekniken, men det är motiverat att nämna den här: för här är själva texten så korthugget lakonisk att du som läsare måste bearbeta det lästa. Det här sker inte minst i den korta novellen om den elvaåriga flickan som sägs ha varit på månen. Den utspelar sig 1989, då Rishøi var elva år. Hemliga ledtrådar: har Ingvild varit på månen? Sant är att novellen avslutas med ett märkligt stycke som vänder på det tidigare innehållet.

Där visar Rishøi vad en författare är – en som tar risker. En som tar det där steget över tröskeln, där Marlow tvekar i Conrads långnovell ”Mörkrets hjärta” men Kurtz skrider förbi, och det är ju Kurtz som är konstnären, författaren. Conrad tog sig också över tröskeln, han var tvungen till det.

Kurtz går rätt in i faran. ”Point the figure-head at the storm”, som Nick Cave sjunger i ”Jennifer's Veil”. Författaren måste våga utsätta sig för den osunda kontakten med opålitliga typer, riskabla sitautioner, jobbiga erfarenheter, otäcka minnen. För sådan är världen, och det är författarens uppgift att vara där – i stormen – och förmedla de insikter som finns där. Sanning och osanning mixas rätt ned i malströmmen av liv.

I novellen ”Ariel” rör sig språket mot det mer fragmenterade. Fyra olika individer berättar ett händelseförlopp utifrån sina olika perspektiv. Texten blir också poesi genom att orden krackelerar och bryts ut ur prosan, när Rishøi låter dem falla över boksidan.

Att läsa dessa noveller kan vara smått tumultartat, trots att jag var någorlunda beredd efter att ha läst hennes andra samling Historien om Fru Berg tidigare i år, samt novellen i första numret av svenska Granta. Chocken består bland annat i hur hon försåtligt kryper sig på mig när jag läser, genom att låta den invanda tryggheten och kontrollen utsättas för något som stör. Det sker med en inbjudande röst, en röst som saknar alternativa vägar fram mot påhittets sanning.

Genom att så övertygande plädera i samklang med Alva Myrdals gamla utsaga ”Det är inte människovärdigt att ge upp” blir Rishøi i högsta grad pågående författarskap ett sådant som man önskar att fler hittade fram till. Inte i första hand för att det i första hand ger tröst, även om det inte ska underskattas. Utan för att hon tar upp något som må låta bombastiskt men som ständigt tas ned på jorden i hennes noveller: människans belägenhet. Har hon varit på månen? Ja, det tror jag nog.

22.

Smartast i världen. IQ-sällskapen från insidan, Linda Leopold

Jag peakede tidigt. När jag var sju år blev jag uttagen att spela fotboll i laget för spelare som var två år äldre, något som aldrig skulle upprepas. Jag lärde mig läsa när jag var fem, och det kan vara det som gjorde att jag en dag togs ut ur klassrummet för att göra ett IQ-test, då jag gick i trean. Resultatet tystades ned, men då hade redan min intellektuella nedång inletts. Så förmodligen var resultatet inte värt att skriva hem om.

Och sedan dess har jag inte heller brytt mig nämnvärt om IQ-test, om Mensa, om intelligens, så det är med förstrött intresse jag börjar läsa Linda Leopolds bok Smartast i världen. IQ-sällskapen från insidan. Jag är legendariskt dålig på logiskt tänkande, och varje gång de där kartongbitarna skurna i olika mönster plockas fram börjar mina tankar vandra åt andra håll. Jag skulle nog inte komma längre än till att få servera Baileys på deras medlemsmöten.

Leopold vill vara smart. Varför då? undrar jag. Hon gör IQ-test, hamnar i Mensa, men vill vidare, vill se om hon kan nå ännu högre resultat. Hennes bok vill ambitiöst nog också skriva både intelligensens och intelligenstestens historia. I arbetet intervjuar hon mängder av medlemmar och testkonstruktörer.

Då ska några myter punkteras. Som det här med avundsjukan, att Mensanerna (som de kallas) bara är bra på logiskt tänkande, att de annars är socialt hämmade nördar som inte kan mingla som vanligt folk, liksom att de inte kan utföra praktiska sysslor överhuvudtaget. Enligt de själva är det vanligast bland de som befinner sig i spannet 140-160 som har inställningen av att vara förmer, medan de som ligger högre – de som tillhör HIQ-klubben (High Intelligence Quotient), är mer generösa. Kanske där Leopolds drivkraft ligger, när hon jagar poäng, och till sist hamnar på betryggande 162.

Det låter imposant, 162 – fast inte om det jämförs med greken som ligger på 198, och ofta presenteras som den smartaste i världen. Han intervjuas här, och framstår som den klokaste, mest balanserade och nedtonade personen i hela boken.

Intressanta människor betas av i Leopolds jakt efter testernas gåtfulla historia, där vi hittar människor som samlar troféer och diplom, T-shirts och nålar. En klubb för inbördes beundran, kan man lite lagom avundsjukt utbrista. Ja, men hur berättigad är den kritiken? Vad utför Mensa? Det är en tanke som då och då dryftas i boken, om det finns något konkret, något produktivt att visa. Här finns hundratusentals medlemmar med bevisligen hög intelligens, och till vilken nytta? Leopold nuddar frågan, men lyckas inte riktigt motivera vare sig existensen av Mensa eller varför hon själv blir besatt av att bevisa sin egen mätbara intelligens. Eller resonemanget kring hur man känner igen en mensan, att de ”utstrålar liksom något … mensanskt.”

Om man som jag avskyr gåtor, rebusar, korsord, frågor, ordvitsar, associationslekar, gissningsövningar, då har man inte särskilt mycket att hämta här. Att söka sig till Mensa handlar i mångt och mycket om bekräftelse: om att vara med i något, men lika viktigt verkar det vara att vara mot något annat. Lite rörande är det att följa hur medlemmarna snöar in på interna skämt, som ”ingen annan” förstår, i tron att de är unika om att ha specialintressen. Här verkar det vara ett egetintresse att ägna sig åt det mest möjligt kufiska, för att det är roligt att iaktta hur ”de andra” reagerar när de börjar prata om sina konstigheter.

Här finns i boken resonemang kring Gardners på 90-talet så omhuldade teori om de sju intelligenserna, en del om hur dålig skolan har varit på att tillvarata den här typen av intelligens. Boken är ett långt journalistiskt reportage, som hade tjänat på att stramas upp, bli mer effektivt berättat. Många av de intervjuade säger liknande saker. Dock har Leopold ögon känsliga för absurditeter, så det blir en del roande anekdoter bland all trist faktaredovisning, när hon fiskar upp de mest intressanta replikerna. Men det förhindrar inte min gnagande känsla av att det för en del ligger just ett egenvärde i att vara udda, att det handlar om att trivas med att vara apart.

Dessutom nuddar Leopold vid tanken om ett garderobsförhållande för de med mätbart hög intelligens, vilket leder till hennes förra bok Faghags. Då blir hennes bok en Faghags 2, med skillnaden är att hon här själv är delaktig, ingen hangaround. Från q[ueer] till IQ.

Queer Nation-manifestet

När t.A.T.u. för snart tio år sedan gjorde en cover på The Smiths ”How Soon Is Now” blev Morrissey upplyst att gruppen var ”teenage Russian lesbians”, på vilket han avmätt svarade: ”Well, aren't we all?” När jag nu i min hand har boken Queer Nation-manifestet, utgiven av det nystartade förlaget Lesbisk pocket, undrar jag om jag inte måste tillämpa Morrisseys vida definition – för hur ska jag annars motivera min läsning?

Jag är varken queer eller lesbisk. Eller? När jag fick höra talas om den här boken var jag tvungen att lägga vantarna på den. För att det icke-normativa tilltalar mig? För att jag inte har något val. För att svenska språket som har ordet ”lagom” fortfarande på att få en bra översättning av engelskans ”flamboyant”, till exempel. För att vi behöver en mindre tråkig värld, en mindre konform och likriktad värld.

Till att börja med är det en ideelt utgiven bok, översatt av Elin Bengtsson och Lyra Ekström Lindbäck, som också skrivit ett förord. Originalet ”Queers Read This” var en pamflett som utdelades 1990: ”En liten bok att bära vid hjärtat som en sheriffstjärna, en nödvändig påminnelse om att en armé av älskare inte kan förlora”, som förordet upplyser.

An army of lovers – det är från originaltexten, och först undrar jag om det syftar på det svenska bandet, som väl släppte sin debutskiva i den vevan. Men det är uppenbart att den anonyme författaren syftar på Rita Mae Browns dikt ”Sappho's Reply”:

”My voice rings down through thousands of years
To coil around your body and give you strength,
You who have wept in direct sunlight,
Who have hungered in invisible chains
Tremble to the cadence of my legacy:
An army of lovers shall not fail.”

Även om ursprungstexten skrevs av en enskild författare är tanken om organiserat motstånd tydligt presenterad. Synliggörandet är också viktigt, det vill säga att sluta se de homosexuella handlingarna som en utmaning mot det heteronormativa samhället. Återigen, hur kan jag identifiera mig med det? Jag tänker på Martin Amis novell ”Straight Fiction”, där han låter världen underkastas en tvärtom-spegling, där heterosexuella förföljs och ständigt måste rättfärdiga sina handlingar, ständigt ifrågasätts, medan de homosexuella ser på dem med en blandning av misstänksamhet och avsky: ”Of course you saw it all the time these days (downtown, anyway), straights kissing in public, on the lips and everything – open mouthed, even with tongues, like a demonstration.”

Men jag tänker att Queer Nation-manifestet är en stark text, en självbärande text. Den bärs av förtvivlan och ursinne, av sorg och bitterhet, men främst ilska – och är inte bara förbannad, utan också förbannat bra, när den visar att ilskan och ursinnet ger energi och kan vara bra konstnärliga drivkrafter. Känslorna når ut. Ilskan vänds bland annat mot AIDS, och hela boken är skriven med AIDS som en mörk fond, som driver texten mot desperation och panik.

Det är en tydlig kampskrift. Fortfarande pågår den här kampen, oavsett vad straighta säger, så innebär tillvaron för de queera hela tiden motstånd. Tolerans handlar oftast om läpparnas bekännelse. Boken prövar underförstått tanken att intolerans är ett inlärt beteende. Barn är inte intoleranta, hävdas det käckt, något jag vill opponera mot. Att sjuåringar är djävliga mobbare är inte ovanligt.

Världen är trång, inskränkt. Allt som uppfattas som avvikande blir hotfullt, och det behöver inte handla om sexualitet eller identitet, utan kan lika gärna handla om konst eller åsikter. Allt detta måste neutraliseras, tas om hand och osäkras.

Den här pamfletten väljer konfrontationen som metod, och påminner en del om en annan stark amerikansk text, Valerie Solanas SCUM manifest. Liksom den är det här en strålande, underbar text. Där hon valde metoden att skända och mörda väljer hen i den här boken att skrämma och hota. Men jag uppfattar det som ett självförsvar. Att vara queer innebär att bli skrämd och hotad. Det var radikala åtgärder som krävdes 1990, och 2013 krävs det fortfarande.

Texten böljar mellan det allmänna och det privata, för givetvis vänder sig skribenten till en grupp, samtidigt som det skrivna är tillräckligt drabbande, tillräckligt personligt, för att nå ut till fler än de direkt berörda. Till att börja med alla som arbetar med människor: handläggare, lärare, vårdpersonal, poliser, politiker … Vi behöver mer förståelse, för att den som saknar personliga erfarenheter kan inte bidra, kan inte förmedla hur det är att vara marginaliserad. Vi kan förstå, lära oss att förstå.

Sorgen delas: den är alltid din egen och andras samtidigt. Boken påminner om hur det är att vara annorlunda på vilket plan som helst, och även om det låter förmätet: vem kan inte känna igen sig i den känslan, i den upplevelsen? Därför är det inte löljligt om vi erkänner att vi alla är queer, och att det inte är något man blir, utan något man är.

21. Top of the Lake återvinner tv-seriemystiken

Jag undviker tv-serier, med undantag för skräpsåpan Eastenders. Men jag kunde inte undgå Jane Campions miniserie Top of the Lake, då den lanserades som inspirerad av Twin Peaks – världens bästa serie. Och nog är det en upplevelse att följa den här hymnen till det ogästvänliga, med natur och människor i suveränt samspel. En polis söker efter en gravid flicka i den nya zeeländska karga naturen, och får viss hjälp av det lakoniska oraklet Holly Hunter – en mix av Ingemar Stenmark och Mr Kurtz från Mörkrets hjärta.

Lyrikvännen sjunger och är glad

Nog tycker jag att det är välkommet att Lyrikvännen till årets sista nummer (6/13) gör ett temanummer under vinjetten ”Sång, visa, poesi”. Man kan inte prata för mycket om relationen mellan skriven dikt och sångdikt.

Eller kan man? Dylika temanummer har väl både här och annorstädes lanserats lite då och då, det vill säga att man låter några lösryckta skribenter skriva om hur just de uppfattar sångtexter i förhållande till tryckt poesi. Problemet är väl att ingen någonsin lyckats förklara på ett vettigt sätt hur det förhåller sig – att sångtexter har lägre status i den litterära hierarkin, visst. Men med detta sagt: hur kommer det sig att jag tycker att Patti Smith är en bättre poet i sina sångtexter än i sina diktsamlingar, när det borde vara tvärtom?

Lyrikvännen anlitar olika skribenter som diskuterar ämnet. Resultatet är i bästa fall ojämnt. Exempelvis gör Kennet Klemets en stundtals lysande analys av Björks sångtext ”Hyper-Ballad”, men de goda iakttagelserna drunknar i en rätt nonchalant inställning till sången, liksom i ett hafsigt språk. Annars är det välkommet att man inte enbart ägnar sig åt gamla rockpoeter som Bob Dylan och Leonard Cohen – en cover på den senares ”Halleluja” ingår dock.

De flesta av artiklarna ger detta slarviga intryck, att det rör sig om intentioner som inte tagits till vara – idéer som inte tänkts färdiga, och resonemang som liknar trötta repliker som fälls när man druckit för mycket. När började man trycka sångtexterna i skivalbum? Det undrar Bengt Eriksson, utan att bry sig om att leta upp svaret.

Det besvärliga med bland annat Erikssons text är att det är så personligt, så privat – att han senast skrev om rockpoesi i Lyrikvännen 1971, är det verkligen en relevant information i en text om svenska sångförfattare?

Om jag nu är så gnällig, vad är det jag saknar? Kanske idén med Klemets analys kunde ha genomförts fullt ut. För ärligt talat, har vi inte läst tillräckligt många svepande summeringar? Hellre låta ett tiotal personer analysera var sin sångtext: det hade inneburit spännvidd, räckvidd, omfång, variation, och hade varit skitroligt att läsa, kanske möten mellan olika tolkningstraditioner, en poststrukturalistisk analys av Nordpolens ”Dom mörka molnen”, till exempel. Jag hade gjort det gratis! (Jag skojar!)

Desto mer glädjande att Ann Lingebrandt recenserar Yahya Hassans Digte, och att Björn Gustavsson och Victor Malm skriver poesi som ger mersmak. Att Lasse Söderberg översatt en Seamus Heaney-dikt är också bra. Så nog finns det hopp för tidskriften som firar 60 år nästa år, även om det låter oroväckande att de lär inleda med ett Beat-nummer …

Oroligt blod, Vilhelm Ekelund

Vi som gillar Vilhelm Ekelund gör det nog i första hand för den makalösa prosa han skrev efter att ha övergett poesin innan trettio års ålder – märkliga aforismsamlingar som redan från stört var reaktionärt gubbiga och därför paradoxalt nog fortfarande bland det mest moderna som skrevs i Sverige under 1900-talets första hälft. För att läsa Ekelund är något som saknar motstycke på svenska, och något som man måste utsätta sig för då och då.

Innan han debuterat i bokform samlade han sina korta prosatexter i ett svart vaxdukshäfte, som nu har utgetts av ellerströms som en tunn bok: Oroligt blod lyder titeln, och nog är det sensationellt att det drygt sextio år efter hans död finna tidigare opublicerade skrifter av en så betydande svensk författare. Med vissa reservationer, som att en av de korta skisserna trycktes i april 1899, men kan vara svår att finna.

Det handlar om tonårsverk, en samling som skrevs under en period från hösten 1898 och våren 1899. Fin-de-siècle-stämningen lägger sig som en våt filt över det skrivna. Nostalgisk kan redan artonåringen unna sig att vara: ”Jag skulle vilja likna barnahjärtat vid en hvit tafla, på hvilken de ljusa intrycken endast åstadkomma den verkan, att den blir så mycket mera känslig för de mörka, fula.”

Men vad är då Vilhelm Ekelund? Är han författare? Poet? Aforistiker? Essäist? Kulturskribent? Konstnär? Filosof? På något sätt är han en representant för den fria tanken – en helt självständig skriftställare som vägrar följa konsensus och likriktning. Att då läsa de här ungdomsverken är inte riktigt att ställas inför det sensationella och makalösa.

Snarare blir intrycket att det är just övningar, att följa hur han ibland är det särpräglade på spåren, samtidigt som han oundvikligt ägnar sig åt den typ av imitation som måste till innan stilen förädlas. (Ekelund är, utan att säga för mycket, svenska språkets förnämste stilist. Men det blir han ju senare, när han slutar skriva lyrik.) Ibland, som i den oavslutade titelnovellen, släpper han taget, liksom lurar sig själv och blir författare.

I novellen ”Oroligt blod” finns ett gediget porträtt av en kille som luras iväg som trettonåring för att bli präst, men han är mer författarämne än prästämne, och vantrivs. Det Ekelund redan här skildrar är ledan – den leda som han senare i ypperliga dikter och framför allt i sina prosaböcker gör till sitt huvudämne. Ledan som leder till flyktbegäret. Ekelund fångar stämningar, och det må vara att det finns en synbar påverkan från kanske främst Ola Hansson, men några originella liknelser finns med, i beskrivningen av en ladufogde som skyndar fram i snölandskapet, ”där de gamla stubbarna stucko upp ur den tinande snön som grafkors”.

Skräcktemat är varsamt presenterat och hanterat. Tidsbundet, ja, men främst på det ytliga planet. Här finns ansatsen till något annat. Till det i vanlig ordning initierade och fylliga förordet berättar Jonas Ellerström bakgrunden till berättelserna, att de i förekommande fall bygger på autentiska historier.

20. Anne Carson vinner inte Nobelpriset

Visst var det lite kul att Alice Munro fick årets Nobelpris. Men tyvärr innebär det ju att Anne Carson, den fenomenala poeten, därmed inte lär komma på fråga, då hon också råkar vara kanadensisk. Carson gav i år ut Red Doc>, en fortsättning på boken Röd självbiografi, en av hittills blott två svenska översättningar. Det här är en poet som bara ägnar sig åt det oväntade: hennes dikter är alltid gräns- och genreöversrkridande, och rör sig fritt och flyktigt mellan tid och rum. Hon skriver skarpt, vackert, intelligent, hejd- och hämningslöst.

19. 00-talet slår inte tillbaka

Om 90-talet bjöd på åtminstone en storartad comeback – Suede – har 00-talets rockband svårt att hålla igång sina karriär under 10-talet. Babyshambles, The Strokes, Glasvegas, Franz Ferdinand och Arctic Monkeys debuterade under 00-talet och samtliga utropades som frälsare, men de skivor de släppte i år har varit ljumma och långt ifrån storslagna. Däremot släppte debutanterna Palma Violets en skiva som hyllades, fast den är i ärlighetens namn är ännu mer ljum och fadd. Min prognos är att Palma Violets om fem år ses som föredettingar.

18. Sara Danius upptäcks

Sara Danius har länge glatt sina läsare, men ändå var årets bok Den blå tvålen nästan förvånande bra. Hon skriver om 1800-talsförfattare som Flaubert och Balzac så att alla tidsavstånd upphör. Hon förklarar dem också pedagogiskt, utan att man behöver känna sig vare sig under- eller överskattad som läsare. Hon är helt enkelt en skicklig läsare, och en skicklig stilist. Att hon i år också invaldes i Svenska Akademien känns friskt och välkommet. Bara hon inte släpper greppet om 1800-talet, om jobbet tvingar henne att läsa en massa Nobelpriskandidater.

17. William Blake kommer till Sverige

Äntligen fick William Blake sin introduktion för svenska läsare, och lyckosamt nog är det Carl-Johan Malmberg som har skrivit boken, Stjärnan i foten. Malmberg skriver lika smart som snyggt, och boken är också snyggt illustrerad och färglagd. Lämpligt nog, då Blake var lika mycket konstnär som poet – om det går att skilja på disciplinerna i detta fall. Den som känner sig osäker på vad den romantiska epoken står för måste läsa Blake. För här finns romantiken hårt koncentrerad.

Årets 45 bästa skivor

Precis som förra året uppmanades jag att göra en lista. Årets bästa skivor. 

1 Agnes Obel, Aventine

2 Baths, Obsidian

3 Nick Cave and the Bad Seeds, Push The Sky Away

4 These New Puritans, Field Of Reeds

5 Nordpolen, Vi är många som är vakna i natt

6 Jenny Wilson, Demand The Impossible!

7 James Blake, Overgrown

8 Janelle Monae, The Electric Lady

9 Anna Calvi, One Breath

10 Jenny Hval, Innocence Is Kinky

11 CocoRosie, Tales Of A Grass Widow

12 Suede, Bloodsports

13 Arctic Monkeys, AM

14 SKRIET, Shanana

15 Xenia Kriisin, Hymn

16 The Weeknd, Kiss Land

17 Vampire Weekend, Modern Vampires Of The City

18 Kurt Vile, Wakin' On A Pretty Daze

19 Sky Ferreira, Night Time Is My Time

20 M.I.A., Matangi

21 Sleigh Bells, Bitter Rivals

22 Dirty Beaches, Drifters/Love Is The Devil

23 Chvrches, The Bones Of What You Believe

24 Christopher Owens, Lysandre

25 Chelsea Wolfe, Pain Is Beauty

26 King Krule, 6 Feet Beneath The Moon

27 The Field, Cupid's Head

28 Arcade Fire, Reflektor

29 Sällskapet, Nowy Port

30 Mazzy Star, Season Of The Day

31 Villagers, Awayland

32 Mattias Alkbergs Begravning, Mattias Alkbergs Begravning

33 Mariam The Believer, Blood Donation

34 Cults, Static

35 Primal Scream, More Light

36 Savages, Save Yourself

37 My Bloody Valentine, MBV

38 The Knife, Shaking The Habitual

39 Syket, Can You Keep A Secret

40 Rhye, Woman

41 Haim, Days Are Gone

42 Depeche Mode, Delta Machine

43 Pet Shop Boys, Electric

44The Strokes, Comedown Machine

45 Johnny Marr, The Messenger

16. Agnes Obel: ”Aventine”

Danska snillet Agnes Obel går på sin andra skiva i liknande spår som en del svenska artister, som SKRIET och Anna von Hausswolff, och låter instrumentala inslag ta stor plats. Hennes ”Aventine” är makalöst vacker, men det är en skönhet som inte saknar udd och förmåga att skära rätt in i lyssnarens känslor. Musiken balanserar elegant mellan det sköra och det våldsamma, där stillsamma toner läggs kind mot kind med intensiva toner. Texterna är lika exakt doserade, med lika mycket utrymme åt det fula som det snygga.

Vän av oordning

I nya numret av 10-tal (# 15 2013) handlar det om – med deras stavning – ”gurlesque”. Rätt i tiden smids det medan det skeva järnet är varmt. Nä, jag raljerar: det är ett lysande tidskriftsnummer, värt att läsa och begrunda, med bara några få snåla reservationer.

Klart jag gillar ambitionen, att man också blandar några inkännande introducerande texter i ämnet med exempel, mestadels dikter av både svenska och utländska utövare av denna genre som ju inte är någon genre, den är alldeles för obekväm och spretig för att vara en genre, och det är (bland annat) därför vi gillar den. Den ska vara för mycket: den ska spjärna, vara motstånd, vara subversiv och farlig och vara för mycket för att trivas och vara trivsam. Litteratur som syresätts av nya perspektiv är svårt att motarbeta – om man inte är förstockad och världsfrånvänd. Kort sagt: här händer det spännande saker, och det är bara ditt eget misstag om du ignorerar den här reaktionen på manligt maktutövande.

Men samtidigt: nog finns det uppenbara risker att så snabbt tillämpa etiketten gurlesk (jag föredrar den svenska stavning som också användes av Maria Margareta Österholm i den epokgörande doktorsavhandlingen som kom för ett år sedan). För de som nu tillkommer och ser något uppfriskande med det här sättet att skriva riskerar ju att hamna i fällan att det blir förutsägbart och ett infriande av de visserligen generösa kriterier som ingår i själva konceptet. Då blir det lätt att bejaka överdrifterna för sakens skull. När äcklet är en effekt för effektens skull blir det själlöst och mekaniskt.

Kanske det är mer fruktbart att se gurlesken som en alternativ läsart, att tillämpa den på tidigare författare. Utifrån bland andra Joyelle McSweeneys vilja att gurleskläsa Emily Dickinson och Sylvia Plath önskar jag gurleska läsningar nu av Angela Carter och Clarice Lispector, för att bara nämna två prosaförfattare med potential att utsättas för den typen av läsning.

Bland poesin allra helst Edith Södergran, till exempel försåtligt ljuva dikter som ”Till en ung kvinna”: ”Aldrig ännu bedrog ett eldigt ögonkast. / Håll mannens hjärta i dina oerfarna barnafingrar, / drag mannens stråleld i dina ögons isgemak! / Du är viss om kärlek som om himmelriket. / Han skall skänka dig sitt hjärta, ett rike och alla vårens blommor, / och du ger honom din längtans lätta slöja som gör fjärran blå.” Eller Ann Jäderlunds sötfarliga dikter i exempelvis Kalender röd Levande av is. Eller som Sofia Roberg gör i en essä på Rymden, läser Karin Blixen gurleskt, och då hittar helt nya saker i hennes noveller.

Dock: de som nu skriver gurleskt i det här 10-talnumret gör det ju bra, speciellt Sara Tuss Efrik, med en lång svindlande text, vacker och otäck på samma gång. Nivån på de nio engelskspråkiga och översatta bidragen är svårare att bedöma. Men jag slukar allt med hull och hår, glupskt och med önskan om ännu mer av det gurleska. För det mest slående är frihetsbegäret som sipprar ut ur det gurleska – en frihet som inte tänker kompromissa eller köpslå, utan som arbetar med bävan som estetiskt laddat material. Då blir också det politiska budskapet svårare att upptäcka, men kanske med större möjlighet att verkligen påverka – helt enkelt för att den undviker att bli plakatskrift, att det fientliga sockras.

Det blir då det igenkännbara som har manipulerats och förvrängts – gjorts gurleskt – och därmed blir otäckt, kanske allra mest därför att du känner igen hotet, utan att fatta vari det obehagliga ligger. Vore det inte för kardinalfelet att lyfta in patriarkatets favoritgubbe Freud kunde man här tala om hans teori om das Unheimliche, men det är ungefär så den här skräcken måste tydas – som det fasansfulla som döljs i det lömska.

15. Heidegger får en renässans på svenska

Redan förra året inleddes något som ser ut att bli ett märkesår i den svenska receptionen av den svårälskade filosofen Martin Heidegger. Då gav Drucksache ut På väg mot språket, och i år en bok om denna bok. Dessutom ger Daidalos ut Vara och tid, ett mäktigt storverk. Det finns fog att hävda att ”bägaren flödar över”. Å andra sidan finns det anledning att läsa just Heidegger, även om han är legendariskt svår. Med Ekelunds ord: ”Man blir stark genom att älska det svåra […] genom att icke undvika det.”

Solitär i nyspråkets tid, Thomas Nydahl

Att vara konsekvent i sin tematik, det är något underskattat och svåruppnått hos svenska litteratörer. De – vi – vacklar, byter fot, ändrar uppfattning. Ibland av nödvändighet, ibland av opportunism, ibland av feghet. Men att löpa hela konsekventlinan ut kan innebära att måla in sig i ett hörn, där du sedan får stå med sådana typer som Göran Lambertz och Marcus Birro.

Thomas Nydahl är konsekvent, och jag har tidigare kallat honom något av den modigaste svenska skribenten. Som bekant har han sedan några år helt avslutat sin gärning som skribent i dagspressen, och ägnar sig nu uteslutande åt bloggen Occident och sina böcker som ges ut av egna förlaget, med samma namn som bloggen. Möjligen sluts en av många cirklar när han redan på 70-talet gav ut böcker på ett förlag med samma namn.

Hans nya bok heter Solitär i nyspråkets tid, en titel som elegant fångar in den tematik han ägnat sig åt en längre tid nu: hur behovet av ensamhet ökar i takt med samtidens allt större förtjusning i det floskulösa. Det är en bok som jag verkligen såg fram mot att läsa, då den fortsätter en tanke som han presenterade i boken Den tysta zonen från början av 2000-talet.

Poeten Urban Andersson har skrivit ett förord som betonar Nydahls förankring i en alternativ litteraturhistoria – så som alla litteraturhistorier bör vara alternativa och unika och individuella. Som läsare ska vi annektera våra favoriter, och inte bry oss om vad andra har för åsikter.

Samtidigt som Nydahls stil är beroende av dessa starka förebilder, däribland Cioran, Bernhard, Pessoa, Camus, är det ett sätt att skriva som känns helt avslappnat och befriande fritt från ängslighet och sneglande mot uppskattningens artiga applåder. Det är en stil som kan vara burdus, rättfram, men alltid uppriktig och vädjande till en förståelse, och framför allt inriktad mot kommunikation och dialog.

Där skiljer sig Nydahl från exempelvis Bodil Malmsten, som under 00-talet skrivit liknande böcker som också utgått från en blogg. Som Nydahl mot slutet av sin bok påpekar är också Malmsten ett stort fan av Bernhard, men hon liknar en katt med sitt skrivande, i det att hon är så medveten om blicken på henne, att hon anstränger sig för att få sitt bekräftelsebehov stillat: en katt poserar alltid. Nydahl liknar i sitt skrivande mer en varg, möjligen en räv. Nydahl väljer Ciorans ord om det nödvändig i att vara ”i konflikt med sin tid”, något nog Malmsten aldrig skulle förstå. Här görs motstånd, spjärnas emot.

Blicken mot samtiden är mer sorgkantad än ältande. Att skriva är opinionsbildande, argumenterande. Man ska göra det man är bra på, och Nydahl skriver bra. Man ska infiltrera sina tankar i andras medvetande. Men man ska också infiltrera sig själv, och jag gillar verkligen när han så att säga överraskar sig själv, går utanför rollen som gnällig farbror. Där finns de nya insikterna, den sortens epifanier som jag tror är nödvändiga för det skrivande som må vara introvert men som ändå måste vara utåtriktat och vilja beröra sin läsare.

Om man nu som Nydahl mer eller mindre gett upp om medmänniskans förmåga att leva värdiga liv, då är cynismen nära. Kanske misantropin ännu närmre till hands. Det är inte svårt att förstå varför Cioran betyder så mycket för Nydahl, eller varför han väljer just följande citat från Pessoas Orons bok: ”För att kunna skapa har jag förstört mig själv. […] Det är mycket länge sedan jag var jag […] Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva.” Det känns som mina egna ord, och så tror jag också de uppfattas av Nydahl.

För, allvarligt talat, varför skriva? Varför hålla på, varför fortsätta år efter år med något som angår så få människor? Nydahls svar liknar mitt: ”Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som att slippas konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker.” Att skriva: en flykt, men också en frihet, i den mån flyktingen kan vara fri. Åtminstone som ett alternativ till något trängre, till det slaveri som andra fastnar i.

Läsning är eskapism, slogs fast på 80-talet när jag började läsa, och andra människor pläderade för andra sorters engagemang, det vill säga att delta i samhällsdebatten eller gå med i demonstrationståg. Men gör fackeltåg verkligen världen mindre ondskefull? I dagens DN läser jag om indiska unga kvinnor som utsätts för sexuellt våld i Indien: vad hjälper ett fackeltåg?

Läsning är motsatsen till eskapism, hävdade jag på den tiden, men jag är inte längre säker på att det är så enkelt, att läsning (och skrivande, i den mån det är så stor skillnad) innebär att konfrontera – framför allt konfrontera sig själv. Som läsare tillhör Nydahl de generösas fåtaliga skara: de som läser med tacksamhet, som läser med positiv blick och utan fördömande.

Det som håller ihop den här spretiga boken med sin mångfald av intryck och infall är ju konsekvensen i tankarna. När man byter tråd så ofta måste det finnas någon bärande idé som håller ihop, och det är allvaret, där det går att läsa den här boken som en väckarklocka. Allt för många är ju nöjda med det liv de lever, där de inriktar sig på struntsaker och lägger energi på dumheter.

Nydahl skriver öppet om sin panikångest, sina långvariga krämpor, om hur svårt han tycker det är att ha människor omkring sig. Samtidigt som han betonar sin ålder, och hur den gör honom mer självständig, liknar han barnet i sin nyfikenhet och förtjusning. Vi åldras bara på ett ytligt plan. Dessutom liknar han barnet i sin oförmåga att ge upp: däri överskrider han den pessimism som han ändå identifierar sig med. Pessimisten ger upp, men Nydahl fortsätter, och för det kan vi bara vara tacksamma.

De två första orden: ”I min”, och de två sista: ”djupaste förtvivlan.” Däremellan ryms alltså en hel bok, ett helt liv.