Försenad med ett
par år utkom i höstas Morrisseys Autobiography. Provokativt
nog i serien Penguin Classics. Att den skulle vara bra är som
förväntat, men den är nog en aning bättre än man hade vågat
hoppas. Den är rolig, intelligent, och innehåller en
uppväxtskildring från ett post-industriellt Manchester som kommer
att bli just klassisk. Dessutom är inslagen av bitterhet en
förutsättning för Morrisseys konstnärskap, det som driver energin
i hans sånger. Terry Eagleton tyckte att boken var så bra att den
borde nomineras till Bookerpriset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.