Främlingsleguanen, Martina Montelius

Den besynnerliga romanen har inte trivts särskilt bra i Sverige. Det finns ju färgglada undantag, men dessa brukar näpsas hårt av kritiker som helst ser verkligheten skildras i olika nyanser av brungrått.

Därför är det ju uppfriskande med Martina Montelius efterlängtade debutroman Främlingsleguanen (Atlas), som beter sig helt ohämmat när den klampar in i den litterära offentligheten. Den fyra och ett halvt år gamla flickan har övergett dagis och bor själv med sin tysktalande leguan, eftersom föräldrarna flytt sin kos till kurort utomlands. En eufemism i Astrid Lindgens anda, kanske? Det finns gott om referenser till Lindgren, inte enbart därför att flickan vill se filmen Pippi på de sju haven, utan även i självmedvetna språkliga upptåg och nämnandet av ”hyss och stolleprov”.

Det är en befriande premiss som tar god hjälp av fantasin, och ger den så kallade verkligheten på båten. Att det finns vissa berättartekniska problem verkar Montelius också strunta i – att det nämns att flickan själv skriver sin berättelse är kanske inte lika svårsmält som att hon läser serietidningen Lilla Fridolf, eller att språket är fyllt av den typ av gammeldags glosor som barn skyr mer än grönsaker. Låt gå för en fyraåring som läser, men att hon gång på gång yttrar förnumstiga idiom som ”helt sonika”, ”mota Olle i grind” och ”puts väck” – nä, det är inte trovärdigt!

Stilen är synonymrik överlag, med en märklig slags kurialsvenska. Fast med korta meningar. Det byråkratiska finns redovisat i ordförrådet. Därför känns det verkligen som att flickan har växt upp i en annan tid än vår, med helt andra referenser (som tv-serien Fablernas värld, till exempel).

Ibland gläntas in mot en verkligare värld, när flickan får kontakt med granntanten Ammi och planerar en resa till Rom. Dessutom håller pengarna på att ta slut, och hyran krävs in. Att läsa Främlingsleguanen känns lite som det är att läsa Kafkas korta parabler: en känsla av vanmakt. Du försöker greppa den allegoriska tolkningen, men hela tiden rör sig berättelsen utanför ramarna. Det är skickligt gjort. Humorn skär sig hela tiden på de vassa kanterna som ensamheten lämnat kvar hos flickan.

Det här är en bok som tydligt vill distansera sig, som trivs med att vara annorlunda, och vägrar acceptera sin delaktighet i den stora massan. Det är friskt skrivet och hälften vunnet på något sätt, med en humor som bär upp typ halva romanen. Det intryck jag får är att Montelius inte förvaltar mer än halva sin färdighet med just den här romanen. Sista kapitlet lovar gott, då hon där går utanför rollen och släpper lös hotfulla antydningar. Det jag gärna skulle vilja se är en hel roman som låter det anarkistiska och det vilda ges fritt spelrum.