Förvarning: jag har planerat en adventskalender.
Årets enda kulturhändelser av värde kommer att värderas. Dag efter dag, som det heter i sången.
Håll ut!
Sidor
▼
30 nov. 2013
29 nov. 2013
Kriget har inget kvinnligt ansikte, Svetlana Aleksijevitj
En av de vanligaste
kritikerklyschorna är ”intressant”. Det var när Martin Scorsese
av en kollega fick höra att King of Comedy var hans ”mest
intressanta film” som han förstod att han gjort en riktigt tråkig
film. Andra vanliga klyschor är ord som ”viktig” och
”angelägen”.
Ändå tvekar jag
inte att påpeka hur viktig och hur angelägen Svetlana Aleksijevitjs
bok Kriget har inget kvinnligt ansikte är. Jag kan inte göra
på något annat sätt.
Alla böcker om krig
är sannerligen inte viktiga. Och går det någonsin att göra krig
begripligt? Är ondska ett metafysiskt begrepp, eller något som med
Morrisseys ord bara är något vi gör? För mig var det lätt att
identifiera mig som pacifist när jag var ung, men med åren blir det
en allt jobbigare position. Det är en enklare utväg att välja
våldet, för annars trampas du på. Går det att förklara krig? Ja,
följ en mellanstadieklass i en svensk skola en dag – du ser
krigets mekanismer i mobbningen, invasionerna av andras privatliv.
Under andra
världskriget deltog en miljon kvinnor i den sovjetiska armén. Deras
historia har varit skambelagd. Dels har kvinnorna tigit, och dels har
staten inte klarat av att hantera dem efteråt. Därför är det ju
viktigt när Aleksijevitj intervjuar en mängd av dessa kvinnor, och
låter dem ohindrat berätta sina historier. Historier som följer
samma djävlighetens skändliga mönster.
Aleksijevitj vill
uppenbart förnya dokumentärgenren. Hon vill, som hon säger, vara
en ”själens historiker”. Det hon försöker teckna är ”själens
landskap”. Det kan låta pretentiöst eller bara omöjligt – men
ambitionerna är nödvändiga. Boken har en lång tillkomsttid:
1978-2004. Den utkom på svenska 2012, på Ersatz, i Kajsa Öberg
Lindstens översättning, och finns nu i pocket.
Boken handlar om
minnen, hur dessa ska vårdas inom människan. Katastrofer föder
otäcka minnen, och det blir inte mindre otäckt om de hålls
tillbaka – något som har skett för många av kvinnorna. Därför
denna befrielse att få berätta, denna lättnad. Historierna är
spontant förmedlade, med röster som kommer nära, helt nära
läsaren. Titeln är dubbeltydig: vi föreställer oss krigaren som
manlig, men Aleksijevitj syftar också på den misstänksamhet som
följde efteråt, att de kvinnor som deltagit inte accepterades i
samhället.
Det är på riktigt
de osynligas vittnesmål. Enligt Aleksijevitj handlar männens
krigshistorier om fakta, medan kvinnornas handlar om känslor. Kan
vara en grov generalisering, men med tanke på tiden, det tidiga
40-talet, har hon nog mer rätt än fel. Å andra sidan: i Joseph
Conrads berättelse Mörkrets hjärta, som ju handlar om ett
annat krig, kriget mot Afrika, är mitt bestående minne inte fakta,
utan känsla – manifesterat i den vita garnstumpen kring den svarta
döende pojken i inledningen.
En av historierna
som griper tag är en sjukvårdsinstruktör i ett skyttekompani –
Olga Jakovlevna Omeltjenko, alla har sina namn i boken, vilket ju
också är viktigt. Hon donerar blod till en ung man utan släkt, som
skriver brev till henne från fronten. De har gått på teatern,
planerar troligen en framtid tillsammans. Men han dör. Olgas
reaktion: ”jag skulle till fronten och hämnas mitt blod – jag
visste att där någonstans hade mitt blod utgjutits …”
Kvinnorna i den här
boken lever fortfarande i sina minnen av det ohyggliga. Tiden läker
inga djävla sår. Samtidigt som jag läser den här boken omskakad
och med Sven Wollters nya ord ”bedrabbad”, funderar jag på
krigsbehovet. Vårt behov av att ständigt uppsöka i synnerhet det
andra världskriget.
När jag skrev min
uppsats om Bret Easton Ellis och om American Psycho förekom
ett ord i flera av texterna jag läste – ”desensitized”. En
utnötning, eller avtrubbning, att till slut blir effekten minimal,
för du har redan upplevt alla hemskheter. Kanske är det människans
natur, att vi inte klarar av för många intryck. ”Human kind
cannot bear too much reality”, som T.S. Eliot lite lakoniskt
yttrade. Vi reagerar starkt bara på omedelbar fara, medan
berättelser om krig inte förmår skaka om, utan bara invaggar oss i
trygghetsbekräftelser. Hur mycket kan man ta in?
Men jag vill
poängtera hur jobbigt det är att läsa dessa berättelser, hur jag
gång på gång måste lägga boken åt sidan. Kvinnorna berättar
bland annat om hur de som soldater ofta kom närmare den fysiska
döden, då de bland annat arbetade som sjukvårdspersonal och fick
se skadeverkningarna och lidandet öga mot öga. Säg den
krigsstrateg som jobbat med att torka blod och bära amputerade
benstumpar.
28 nov. 2013
Hämnd ljuva hämnd
Även den som är helt okunnig i Bibeln känner nog till yttrandet ”öga för öga, tand för tand”, om än de inte vet att det kommer från Moseböckerna.
Är hämnd en bra
princip för ett samhälle? Det gamla testamentet tyckte så, medan
nya testamentets Jesus som bekant pläderade för att vi bör vända
andra kinden till. Lättare sagt än gjort, som var och en med
erfarenheter från orättvis behandling kan berätta. När en svag
människa slår tillbaka, då slår hon hårt, hävdade Helen Zahavi
i 90-talsklassikern ”Dirty Weekend”.
I dag har en ny
filmversion av ”Carrie” premiär. Det är Stephen Kings debutbok,
som blev en uppmärksammad film i regi av Brian De Palma på 70-talet
– en film som inledde en industri av Stephen King-filmer.
Carrie mobbas på
skolan, och bjuds in till skolbalen med armbågen, enkom för att
mobbarna ska spela henne ett spratt. De manipulerar fram Carrie som
balens drottning, för att dränka henne i grisblod. Carries hämnd
blir att med hjälp av sina telekinetiska krafter mörda hela skolan,
innan hon själv dör.
Den nya versionen är
tamare än De Palmas film, som avslutas med en av filmhistoriens mest
skrämmande scener. En av de överlevande besöker Carries grav för
att lägga ned några försonande blommor, men ur graven sträcker
sig en kvinnohand. Hon drömmer, men när hon vaknar kommer mammans
tröstande hand ur exakt samma vinkel som den (o)dödas hand i
drömmen.
”Carrie”
utgjorde en stark influens när John Ajvide Lindqvist skrev ”Låt
den rätte komma in”, som ju också handlar om en elev som mobbas
och tar hämnd på sina plågoandar, med hjälp av en övernaturlig
kraft – en vampyr. Öga för öga …
Självklart ligger
det något motsägelsefullt i att jubla när andra dör. Ändå
håller jag på både Carrie och Johan från Ajvide Lindqvists roman,
tänker att det finns något katharsiskt i hur de här författarna
hanterar hämnden. Det är skönt att slå tillbaka. Men betyder det
att man i alla lägen ska slå tillbaka?
I Anna Odells film
”Återträffen” söker filmens Anna Odell upp sin skolklass, för
att berätta för dem vilken vidrig tillvaro hon hade under sin
grundskoleperiod. Om vi bortser från de fiktiva inslagen –
återträffen ägde ju inte rum i den så kallade verkligheten –
kan vi ändå konstatera att Odell visar något ytterst intressant
med sin film.
Det hon gör är
inte att utkräva hämnd. Hon söker efter förståelse. Varför
betedde de sig så hemskt? ”Vi var bara barn”, lyder en
återkommande fras.
För mig är de
kusligaste scenerna när Anna Odell, som spelar sig själv, söker
upp de nu vuxna barnen. Det är uppenbart att det som har gjort sådan
skada på henne inte haft någon inverkan på deras liv. Det visar
att deras samvete är rent – helt enkelt för att det inte har
använts.
Det otäcka blir då
att människan är kapabel att utföra grymma handlingar, utan att
det sätter några spår. Den som mobbar gör det tanklöst, utan att
reflektera. Det är vad Hannah Arendt kallar den banala ondskan, när
hon talar om nazisternas skändligheter, i synnerhet det som
organisatören Adolf Eichmann utförde.
Är det smaklöst
att jämföra nazismens brott med mobbning? De är ju bara barn …
Vi har sett nazisternas brott återupprepas i modern tid, och
någonstans börjar det. Det vi också vet är att våld löser
problem på kort sikt, men skapar fler problem på längre sikt.
Vi ska kanske vara
tacksamma för filmens förmåga att röra sig mot de förbjudna
tankarna, genom att låta oss leva ut hämndfantasier. I verkligheten
tror jag mer på förlåtelsen, åtminstone som en förutsättning
för att något varaktigt ska alstras.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 28/11 2013)
En plats i tiden. Föredrag och artiklar om Marcel Proust, [red] Emi-Simone Zawall
Ett problem när man
ska yttra sig om klassikerna är att allt redan har sagts, och även
den måttligt intresserad har läst allt, två gånger. Det gäller
speciellt författare som Kafka, Joyce, Beckett, Woolf, och för
svensk del Strindberg – alla gamla sanningar måste upprepas. Kafka
hade humor! Joyce revolutionerar prosan! Beckett skriver negationens
skrift! Woolf var elak mot sitt tjänstefolk! Strindberg var galen!
Eller inte galen!
Och Proust, vars
serie På spaning efter den tid som flytt antingen kallas för
monumentalt tråkig, eller motsatsen: det är ett missförstånd,
förstår du – ständigt dessa missförstånd som behöver redas ut
– att han är tråkig, utan tvärtom är det uppiggande att läsa
honom. Nu i november är det exakt 100 år sedan den första delen i
serien gavs ut, Swanns värld, och då utkommer påpassligt
Marcel Proust-sällskapets fjärde volym, En plats i tiden.
Föredrag och artiklar om Marcel Proust, redigerad av Emi-Simone
Zawall.
Det är en bok som
samlar nio bidrag, samtliga skrivna av män, där den yngsta redan
har passerat fyrtioårsåldern. Det ska till bokens försvar föras
att man nogsamt aktar sig för att upprepa de vanliga sanningarna:
här förutsätts redan intresset, kanske som ett resultat av att
artiklarna tidigare varit muntliga föredrag i Marcel
Proust-sällskapets regi. Det är också en uppfriskande variation
bland författarna, med några mindre förväntade namn.
En av nidbilderna
som behäftar Proust är ju att han är förutom tråkig också
snobbig. Och tjatig med sin minnespornografi. Klart att minnet inte
går att återskapa! Jo, säger Proust då: det heter fantasi. Det
handlar om inlevelse, om modet att släppa taget, bli mindre
rationell.
En bok av det här
slaget blir folkbildande, tack vare mångfalden av intryck, de
skiftande perspektiven och de olika kunskapsområden som täcks. Till
exempel Olle Svennings genomgång av det franska samhället i slutet
av 1800-talet, eller Patrik Steorns korta essä om Prousts
förhållande till mode. Visst är det berikande att lära sig saker
om exempelvis det franska samhället, att man behöver sätta Prousts
romanverk i sin rätta kontext. Men det gäller ju all litteratur,
och det är en truism. Gillar du en viss författare från en viss
epok blir du snart insatt i den tiden, i dess politik, dess mode,
dess yrkesliv, dess konstliv, dess stadsplaneringar, etc. Det är
missvisande att betona Prousts snobbism och kalla honom en
samhällsfrånvänd estet, helt enkelt för att det inte är sant.
I den nyutgivna
boken Texter finns David Foster Wallaces recension av de
första fyra delarna i Joseph Franks fem volymer långa biografi över
Dostojevskij, där Wallace förundras över att dessa fyra delar
lyckas vara mycket mer heltäckande än korta 200-sidorsbiografier i
samma ämne. Men han menar också att det är nödvändigt för att
förstå Dostojevskij, att man också lär sig om det ryska samtida
samhället. Vem kan bestrida det?
Hans-Roland
Johansson argumenterar för att vi ska läsa Prousts förstudie
Jean Santeuil (ej översatt till svenska). Det är möjligt att
det finns en poäng, men han lyckas inte göra den ofullständiga
romanen tillräckligt intressant. Dessutom är det lite väl
egensinnigt att påstå att första världskriget ”bokstavligen”
utplånade en hel generation, liksom att John Ruskin var
litteraturvetare, när konst var hans huvudsakliga intresseområde.
Inte heller blir jag klok på varför Johansson måste låta På
spaning efter den tid som flytt tävla som ”den bästa romanen
någonsin”: det är väl bara fånigheter, att utreda om den är
”bättre” än Melvilles Moby-Dick? Eller att göra en
massa jämförelser, bara för att sedan underkänna sina egna
jämförelser …
Likaså störs jag
en aning av att Owe Wikström i vanlig ordning lägger mystik-rastret
över Prousts prosa. Då ser man det man förväntar sig se. Desto
mer glädjs jag då åt Roland Lysells visserligen knastertorra
genomgång av Proust-forskningen på senare år: en överblick och
ett urval, men ändå omfattande. Fast det är lite snålt av Lysell
att mena att Olof Lagercrantz Proust-bok Att läsa Proust saknar
vetenskaplig anknytning, då den ändå diskuterar Julia Kristevas
pågåend forskning – hennes bok utkom två år senare. I
Lagercrantz bok ingår även en hel del indirekta referenser till
Proust-forskningen.
I den här
Proust-boken är helheten större än delarna. Jag kan tycka att
ibland refereras det för mycket. Och diskrepanserna: den ena hävdar
att Dreyfusaffären inte nämns särdeles ofta i På spaning efter
den tid som flytt (i jämförelse med i Jean Santeuil),
medan den andra hävdar att det finns ett sjuttiotal referenser till
Dreyfusaffären i den stora romanen. Den skuggar ju atmosfären mer
än så, vad jag minns. (Men: minns man? Eh, vad säger du, Proust?
Här menar Sverker Sörlin: ”Ju mer man minns desto sämre minns
man.”)
Antisemitismen är
ett ämne som berörs av Kaj Schueler, som med emfas visar hur
nazismens antisemitism fungerade eftersom klimatet var så
välkomnande för den tanken. Det finns också en trygghet i att
hata, att vistas i det tillåtna hatet, i normen för hur man ska
uppföra sig.
Kaj Schueler skriver
också om lockelsen i att försjunka i Proust – något även Stefan
Eklund, en annan fd kulturchef på Svenska Dagbladet nämner – att
uppehålla sig vid något bortom det dagsaktuella. Det är tror jag
en viktig ledtråd till varför man ska läsa Proust: belöningen i
att lämna futtigheter som frågan om kulturen ”måste vara
vänster”, om tårtningar och black face-tårtor och hen-ord och
hönor av en fjäder.
Kommer Marcel Proust
att överleva framtiden? Det vill säga, får vi se liknande böcker
om hundra år? Det är en gagnlös fråga, som får mig att tänka på
Mats Gellerfeldt infantila profetia i en understreckare nyligen, att
Camus kommer att vara läst också om hundra år, med anledning av
att det i november var 100 år sedan han föddes. Hur ska man veta
sådant?
Förutsättningen
för Prousts överlevnad finns i så fall i att han är just så
radikalt annorlunda mot vår nutid, och håller på att bli allt mer
radikal, som ett alternativ till det vi gör oss bekanta med. Är det
något historien lärt oss är det att allt går i cykler, och att
när vi fått en vana får vi brått att göra oss av med den. Proust
skriver för den delen en del om just vanan, och vårt enkelriktade
förhållande till den. Som en reaktion mot bristen på eftertanke
och fördjupning kommer kanske behovet av Proust att vara större för
en kommande generation, om inte annat som en följd av den nyfikenhet
efter det annorlunda som vi människor också begåvats med.
Rester från ett annat sekel, Nikola Madzirov
Den känsla som bäst
sammanfattar den nutida människan är vilsenheten: förnimmelsen av
att sakna ett hem. Poeten Nikola Madzirov skriver om att befinna sig
i mellanrummet, vara mittemellan olika tillfälliga orter. Det gör
han i diktsamlingen Rester från ett annat sekel (Rámus),
översatt av Miodrag Stankovski. Han är nu bosatt i Makedonien.
Madzirov är 40, gav
ut den här boken 2011, och introduceras nu på svenska. Det är en
bok blygsam i formatet, och nästan lika försynt i sin behandling av
ämnet. Dikterna är diskreta, men hålls tillbaka av ett subtilt,
underförstått inre tryck av smärta. I dikten ”När tiden upphör”
återfinns den rad som har gett samlingen sin titel – ”Vi är
rester från ett annat sekel” – dubblerad, där upprepningen
fungerar som en besvärjelse.
Madzirov förankrar
dikterna i en estetik som försöker hålla fast vid tid och rum, men
båda försöken, båda rörelserna, är gagnlösa. Rummet får
fötter, tiden får vingar. Platsen promenerar åt fel håll, liksom
åren som svävar förbi dig, aldrig rakt genom dig. Det som är dömt
att förflyktigas kan inte hållas kvar. Får inte hållas kvar.
Kompaktheten i
dikterna ger dem kontur, struktur, och låter dem bli monument som
ändå avstår från att stelna i perfektion eller i entiteter att
beundra. Madzirov skriver om en tillvaro där inget kan tas för
givet, utan där allt är obekant: ”I främmande städer är vi
obemärkta / som en kristallängel instängd / i ett oluftat
vitrinskåp, som en andra jordbävning / som bara möblerar om i det
redan förstörda.” Kristallängeln är förresten ett ovanligt
inslag: snarare handlar det oftast om just de vardagliga tingen, som
vitrinskåpet.
Poesin ska lära oss
att utstå existensen, och det kan göras med skönhetstricket. Nog
finns också det vackra bildspråket i Madzirovs dikter, men mest
handlar det om att det är bilder som är kopplade till en
erfarenhet, till en sanning. Det är dikter som strävar efter
förståelse, som vill förstå och vill få dig att förstå.
Och finns det någon
kärna i den här starka men vacklande boken är det kanske i de två
raderna i dikten ”Återvändande”: ”min själ är ett
kvedpalimpsest / från en avlägsen moder.” Däri ligger hela
sanningen, hela innebörden. Att minnas är smärtsamt, men det är
nödvändigt, även om det bara ser ut att förvärra skadan.
Exilen är kanske
det naturliga tillståndet för människan, för de människor som
avstår från att bli Sverigedemokrater. Vilsenheten är fint
infångad av Madzirov i den här boken. Inbilla dig inte att det
finns något annat än skenbar trygghet i den här världen.
Människan är en flykting.
27 nov. 2013
Replik från tidningen: angående akademikerjargongen
Det är förstås
välkommet med en debatt om vem som ska skriva recensioner på
dagstidningarnas kultursidor. I första hand handlar det om vad som
gynnar läsaren allra bäst. Där håller jag klart med Eva Charlotte
Dahnberg och Henrik Hermansson (Jönköpings-Posten 21/11 2013), att
det finns uppenbara fördelar med insatta recensenter.
Dock betackar jag
mig för benämningar som ”experter”, då detta epitet enbart
verkar fastna på individer som tagit sin examen i charlatanernas
skola. Den lyckade kommentaren kan bara utföras av den som har en
ödmjuk inställning till uppgiften. När du glömmer att du har alla
svaren.
För risken med att
vara insatt i ett ämne är att dina svar blir förutsägbara, låsta
vid etablerade sanningar. Inom litteraturkritiken talar man om att
frivilligt stänga av misstron, efter den romantiske tänkaren
Coleridges råd för att få behållning av fiktion. Att läsa
odogmatiskt är en förutsättning för en självständig och
oberoende recension.
Jag välkomnar
Dahnberg och Hermanssons önskan om en kritik som är nyfiken. Det är
ju nyfikenheten som leder in mig på områden jag inte är bekant
med. Jo, jag kan känna mig skickad och kompetent nog att läsa
(ännu) en bok om Virginia Woolf, men ibland måste jag också
utsätta mig för utmaningen i att läsa något som jag inte är lika
förtrogen med.
Slutligen: den
aversion jag hyser mot det akademiska språket kommer att bestå ända
tills jag motbevisas. Även om jag motvilligt går med på
kompromissen att det finns en plats för det skrivsättet på
universitet – att läsarna där skulle vara extra mottagliga för
den knastertorra stilen – tror jag inte att läsarna utanför
högskolevärlden är lika förlåtande. Anpassning är oumbärligt.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 27/11 2013)
26 nov. 2013
Heidegger, språket och poesin, [red] Sven-Olov Wallenstein, Ola Nilsson
När jag häromveckan
gjorde ett fånigt test på nätet, som skulle visa vilken filosof jag ”var”, hoppades jag vagt på Martin Heidegger. Typiskt,
alltför typiskt, blev jag Nietzsche i stället … Heidegger var
inte ens ett alternativ, förvånande nog.
Förra året utgav
det kaxiga förlaget Drucksache Heideggers mäktiga bok På väg mot språket, en bok som överraskade mig genom att förevisa att
ryktet om filosofens oläsbarhet visade sig vara starkt överdrivet.
Den hade översatts av Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson, som nu
har redigerat en efterlängtad volym med essäer – ursprungligen
föredrag – under titeln Heidegger, språket och poesin, som
kommenterar innehållet i den där viktiga och kanske rentav
avgörande boken.
Det är fem smarta
bidrag, skrivna av idel bemärkta namn. I synnerhet noterar jag
Marcia Sá Cavalcante Schuback, projektledare för det symposium
kring Heideggers bok som Södertörns högskola anordnade förra
året. Jag läste hennes bok Lovtal till intet för några år
sedan, och tyckte att den var mer än briljant.
För Heidegger
handlar tänkandet om måluppfyllelse, men på ett mer ambitiöst
sätt än de pedagogikprofessorer som har annekterat begreppet
måluppfyllelse för att låta det sippra in i skolans värld. Ett
ord att förtrollas av. Här, hos filosofen, blir det mer en fråga
om att röra sig mot en ort, eller mot ”ortliga sammanhang”.
(Varför göra det enkelt när man kan göra det svårt?) Då säger
Heidegger: vi är redan där. Men vi fattar det inte.
”Varför är vi
inte i Paradiset”, som Ann Jädelund skriver i sin senaste
diktsamling Vad hjälper det en människa om hon häller rent
vatten över sig i alla sina dagar. Det är Wallenstein, utan att
ta Jäderlund till hjälp, som utreder Heideggers relation till
orten, till vår ovilja att se det uppenbara omkring oss. Boken, På
väg mot språket, visar ju Heidegger som nitisk diktläsare, och
hans relation till konsten. Att tänka innebär risken att vi på
förhand vet vad vi ska tänka.
Men gör vi det? Jag
föreställer mig snarare att vi tänker medan vi tänker. Vi vet
inte vad vi ska tänka förrän vi har tänkt det. Inte heller kan
jag helt acceptera Rimbauds formel: ”jag blir tänkt”. Eller var
det Wittgenstein som tänkte åt honom?
Heidegger menar att
filosofen är granne med diktaren, och det är lättare att instämma
i. En bra tolkning involverar en filosofisk grundsyn. Och att tänka
är att dikta, ja, och vice versa. Wallenstein skriver insiktsfullt
om gränsen, den obefintliga, mellan dikt och tanke, och Anders
Olsson, lika smart som han är poetisk och därför skickad att ta
stafettpinnen vidare, skriver insiktsfullt om hur Heidegger läser
poeten Trakl.
Heidegger har noll
intresse av den biografiska tolkningen. Men det är en inställning
som ger lika många vinster som förluster. Det är ju en människa
som har skrivit, med en människas erfarenheter – vi kan inte
föreställa oss att poeten är en maskin. Det vi normala läsare
kallar för en utläggning kring en dikt blir på heideggerska
”situering”.
Olsson skriver fint
om Heidegger, men ännu finare om Trakl, som han låter genomgå en
självständig tolkning: ”Dikten gav Trakl ett rum, en ort, där
hans kaos kunde fogas samman och tona. Berusad av vallmo kunde hans
diktjag företa en nattlig färd på de mörka moln som speglas i
skogstjärnen.” Blir kritikern bättre när hen är poet? Inte per
automatik, men i det här fallet: ja.
Marcia Sá
Cavalcante Schuback går in i Heideggers tolkning av Trakl, och visar
att läsning handlar om att vara både kritisk och lyssnande:
inkännande, förstående, accepterande – men också försakande.
Ett växelspel mellan att bejaka och att åsidosätta. Hon hänvisar
till Heideggers bekanta bild av klockan som nämns i en dikt av
Hölderlin, ”Utkast till Kolumbus”, och orden: ”måhända är
varje utläggning av denna dikt som ett snöfall mot klockan”.
För Heidegger är
poesi synonymt med den starka raden. Ja: det är så med Emily
Dickinsons kategorisering också, att du vet vad det är när du
ställs inför det, en kroppslig reaktion. Eller följ Sylvia Plath-avataren på twitter, med dagliga rapporter från i första
hand dikterna: ohyggligt starka rader, och en given påminnelse om
hur drabbande dessa dikter är, med rader som bryts ut. Då blir det
också inspirerande att läsa Cavalcante Schubacks text, att man
känner sig manad att skriva både poesi och filosofi efteråt.
Därefter Hans Ruins
bidrag, som ankommer till Heidegger efter att först ta omvägar
förbi Herder, Hamann, Kant, Husserl, Kierkegaard, Derrida (ständigt
denna Derrida!), och Platon, och till sist Walter Benjamin, om det
lögnaktiga tecknet, det som ljuger i språket, och att språket
bara är överenskommelser (kultur), när det har potential att vara
enbart instinkt (natur).
Nog är det bra
skrivet, men stundtals onödigt tillkrånglat: ”Att bara postulera
meningens idealitet är inte att svara mot den fenomenologiska
utmaningen att söka tingen själva, lika lite som när man bör nöja
sig med att postulera en abstrakt entitet som förnuft eller
transcendental subjektivitet.” Jag vet inte hur jag ska bena ut den
fenomonologiskt utmanande formuleringen.
Slutligen Ola
Nilssons fråga: vad är poesi? Den kan synas lika gagnlös som den
efterhängsna: vad är konst? Men Nilsson visar med Heidegger som
exempel att poesi är det som är användbart, det som också kan
knytas till Emily Dickinsons idé, att du vet det inte förrän
efteråt. Då finns poesin också i en text såsom Virginia Woolfs
The Waves, som Nilsson visar: ett lyssnande. Poesi är
stämgaffeln, och kan bara höras av den som lyssnar. Att förstå är
att bli det diktade.
Ja, inte vet jag om
de här fem separata texterna hjälper mig att bättre förstå
Heideggers bok På väg mot språket, eller om jag vill eller
behöver förstå den bättre. Jag kan bara säga att jag blir
upprymd och inspirerad, och att det är gott så.
24 nov. 2013
Matrosen och stjärnan, Jean Genet
Det är svårt att
som författare skriva utifrån en minoritets position utan att
kidnappas av lobbyister, som placerar det skrivna i sin rätta fålla.
Du må vara queer, invandrare, bög, kvinna, men räkna med att du
får dela öde med nyligen avlidna Doris Lessing, som av Svenska
Akademien fick höra att hon skildrade ”den kvinnliga
erfarenheten”. Eller Louise Erdrich, en av USA:s allra bästa
författare, som reduceras till att representera sin bakgrund som
indianska. Eller ta det vida begreppet ”världslitteratur”, som
tillämpas på alla förment exotiska böcker.
Ja, eller Jean
Genet, typisk bögförfattare. Dock gör han med sin roman Matrosen
och stjärnan ett ärligt försök att infiltrera den
heterosexuella läsaren. Ett ärligt, och lyckat försök. Den utkom
1947, kom på svenska i Nils Kjellströms översättning 1953, och nu
i nyutgåva på Modernista, med ett snyggt förord av poeten Helena
Eriksson. Att en poet läser Genet känns helt symtomatiskt, liksom
slutsatsen att vi läser i maskopi med författaren.
Protagonisten
Querelle är tjuv, prostituerad, mördare. Och sjöman. Håkan
Hellström må ha romantiserat sjömanslivet i början av sin
solokarriär, men han föreställde sig nog något annat än det liv
Genet gestaltar här. Det är ett leverne som har mer att göra med
flåbusarna i von Triers Breaking the Waves – de som skändar
och mördar Bess i slutscenerna – eller de tyska sjömän som
våldtar och nästan mördar Steva i Lars Görlings 491.
Det extremt
heterogena sjölivet verkar alstra extremt teatraliska heterosexuella
beteenden, med obligatoriska bordellbesök. Det påminner om
western-epokens cowboys, som i filmerna skyndar sig att besöka horor
så fort de kommer till städerna. Autentiska dokument från
1800-talet, brev och dagböcker, vittnar snarare om att det inte alls
var ovanligt att homosexuella kontakter knöts på prärien, där
männen levde sida vid sida i veckor, ibland månader. Detta blev
inspirationen till Annie Proulx novell ”Brokeback Mountain”.
Det Genet är
intresserad av är att försöka närma sig renheten i en usel värld.
Han gör det med hjälp av en stil som är lika rå som den är
förfinad, lika tuff som den är ömsint. Den enda svenska
motsvarigheten kunde vara Görling, som liksom Genet hade
erfarenheter som intagen på anstalt. Givetvis ska vi akta oss för
att göra enkla självbiografiska tolkningar – samtidigt som vi
inte kan bortse från Genets erfarenheter, att det han skriver
vittnar om dessa erfarenheter. Därför heter båten som inhyser
Querelle Hämnaren. Man gör inte så som författare om man
inte bär på erfarenheter som gör ont.
Dåliga människor
har skildrats tidigare i litteraturen, inte minst av Dostojevskij,
som är en tydlig parallell när jag läser Genet. Det
dubbelgångarmotiv som Matrosen och stjärnan förevisar har
en fond hos Dostojevskij, liksom behandlingen av det religiösa
motivet, även om just det är mer oortodoxt hos Genet, som utför en
parodi på de kristna sakramenten.
Är Querelle en
dålig människa? Han är estet – något Fassbinder tog fasta på
med sin filmatisering, där Jeanne Moreau sjunger ”Each Man Kills
The Thing He Loves”, med rader från Oscar Wildes dikt ”Ballad of
Reading Gaol”. Querelle är den leende mördaren. Morden är
ritualiserade, teatraliskt genomförda iscensättningar. Genet stiger
in och kommenterar intrigen, med en verfremdungseffekt som inte stör,
utan skapar nya nivåer av illusion.
Qurelle är något
annat än en dålig människa. Han överskrider kategoriseringar, och
är människan som upphör att vara människa, som blir djur –
enbart sin drift, sin mordiska drift: ”Det fanns inte längre någon
Querelle i Querelles kropp”, lyder en av romanens mest gåtfulla
formuleringar. Att vara människan som övergår i något annat
gestaltas även av den enda perversa karaktären, Seblon, som önskar
sig en svart pellerin – en klädesdräkt som berövar honom armar
och ben, där han i skymundan kan ägna sig åt förbjudna saker. ”I
min plåga vänder jag mig blott till mig själv”, noterar han.
Delvis går det att
läsa det här som en handbok i att vara kriminell bög. Stilen är
frenetisk. En estetisk programförklaring kan se ut så här: ”Allt
som tillhör livet kallar vi vackert, allt som tillhör döden kallar
vi fult. Vackrast av allt är det som får oss att leva med risk att
dö.” Utöver Dostojevskij kan Genets roman läsas som en replik på
Främlingen, som utkom fem år tidigare. Camus korthuggna
brutala tonfall ekar också hos Genet, som ett tonfall som mist
sansen, som ökar insatsen av oro och ångest.
Genet skriver om den
uppochnedvända skönheten. Om makt och underkastelse. Baudelaires
Onda blommor är inte långt borta. Det är en realism som övergår
i symbolism, utan att mista verklighetskontakten. Här finns det gott
om skit och sperma och spyor och blod och snor och svett, handfasta
detaljer som övergår i abstraktioner, drömmar, estetik. Det är en
svärtad poesi som emanerar ur det skrivna:
”Querelle hade
tämjt natten. Han hade förstått att göra sig förtrogen med alla
mörkrets skiftningar, han hade befolkat skuggorna med monstra
farligare än dem han bar inom sig själv. Han hade sedan besegrat
dem med djupa andetag genom näsan. Nu hade natten, utan att helt
tillhöra honom, underkastat sig honom. Han hade vant sig att leva i
sina förbrytelsers frånstötande sällskap och han förde ett slags
register i miniatyr över dem, ett blodbadsregister som han för sig
själv kallade: 'min bukett av rännstensblommor'. Detta register
innehöll planer över de platser där förbrytelserna begåtts. Det
var barnsligt gjorda skisser. När Querelle inte lyckades teckna dem,
namngav han dem och namnen var ibland felstavade. Han hade ingen
bildning.”
Som Helena Eriksson
antydde i förordet: det här är en bok att spegla sig själv i. För
den som vågar. Det är en bok där synden hetsar syndaren. Det är
en utmanande bok, på många sätt provocerande och hemsk. Liksom
livet, kunde tilläggas. Liksom livet: virvlande skrivet, rörigt och
frisläppt och hejdlöst, halvt osammanhängande, med en gnutta
galenskap som sipprar in i varje por.
23 nov. 2013
Plainwater, Anne Carson
Den underrubrik Anne
Carson valt till sin bok Plainwater från 1995 lyder ”Essays
and poetry” – en kategorisering som säger både för mycket och
för lite. En vantrivsel vid etiketter är knappast unikt för den
här kanadensiska författaren, som säger ja till förändringen,
till rörelsen.
Carson är den store
förnyaren, samtidigt som hon är den store bevararen: hon förenar
ideal från romantiken, från klassisk grekiska, från modernismen,
och gör sin egen brygd av disparata ingredienser. Man har inte fel
om man kallar henne poet. Inte heller om man kallar henne
litteraturvetare. Eller orakel.
Eller essäist.
Texterna i den här boken rör sig mellan genrerna. För det är
texter som vägrar hejda sig. Ingen nu levande författare gör lika
oväntade saker som Carson. Här blir häpnaden ett estetiskt
kriterium. Det är skrivet i överraskningens poetik. Hon skriver i
ett helt eget område, uppfinner ett helt eget utrymme, en helt egen
nisch.
Måste bra
litteratur utmana, flytta fram gränserna för det möjliga? Nja, så
enkelt ska det inte vara, även om det finns smädare som hävdar att
ingenting är lättare än att skriva svår litteratur. Det
vill säga: skriva något som imponerar på de lättroade kritikerna
som bara gillar knepigheter …
Då skulle jag säga
att det som utgör skillnaden är substansen. Att Anne Carson vet vad
hon talar om, att här finns det en förankring i genuin kunskap, som
tillåter henne att vara lekfull och nyckfull och ständigt rolig,
utan att hemfalla åt tramsigheter. Hon är smart: men hon utnyttjar
inte övertaget för att få dig att känna dig dum. Inte heller får
hon dig att känna dig smart – det enkla tricket. Nej, för hon har
förstått att du läser inte för att lära dig saker – åtminstone
inte i första hand. Du läser för att du vill uppleva den sublima
häpnaden. För att undvika slentrian.
Plainwater
utkom 1995, och utgörs delvis av en översättning av några korta
fragment av den forngrekiske poeten Mimnermos, och en essä där
Carson diskuterar Thitonos, som rövades bort och fick evigt liv –
tyvärr ej evig ungdom, något som förargade gudinnan som förälskat
sig i honom. Tio år senare upptäcktes den nya dikten av Sapfo, den
som gör hennes 58:e fragment något mer komplett. Så här lyder
Carsons översättning från The New York Review of Books från
20 oktober 2005:
”You, children, be zealous for the beautiful gifts of the violetlapped Muses
and for the clear
songloving lyre.
But my skin once
soft is now taken by old age,
my hair turns white
from black.
And my heart is
weighed down and my knees do not lift,
that once were light
to dance as fawns.
I groan for this.
But what can I do?
A human being
without old age is not a possibility.
There is the story
of Tithonos, loved by Dawn with her arms of roses
and she carried him
off to the ends of the earth
when he was
beautiful and young. Even so was he gripped
by white old age. He
still has his deathless wife.”
Carson tycker själv
mer om fragmentet, den version hon översatte tre år innan fyndet:
alltså, innan hjortkalvarna (fawns) fick en kontext.
Men i huvudsak är
det vattnet som är Carsons element i den här boken, det vatten som
poeten går på, enligt Pia Tafdrups poetik, och det vatten poeten
skriver på, enligt John Keats önskan. Sant är att det här inte är
dikter (och essäer) att känna sig tillfreds med. Däremot finns
samband, där de olika utspridda delarna hålls ihop. Det vatten som
Mimneros simmar i när hans urgamla fragment översätts till
engelska är samma vatten som diktjagets bror simmar och inte simmar
i när boken avslutas med rörande familjeskildringar, där liv och
litteratur närmar sig varandra på ett sätt som man knappt trodde
var möjligt.
Och det är
olikheterna som åstadkommer helheten, skillnaderna som skapar
likheten. Det är självbiografi, ja, om en pappa som håller på att
bli galen, och så något annat. Hela tiden något annat, för det
handlar ju om ett diktjags upplevelser, ett diktjag som är eller
inte är Anne Carson. Det är rörande skildrat, och därmed är det
sant. Det är poesin, essän, litteraturkritiken, anekdoten. Och det
högstämda. Det ambitiösa: på samma sida kan du finna Dickinson,
Dostojevskij och Hölderlin, ungefär som om hon frågar om det blir
för mycket, ”ja, då kan jag lika gärna ta i lite till”.
Att säga essä är
att säga ett nytt sätt att skriva essä, på samma sätt som det
innebär ett nytt sätt att skriva dikter. Det enda obegripliga med
poesi är att inte fler läser poesi, när det skänker oss rader som
denna, ur den avslutande delen ”The Antrophology of Water”: ”It
is already late when you wake up inside a question.” En formulering
som det inte går att värja sig mot: den väcker dig, lägger dig
raklång i frågan. För det är vad som händer när du vidgar
tanken.
När förnuft och
känsla går samman. Suverän dikt måste inte ge nya insikter, men
det måste innebära en fysisk upplevelse: det är något utöver det
cerebrala. Carsons diktbok (essäbok) utkom 1995, samma år som David
Finchers film Seven. Det som vi kallar tidlöst är oftast
svårdefinierat. På samma sätt som det inte finns ett iota i Carson
dikter som är förlegade eller tidsmarkerade är Finchers film
fortfarande aktuell. Tjocktv-skärmar, gamla datorer och gamla bilar
och LP-skivor passerar utan att jag reagerar – tills jag ser
polisen Mills (Brad Pitt) stöta undan en askkopp som står i en
offentlig korridor.
Det är intimt och
terapeutiskt. Kärleksdikter. Filosofidikter, språkdikter, som gör
något mer än beskriver en kärlek till språket, och fortfarande
något mer än att gestalta denna kärlek, denna besatthet. Där
diktjaget ersätts av essäjaget. Några hållpunkter blir då,
förutom vattnet, Kafka, hedonismen, kärleken (Kejsaren), jazzlåtar
i bilradion. Kafka, ja, men inte den Kafka du känner till: det är
vare sig nidbilden av den tröstlöse Franz K. eller klichén om en
skojfrisk F. Kafka – hos Carson är han både mer uppsluppen och
mer förtvivlad.
Poetens uppgift är
att se mer. Se mer än det där trädet du sneglar på, det
hånglande paret som du stirrar på, den där övergivna båten du
glanar på. För världen är sådan – helt osannolik, bara du
glömmer bort att vara så styrd av konventioner. Att se mer – att
gå längre i sina insikter: ”every person has a wall to go to,
every person has heart valves to cure in the cold night air. But you
know none of us is pure. You know the anger that language shelters,
that love obeys. Those three things. Why obey.”
Litteratur som är
på riktigt, som tar livet på allvar, som förenar liv och
skrivande, får gränsen att upphöra, som uppmanar och manar, och är
generös i sitt givande. Det är rörelsen som är Carsons signum,
skriftens åtbörd – att erinra sig henne med penseln i handen,
likt Lily Briscoe i Virginia Woolfs To the Lighthouse, hon som
på sista sidan i extrem trötthet unnar sig ett triumfatoriskt ”Yes
[…] I have had my vision.”
22 nov. 2013
Texter, David Foster Wallace
Den amerikanska
författaren David Foster Wallace gick bort 46 år gammal, men hann
med att skriva en handfull ambitiösa verk. Den samlingsvolym som nu
utges är lite ojämn, men har en högstanivå som nog överträffar
allt du önskar att litteratur ska uppnå.
En del författare
är till sin natur anfallsspelare, om jag tillåts använda en
fotbollsmetafor. Andra trivs bäst som försvarsspelare. David Foster
Wallace är både anfallare och försvarare. Ja, han är mittfältare
också. Och för säkerhets skull målvakt. Och avbytare, domare,
tränare, vaktmästare, funktionär, kommentator, samt publik.
Åtminstone känns
det ungefär så att läsa honom: det är en variationsrikedom som
gör dig utmattad, som efter en femsetare utan tiebreak. Om
idrottsmetaforerna känns långsökta påminner jag om att Wallace
själv gärna använder idrottsliknelser. I boken Texter ingår
en artikel om tennisspelaren Roger Federer.
Den ena halvan av
boken innehåller essäer och reportage, och den andra halvan
kortprosa – ett mer pretentiöst sätt att säga ”noveller”.
Det kortare formatet är inte riktigt hans hemmaplan; han trivs med
fotnoten som i sig generar nya fotnoter (liksom parenteser,
utsvävningar, sidospår). Det är en estetik som vill förklara
exakt allting, och då fungerar begränsningen hämmande, när idéer
staplas på varandra.
Den här
textsamlingens relativt generösa urval demonstrerar fina exempel på
ett minst sagt okonventionellt tänkande, och det är storartat att
mer av detta egenartade författarskap översätts till svenska.
Wallace är mest känd för den massiva romanen Infinite Jest,
som kallats den bästa amerikanska romanen de senaste trettio åren.
Problemet med alla
lovord blir kanske att inget riktigt kan motsvara sådana superlativ.
Risken är att du antingen bara instämmer mekaniskt, eller blir
irriterad för att det inte är tillräckligt bra. Själv befinner
jag mittemellan: somliga sidor i den här boken är nästan för bra
för att vara sanna, medan annat lämnar mig mer likgiltig.
Jag imponeras av
hans skenbart nonchalanta stil: till hälften teoretisk, till hälften
slangspråk. Det är en obekväm, slängig stil. Men mer än stilen
är det innehållet som är intressant. Som litteraturteoretiker är
han ojämn, i värsta fall besvärande banal, som när han uttrycker
truismen att bara den som sätter sig in i det ryska
1860-talssamhället kan förstå Dostojevskijs En underjordisk
dagbok.
Han är i rättvisans
namn bra på att vända på perspektiven, att ställa de allra mest
förbjudna frågorna, att röra sig mot de allra mest kontroversiella
ämnena. Då blir också djärvheten och fräckheten förutsättningen
för en dråplig intelligens som får dig att känna dig upplivad och
smart.
Till de oförglömliga
ögonblicken hör ”Små uttryckslösa djur”, om en stormästare i
Jeopardy. Där skriver han med förfärlig inlevelse. Det gör han
också om självmordet, med insikter som förefaller vara resultatet
av personliga erfarenheter. Mycket riktigt begick Wallace självmord
12 september 2008.
Mitt slutomdöme om
Texter är väl att det är en arbetsseger mer än en
knockout.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 21/11 2013)
21 nov. 2013
Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien, Moshin Hamid
Lika bra att inleda
med ett förtydligande: detta är ingen självhjälpsbok. Det är en
roman som bara har maskerat sig som en sådan. Inte minst titeln kan
annars få en seriös läsare att dra öronen åt sig: Så blir du
snuskigt rik i det snabbväxande Asien (Natur & Kultur).
En satir alltså …
Ja, på sätt och vis. Tidigt slår författaren Moshin Hamid fast
att det här minsann är en självhjälpsbok. Hjälp! vill jag
då ropa. Men ledtråden finns givetvis i den luriga titeln: den
etablerade redaktören till en autentisk självhjälpsbok skulle
aldrig släppa igenom ordet ”snuskigt” i titeln. Alltså …
Hamid är från
Pakistan, och är den typen av författare som gärna kommenterar sin
egen berättelse. Här markerar han tidigt avstånd mot läsaren –
som han förväntar sig intresserar sig för hans bok i filantropiskt
syfte, att läsaren ska samla på sig politiska korrekta poäng genom
att läsa exotisk litteratur. Må så vara. Självhjälp, alltså …
Handfasta praktiska
råd ges i ämnet hur man blir (snuskigt) rik. Man lämnar vischan
för storstan. Så gör huvudpersonen här. Men han bryter genast mot
det tredje budordet, när han blir kär i en jämnårig tjej. Ska han
ändå lyckas bli rik? Ja, det ser ut att gå bra: han hittar på ett
sätt att sälja buteljerat vatten. Att utnyttja andras utsatta
position är förstås det första och sista steget på väg mot
rikedomen. Var cynisk, så kan alla råd sammanfattas, även om Hamid
nöjer sig med att erkänna en viss underdrift: ”ett visst mått av
hänsynslöshet”, skriver han lite lömskt.
Det är friskt
skrivet, bara ibland med en humor som är lite väl påträngande.
Det fungerar bäst när den är vass och inte så insmickrande, för
annars tenderar det att bli sökt, underhållning för
underhållningens skull. Här är det rappt berättat, i en historia
som i stort saknar transportsträckor. Hamid vilar inte, men risken
är att han får så bråttom att karaktärerna blir lite
endimensionella, smått parodiska. De åldras, utan att man riktigt
hinner (upp)fatta hur det går till.
Får man skämta om
talibaner? Om man själv är från Pakistan: då är det förstås
godkänt. Men jag läser Hamids roman som att den handlar om de hårda
villkor vi alla lever under. Och inte utan självironi, när han på
något sätt lyckas underminera sitt eget projekt. Det är smart
gjort, fyndigt, och i de stunderna är hans bok som allra bäst, när
han skriver kärvt och motspänstigt.
Ingen vettig
människa läser väl självhjälpsböcker, allra minst om de handlar
om hur man ska bli rik. På ett sätt attackerar Hamid genren
inifrån, men på ett lite intrikat och oförutsägbart sätt. Det är
intelligent utfört. Lika skickligt hanterar han rikedomens
fördärvliga lockelser, och den nepotism som är förutsättningen
för all kapitalism. Alla dessa idioter som sätter sina feta
arschlen på direktörsstolarna bara för att de har rätt efternamn,
och som utvecklar en allt mer idiotisk smak ju mer pengar de tjänar.
Kolla bara den konst som hip hop-stjärnorna köper: Jeff Koons!
20 nov. 2013
Steglitsan, Donna Tartt
Efter elva års
frustrerande väntan ger Donna Tartt ut sin tredje roman. Den är
ambitiös, konstfull, gripande, men mot slutet mer spännande än
nöden kräver.
Donna Tartt,
amerikansk författare född 1963, stressar inte fram sina romaner.
De utkommer med cirka tio års mellanrum, och efter den sensationella
debuten Den hemliga historien 1992 och den måttligt
intressanta Den lilla vännen 2002 har det blivit dags för
den blott tredje romanen. Redan en månad efter att den utgavs i
original finns den nu översatt till svenska
Steglitsan är
namnet på en målning av den holländska konstnären Carel
Fabricius. Elev till Rembrandt, lärare till Vermeer. Han förolyckas
i en explosion i krutmagasinet i Delft 1654 (Tranströmer nämner
händelsen i sin dikt ”Vermeer”).
Trettonåriga pojken
Theo Decker besöker en konstutställning i New York med sin mamma.
Hon omkommer när en bomb exploderar i museet, medan Theo överlever.
Han får med sig Fabricius målning, och så vidtar den här nästan
800 sidor långa romanen.
Handlingen
inkluderar en jämnårig flicka – Pippa –som också överlever
bomben. Theo förälskar sig i henne, men båda är skadat gods, som
det brukar heta. Theo är i praktiken föräldralös, och genom boken
finns referenser till Harry Potter – bland annat träffar han en
excentrisk ryss som ständigt kallar honom ”Potter”.
Excentriska figurer
är ingen bristvara i denna Tartts roman. Varje gång intrigen
riskerar att stagnera trillar det in någon knasig typ som livar upp.
Det här låter kanske egendomligt och svårgenomförbart, men Tartt
hanterar skickligt sin historia. Utan att överdriva eller skriva
sentimentalt blir det en berättelse om Theos sorg efter mamman, som
leder honom in i ett svårt drogmissbruk när han växer upp.
Där blir också
omfånget motiverat: för att kunna återge denna svindlande känsla
behövs utrymmet. Både drogmissbruket och Theos förälskelse i
Pippa är gestaltat på ett formidabelt sätt av Tartt. I stället
för den ständiga referensen Dickens känns det mer befogat att tala
om Henry James och Marcel Proust – framför allt i återkallandet
av en förlorad tids ideal som behandlar tålamodet med stor
generositet.
Det är en märklig
hybrid mellan äventyrsroman och realistisk 1800-talsroman, med som
sagt några doser Harry Potter. Den präglas också av en tydlig
apokalyptisk domedagsstämning, där Theos privata tragedi vävs
samman med amerikansk 11/9-paranoia.
Steglitsan är
(minst) två romaner i en: dels en stram och behärskad historia, och
dels en febrig och nästan pikareskartad historia. Förfaret knyts de
flesta trådarna ihop. I Fabricius målning blickar fågeln ut: ”En
fånge som betraktar en annan”, skriver Tartt, och uttrycker
subtilt att fången är Theo – men också bokens läsare, som
kedjas fast vid den här boken liksom fågeln vid sin sittpinne.
Tyvärr imponeras
jag inte lika mycket av den thrillerartade upplösningen. Det är mer
givande att läsa om tonårs-Theo, än när han som vuxen jagas av
skummisar som vill åt tavlan. Därför blir mitt intryck lite
blandat: en nästan helt fläckfri roman som mot slutet blir lika
fläckig som blodfläckarna på Theos kläder när slutet tar honom
till Amsterdam.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 20/11 2013)
17 nov. 2013
verzweigungsaktivitäten, Robert Ståhl
I sin recension av
Pixieskonserten i fredags skriver DN:s Po Tidholm utförligt om hur
det var på 90-talet, när han ansträngde sig för att gilla bandet,
men inte lyckades, inte ”på djupet”. Mer än halva recensionen
handlar om Pixies historia och om dem som fenomen. Det här börjar
bli allt vanligare, att dagstidningsrecensioner blir personliga
berättelser i stället för kritiska iakttagelser. Hur var
konserten? ”Öööh … fråga nån annan!”
Antagligen kommer
det här att leda till att det anordnas en debatt, och lika
antagligen kommer man att skylla på ”bloggen”, att den har
intimiserat den kritiska diskursen. Låt mig därför bara på denna
inflytelserika blogg helt kort nämna att Robert Ståhl gjorde
en minnesvärd debut med boken OM när 1900-talet var på väg
mot sitt slut: åtminstone minns jag starkt min läsning när jag
vaktade prov i Brahesalen som relativt ny lärare. Jag gillade det
”på djupet”.
Nu utkommer på Lejd
hans fjärde bok, verzweigungsaktivitäten. Den handlar om
möten, om mötesplatser. Omslaget är granitfärgat, men lär
utgöras av satellitbilder av Västmanland och Uralbergen,
ihopsmälta. Det liknar också fossiler, som de ser ut i
trappuppgångar – något som påpekas i ett av bokens möten.
I boken finns många
av de etablerade tricksen för att befästa en etablering med det
oetablerade. Det vill säga, att boken är opaginerad, skriven i
gemener, med text bara på varannan sida, med svarta sidor som bryter
av de tre partierna. En rätt typisk diktsamling, med andra ord.
Klart att dessa tricks påverkar och styr min läsning, får mig att
omedelbart misstänka ett syfte att kommunicera med en rätt stelnad
form av modernistisk poesi.
Dock: just det
stelnade är det som Ståhl är intresserad av att bryta upp. Som
skulptören som hackar fram konstverket ur ett stycke sten. Ståhls
bok är kompakt, fyrkantig, innehåller en ordmassa som väller fram
våg efter våg.
Det här är den
undersökande diktens poetik, allt annat än fixerad vid slutgiltiga
lösningar och svar. De tre partierna skildrar olika förlopp, med
inledningens födsel, delvis ur ett så kallat manligt perspektiv:
båtar, fysik, berg. Som en parafras på det gamla slagordet att det
personliga är politiskt: här blir det opersonliga personligt.
Tre delar – tre
förgreningar – tre textstycken. De både kommunicerar med varandra
och är stumma inför var och ens särart. Den första delen:
familjen. Den andra delen: flykten, förlusten. Den tredje delen:
mötet, katastrofen.
Men katastrofen är
inskriven i varje del, i synnerhet i mittpartiet, om en flyktings
möte med myndigheten. Dialogen skruvas. Men det handlar om det
förlorade Paradiset, om mötet mellan Himlen och Helvetet, med
Blakes ord. Om hur dessa polariteter måste enas och leva intill
varandra, för att tillvaron ska ges mening. Därav denna förtvivlan,
denna konflikt.
Ståhls dikt är
uppenbart inriktad mot det verkliga, det närgångna – för att
inte säga det påträngande. Han växlar fint mellan det skarpa och
det diffusa, i en hyperrealism som rentav innehåller kontakt med
arbetsterapeuter. I det starka mittpartiet möts den juridiska
sanningen och den poetiska sanningen. I sista delen dricks ett glas
spetsad saft, vilket leder till det väntade övergreppsförsöket.
Men också något
annat? Kanske den är skriven profetiskt som en kommentar till
Folkpartiets landsmötes förslag om samtycke i
sexualbrottslagstiftningen, som klubbades i fredags.
Ståhl skriver i
indignationens tecken, en dikt som balanserar våldet och ger det
undertryckta konnotationer. Det är en dikt som visar sambanden i
tillvaron, som är starkt förankrad i sin samtid, i den debatt som
förs – men framför allt borde föras. Hans dikter påminner
vagt om både Magnus Dahlströms senaste två romaner, och Johan
Jönssons kaskader, men utifrån en annan synvinkel: något mer
försonande, kanske, men med lika nära till förtvivlan. Och
givetvis lika berörande, och lika bra.
Andningsbok Landskapsbok, Krister Gustavsson
Svenskan har många
ord för gåendet: att vandra, promenera, ströva, flanera,
spankulera, spatsera, traska … En besvärande bieffekt av att röra
sig är att andningen påverkas, att det blir jobbigt att prata. Man
kan sitta still, men man behöver röra på sig – ibland för att
dra igång en tanke som har stelnat, för du tänker bättre i
rörelsen, som om kroppsförflyttningen också flyttar på de
stillastående tankarna.
Jag vet inte hur
mycket poeten Krister Gustavsson har tänkt på det när den ena
delen av titeln till hans nya bok handlar om denna bieffekt:
Andningsbok Landskapsbok (Lejd). Åtminstone får det mig att
tänka på gåendet, på en av det här starka poesiårets allra
starkaste poesiböcker, Katarina Frostensons Tre vägar.
Det här är
definitivt inte någon tillrättalagd sorts dikt, som du är van att
känna igen den. Gustavsson är erfaren nog att veta att det gäller
att arbeta inom de förutsättningar man har givits, inom de ramar
man själv har ställt upp. Och det är gott nog.
Han vet också vad
poesin ska vara: det vill säga, inte tillkrånglad, men alternativ.
Den ska inte ge dig sådant du redan vet, utan måste utmana och
sträva mot förändringen. Redan med den här samlingens första
dikt etableras den här kontakten med läsaren: ”Natten andas så
att döden följer”.
Så handlar det
inledningsvis om just andningen. Att andas – ingenting är enklare.
Eller? När vi i skolan hade kurs i mindfulness ägnade vi tio
minuter åt att koncentrera oss på andningen – ingenting var
svårare, eller mer benäget att väcka tankar på döden.
I dikterna hittar
Gustavsson en egen rytm, en egen puls, en egen andning. Det är
diktens tempo som styr, och han skriver följsamt. Han blandar det
suggestiva med det sakliga, och även om han delar in i olika partier
är det omisskännligt. Att variera sig och samtidigt vara
konsekvent. Han berättar med ett lekfullt anslag – skriver
beskrivande, men samtidigt gestaltande.
Ett parti handlar om
Hölderlin – det andra som får mig att tänka på Frostenson, som
ju också tar detta gigantiska ord i sin mun. Gustavsson gör det på
ett lite annorlunda sätt: i sviten ”Diagnos Hölderlin” skriver
han sju korta dikter som får utgöra en biografi, men också en
kommentar till vad Hölderlin är.
Hölderlin är så
mycket mer än sitt namn, och samtidigt så mycket mindre. Han är
vi, vi är han. Med upprepningen hamras det hårda begreppet
Hölderlin in: ”Hölderlin var en gång den Hölderlin som sam i
pojkarnas å / Hölderlin störtar sig huvudstupa i vatten och glädje
/ Bland kamrater glömde Hölderlin Hölderlin / Se moder sade
Hölderlin / Jag är icke ännu den Hölderlin jag bliver”. Notera
för all del den arkaiska stilnivån, som gränsar till parodin, till
pastischen.
Diagnosen Hölderlin
förflyttar sig sedan omärkbart till en psykossvit, för att hamna i
vansinnet, i fruktan för det kanske värsta som kan drabba en
människa. Först en makalöst mäktig svit dikter där en
m-allitteration ges en framträdande roll, kanske för att
Stiernhielms dikt ”Hercules” har en av våra bästa exempel på
en sådan allitteration: ”Döden molmar i mull”.
Ljuddikten är det
tredje som får mig att tänka på Frostenson. Även här denna
förtjusning i konsonanten, och även känslan att det här är
dikter som kommer ännu mer till sin rätt när de läses högt, när
ljuden släpps lösa. Med sina ljuddikter kommer Gustavsson nära
ramsan, nära formeln, alltså det som är den ursprungliga poesin,
det som också kan vara förbannelser.
Men för mig mer av
lockrop. Jag gillar den här boken, bland annat för att den inte
bryr sig om att vara insmickrande – men också för att den inte
krånglar till saker i onödan. Du behöver ingen examen i det
intrikatas skola för att ha behållning av dikterna. I sista sviten
handlar det rentav om något så folkligt som charterresan: men inte
i syfte att infiltrera ämnet och vältra sig i förakt för det så
kallade verklighetens folk.
14 nov. 2013
Bra recensioner skapar samtal
Vilken funktion har
litteraturkritiken? Det är lätt att peka på faktorer som att
recensenten i första hand ska presentera ett litterärt verk för
den intresserade läsaren. Men vad innebär det? Vad – vem – är
den intresserade läsaren?
Att presentera
handlar om kommunikation: att begripliggöra ett innehåll. Därför
strävar jag efter att skriva begripligt. Den intresserade läsaren
är nyfiken, och min uppfattning är att hen gör sig omaket och
hatar att bli underskattad. Därför strävar jag efter att undvika
förenklingar. Ett ideal är att vara förmedlande, samtidigt som det
finns utrymme för något som utmanar, som inte enbart bekräftar en
redan bekant kunskap.
Vem ska skriva
litteraturkritiken? I Aftonbladet 11 november skriver Fredrik
Persson-Lahusen att redaktionerna bör anlita fler skribenter från den akademiska världen, något som skulle garantera följande: ”Det
skulle sörja för mångfald, skiftande perspektiv och
oförutsägbarhet och bli allt annat än skittråkigt.”
Men vad som
kännetecknar den akademiska världen är ju just bristen på
mångfald, vill jag då invända. Det är de instängda perspektiven
som dominerar, förutsägbarheten – för att inte tala om
skittråkigheten. Delvis beroende av intresse och delvis i yrkets
tjänst har jag, helt utanför den akademiska världens revir, läst
ett antal doktorsavhandlingar skrivna under 2000-talet, av verksamma
akademiker.
De har varit
skittråkiga. Därför var det en sådan befriande upplevelse att
förra året läsa Margareta Österholms egensinniga
doktorsavhandling, ”Ett flicklaboratorium i valda bitar”, om
queera/skeva flickporträtt i nya svenska romaner. Hon skriver
engagerat, fantasifullt, originellt, och faktiskt helt nyskapande.
Varför akademiker
generellt har så svårt att skriva begripligt är något de själva
får ta tag i. För mig tog det flera år efter att jag lämnat
universitet att bli kvitt den övertekniska jargongen, och
ryggradsreflexen att ge varje formulering ett påhäng i stil med
”som har demonstrerats av Deleuze, s 156, Derrida, s 88-89, De Man,
s 344-ff …”
Alliansregeringens
Lärarlyft har borgat för att många lärare har getts tillfälle
att läsa kurser på högskole- och universitetsnivå. Själv har jag
ratat dessa kurser, eftersom jag grät av glädje när mina fem år
på universitet var över: för alltid, hoppas jag fortfarande.
Den akademiska
texten präglas generellt av två efterhängsna problem. Det ena är
att stilen är tung, lastad med ett internt ordförråd som
utestänger alla läsare som saknar akademiska meriter. Det andra är
manin att idissla gammal kunskap: varje åsikt måste förankras av
andras forskningsrön, i en rundgång av citat och referenser.
Nu talar jag i egen
sak när jag säger att det är viktigt med litteraturkritik, men
också av erfarenhet: försynta läsare som meddelar att de har läst
något jag skrivit, blivit nyfikna på en bok, hittat något de
annars inte skulle ha vetat att de letat efter. Samtalet kring en bok
– på akademiskt språk: diskursen – har en avgörande betydelse
för vilka böcker som blir bestående, och detta samtal initieras
oftast av recensioner.
Recensioner skrivna
på fackspråk når bara de redan initierade, och stimulerar aldrig
till ett samtal som angår den vanliga läsaren. ”Släpp forskarna
loss” lyder rubriken till Persson-Lahusas artikel, men forskarna
har kedjat fast sig själva. De vill uppenbarligen inte bli
förstådda. Låt dem sitta där och tycka synd om varandra, på ett
språk vi andra bara kan förakta.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 14/11 2013)
10 nov. 2013
Samlade skrifter, Arthur Rimbaud
För tio år sedan
utgav Alastor Press en samling med Arthur Rimbauds Samlade verk,
en diger lunta som Elias Wraak minutiöst översatt. En fin bok, som
tyvärr varit slutsåld sedan länge. Det digra har nu gjorts ännu
digrare, då förlaget gör ett nytt försök att göra Rimbaud till
en angelägenhet för svenska läsare, med en mycket mer utförlig
volym: Samlade skrifter. Fler än dubbelt så många sidor!
Främst tack vare att många fler brev från perioden i Afrika gjorts
tillgängliga.
Den här gången i
behändigt pocketformat, dock inte tillräckligt liten för att någon
ska drista sig att göra det Patti Smith gjorde med en mindre samling
på 60-talet – det vill säga, knycka den från bokhandlaren och
gömma den i fickan. Däremot kan man nog behöva ha med sig den här
tegelstensboken för att uthärda någon jobbig syssla, så som hon
gjorde under mördande tråkiga pissfabriksjobb.
För Rimbaud är en
användbar poet. ”Diktens dynamitard”, som Folke Isaksson kallade
honom i ett tv-program från 1994. Alla har väl någon gång tagit
avsked av poesin: Rimbaud höll sitt löfte, och därför är den här
boken av ett annorlunda slag.
Den kan läsas
kronologiskt, som en biografi, med början i barndomen och de tidiga
tonårens någorlunda städade skrifter, innan en allt mer tilltagsen
djärvhet skönjs. Att kalla honom för vanvettigt begåvad är nog
en underdrift. Han skiter ned sig själv och det skrivna – odlar
löss för att kasta dem på efterhängsna präster och dito tjejer.
Dricker absint för att förmodligen omvandla sina sinnen – kan
också ha varit att självmedicinera sig mot efterhängsna tankar.
Hans dikter är
livsfarliga: på riktigt förgörande och destruktiva. Inte har de
mycket med poesi som ”vackra ord” att göra. Hans rastlöshet och
hektiska sinne kan nog förklara varför det blivit så populärt att
rekommendera honom till unga läsare. Men är det så lämpligt?
”Inövad musik förfelar vårt begär”, säger rockstjärnan
Rimbaud i en prosadikt, som för att bereda väg för DIY-estetiken
som punken anammade.
Det var en
rastlöshet som tog honom runt i Europa, när han så dramatiskt
förklarat sitt avsked till diktkonsten. Bland annat Stockholm
förärades ett besök, där han jobbade som biljettkontrollant för
en cirkus, innan en elvaårig vistelse i Afrika, som innehöll
affärer med kaffe, vapen, elfebnben. Det är mer än troligt att
Joseph Conrad, som hade franska och inte engelska som sitt första
främmande språk, inspirerades till Kurtz av Rimbauds öde – en
tanke Coppola snuddar vid med sin filmatisering Apocalypse Now!,
där Marlon Brandos Kurtz använder samma besynnerliga
”nabober”-invektiv som Rimbaud. Conrad vistades ju också i
Afrika medan Rimbaud var där, visserligen en bra bit därifrån, i
belgiska Kongo.
Det kan tyckas
absurt med en så här komplett återgivning av i stort sett allt ur
Rimbauds penna – elvaåringens referat av latinska texter, till
exempel. Men det blir i vilket fall en helsidig bild av poeten –
och nog vaskas guldkornen fram där man minst anar det. Till detta
bidrar också foton, teckningar, anekdotiska fraser.
Detta inte minst
tack vare det goda arbetet med kommentarsdelarna. Wraak är en
ljusskygg figur, med troligt norrländskt ursprung (i ett brev
uttrycker Rimbaud förhoppningen att kunna lägga undan ”en slant”
och inte ”en peng”, som en sörlänning skulle ha skrivit). I sin
översättning är han partisk – men det går an, för en
översättning måste ju vara partisk. I synnerhet när författaren
gör som Rimbaud, leker med glosorna. Då väljer Wraak oftast den
skabrösa tolkningen – möjligen blir då Rimbaud en något mer
skandalös författare på svenska än på franska?
Han låter också
oerhört modern, som i elvaåringens klotter: ”varför, frågade
jag mig själv, lära sig / grekiska och latin? jag vet inte. va /
vem behöver det vad bryr jag mig om / ifall jag får godkänt? de
säger att / man inte får något jobb om man inte blir godkänd /
jag vill inte ha något jobb”. Han använder flitigt ord som
”skamligt” och ”tortyr” när han skriver om skolan. Och ”vem
bryr sig” … ”vad spelar det för roll” … ”jag vill inte”
…
Som nybliven
fjortonåring lyckas han håna lärarna under täckmanteln av en
perfekt skriven latinsk dikt som tidningarna tvingas publicera.
Religionen bankades in i det unga snillet: hade han blivit en lika
bra poet utan detta idoga arbete från prästerskapets allierade?
Knappast, då så mycket av energin i de senare dikterna hämtades
från ilskan mot religionen och sederna och vanorna och moralen och
plikten och familjen och borgerligheten. Det är också något delvis
religiöst över hans uppriktiga ånger, som framträder som en
oförlöst botgärning i dikterna.
Under några
benådade ögonblick var ju Rimbaud ofelbar som poet. Varje etapp
innebar framgång, som om hans estetiska kompass bara kunde visa
rätt. ”Jag fixerade svindeln”, tillägger han lite lagom kaxigt.
Det blir här
uppenbart viktigt att kunna följa hur självförtroendet växer
fram. Den dimensionslösa stoltheten, som innebär en megalomani som
får erkända storhetsvansinniga rappare som Jay Z och Kanye West att
framstå som epigoner som har åtskilligt att lära innan de börjar
proklamera sig vara ”Gud”.
Det är en skojfrisk
figur, som pendlar friskt mellan barnslighet och mognad – redan som
tonåring, alltså. Han förebådar punkrocken, modernismen,
surrealismen – i en dikt förvandlar han sina skosnören till
strängarna på en lyra. Till det moderna hör också dragningen till
det obscena, till det otillåtna. Förmågan att tänka annorlunda.
Där finns också bland de nya inslagen en nyupptäckt satir,
”Bismarcks dröm”, hittad 2008. När han slutar skriva ansöker
han om att ta värvning i den amerikanska armén, och anför som
merit att han deserterat från den holländska armén …
Fjorton år gammal
skriver han om ett bländande vitt ”ljus som steg / blommande över
skuldrorna och täckte min kropp med strålar”. Det är ett ljus
som återkommer, i en av de mest förtjusande prosadikterna,
”Broarna”, där en vacker bild målas fram, suggestiv, klar,
sinnlig, oerhört skarp och samtidigt fantasifull och lockande –
men så kommer sista radens snöpliga förkunnelse: ”En vit stråle
faller från himlens höjd och förintar denna komedi.” Det är
Rimbauds knep: att vara den som sabbar sin egen konst, som skapar
något stiligt bara för nöjet att slå sönder det.
Han gör sig fri,
slår sig fri, genom att göra hämningar, regler och förbud
överflödiga. Hans berömda credo – ”Jag är en annan” – kan
läsas som en önskedröm, som en kompensatorisk flykt. Till Wraaks
försvar när han väljer den obscena varianten i sin översättning
– Rimbaud var lite besatt av baken. Däremot mister ju ordlekarna
sin laddning när de inte görs lika dubbeltydiga som i original. Att
Rimbaud då blir något mer frispråkig i den här översättningen
gör å andra sidan att han behåller något av sin revolutionära
ådra – att han fortsätter att vara drabbande och med potential
att fortsätta uppröra bigotta läsare. Eller bara läsare som
inbillar sig att poesi är synonymt med ”vackra ord”. Krutet är
fortfarande torrt, kan man säga.
Vi följer hur En
tid i helvetet växer fram ur manusform. Som bekant vilar
Rimbauds berömmelse främst på de två böckerna – förutom denna
sin ”fördömda själs dagbok” den paradoxalt nog både
måttligare och mer subversiva Les Illuminations,
som väl mest troligt skrevs efter ”Nigger-boken”. Att det
fortfarande går att hitta honom i gymnasieantologier känns lätt
overkligt – svindlande: fattar de då inte hur skadligt subversiv
han är? Hur helvild han är i sitt skrivande? ”Rimbaud är ett
klimat”, säger Wraak i en essä – tidigare publicerad 2005 –
och det håller jag med om: en poet som man vistas i, och sedan tar
sig därifrån, då det är för jobbigt att vara kvar.
Det
är inte helt sant heller att han upphör att vara poet när han åker
till Afrika, även om breven därifrån knappast är det jag tänker
skynda mig att plocka fram nästa gång jag får ett sug efter att
läsa Rimbaud: i breven är han förvånansvärt förnuftig. Men ju
mer irriterad han blir, desto mer kommer den unge Rimbauds trots
fram, som i ett underbart koleriskt brev till familjen från 1890:
”Förvånas
inte över att jag skriver så sällan: den återkommande refrängen
skulle vara att jag inte har något intressant att säga. För, när
man är i ett land som det här, har man mer att fråga efter än att
säga! Öknarna fulla av dumma negrer, utan vägar, utan postgång,
utan resenärer: vad vill ni att jag ska skriva om det? Att jag är
uttråkad, fördummad, förfäad; att jag har fått nog, men inte kan
ta mig härifrån, etc., etc.! Där har ni allt, precis allt jag kan
säga; och eftersom det inte är roligt för någon att höra är det
bättre att tiga.”
Att läsa knappt
tusen sidor Rimbaud blir att smälta (för) mycket, även när den
poetiska gnistan slocknar och de många breven tar vid. Det är en
kaskad av intryck. Dikter att ömsom bli matt av, och ömsom hämta
energi ur. Och så en mängd monotona brev, som mest handlar om
affärer, tullkvitton, klagomål på andras slöhet. Och en ständig
jakt efter kaffe … Vid ett tillfälle ber han mamman hitta någon
fransyska som är villig att gifta sig med honom, någon som vill
följa med på irrfärderna i Afrika.
Irrfärderna som
avbryts när han på sitt trettiosjunde år får ett ben amputerat,
och inom kort avlider (den 10 november 1891). Rimbaud låter minst
dubbelt så gammal när han klagar på ”vidrig” sjukhusmat och
åderbråck och liggsår. Han reduceras till en snyftande ömkling,
och det är då också ett öde.