Lika bra att inleda
med ett förtydligande: detta är ingen självhjälpsbok. Det är en
roman som bara har maskerat sig som en sådan. Inte minst titeln kan
annars få en seriös läsare att dra öronen åt sig: Så blir du
snuskigt rik i det snabbväxande Asien (Natur & Kultur).
En satir alltså …
Ja, på sätt och vis. Tidigt slår författaren Moshin Hamid fast
att det här minsann är en självhjälpsbok. Hjälp! vill jag
då ropa. Men ledtråden finns givetvis i den luriga titeln: den
etablerade redaktören till en autentisk självhjälpsbok skulle
aldrig släppa igenom ordet ”snuskigt” i titeln. Alltså …
Hamid är från
Pakistan, och är den typen av författare som gärna kommenterar sin
egen berättelse. Här markerar han tidigt avstånd mot läsaren –
som han förväntar sig intresserar sig för hans bok i filantropiskt
syfte, att läsaren ska samla på sig politiska korrekta poäng genom
att läsa exotisk litteratur. Må så vara. Självhjälp, alltså …
Handfasta praktiska
råd ges i ämnet hur man blir (snuskigt) rik. Man lämnar vischan
för storstan. Så gör huvudpersonen här. Men han bryter genast mot
det tredje budordet, när han blir kär i en jämnårig tjej. Ska han
ändå lyckas bli rik? Ja, det ser ut att gå bra: han hittar på ett
sätt att sälja buteljerat vatten. Att utnyttja andras utsatta
position är förstås det första och sista steget på väg mot
rikedomen. Var cynisk, så kan alla råd sammanfattas, även om Hamid
nöjer sig med att erkänna en viss underdrift: ”ett visst mått av
hänsynslöshet”, skriver han lite lömskt.
Det är friskt
skrivet, bara ibland med en humor som är lite väl påträngande.
Det fungerar bäst när den är vass och inte så insmickrande, för
annars tenderar det att bli sökt, underhållning för
underhållningens skull. Här är det rappt berättat, i en historia
som i stort saknar transportsträckor. Hamid vilar inte, men risken
är att han får så bråttom att karaktärerna blir lite
endimensionella, smått parodiska. De åldras, utan att man riktigt
hinner (upp)fatta hur det går till.
Får man skämta om
talibaner? Om man själv är från Pakistan: då är det förstås
godkänt. Men jag läser Hamids roman som att den handlar om de hårda
villkor vi alla lever under. Och inte utan självironi, när han på
något sätt lyckas underminera sitt eget projekt. Det är smart
gjort, fyndigt, och i de stunderna är hans bok som allra bäst, när
han skriver kärvt och motspänstigt.
Ingen vettig
människa läser väl självhjälpsböcker, allra minst om de handlar
om hur man ska bli rik. På ett sätt attackerar Hamid genren
inifrån, men på ett lite intrikat och oförutsägbart sätt. Det är
intelligent utfört. Lika skickligt hanterar han rikedomens
fördärvliga lockelser, och den nepotism som är förutsättningen
för all kapitalism. Alla dessa idioter som sätter sina feta
arschlen på direktörsstolarna bara för att de har rätt efternamn,
och som utvecklar en allt mer idiotisk smak ju mer pengar de tjänar.
Kolla bara den konst som hip hop-stjärnorna köper: Jeff Koons!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.