Den amerikanska
författaren David Foster Wallace gick bort 46 år gammal, men hann
med att skriva en handfull ambitiösa verk. Den samlingsvolym som nu
utges är lite ojämn, men har en högstanivå som nog överträffar
allt du önskar att litteratur ska uppnå.
En del författare
är till sin natur anfallsspelare, om jag tillåts använda en
fotbollsmetafor. Andra trivs bäst som försvarsspelare. David Foster
Wallace är både anfallare och försvarare. Ja, han är mittfältare
också. Och för säkerhets skull målvakt. Och avbytare, domare,
tränare, vaktmästare, funktionär, kommentator, samt publik.
Åtminstone känns
det ungefär så att läsa honom: det är en variationsrikedom som
gör dig utmattad, som efter en femsetare utan tiebreak. Om
idrottsmetaforerna känns långsökta påminner jag om att Wallace
själv gärna använder idrottsliknelser. I boken Texter ingår
en artikel om tennisspelaren Roger Federer.
Den ena halvan av
boken innehåller essäer och reportage, och den andra halvan
kortprosa – ett mer pretentiöst sätt att säga ”noveller”.
Det kortare formatet är inte riktigt hans hemmaplan; han trivs med
fotnoten som i sig generar nya fotnoter (liksom parenteser,
utsvävningar, sidospår). Det är en estetik som vill förklara
exakt allting, och då fungerar begränsningen hämmande, när idéer
staplas på varandra.
Den här
textsamlingens relativt generösa urval demonstrerar fina exempel på
ett minst sagt okonventionellt tänkande, och det är storartat att
mer av detta egenartade författarskap översätts till svenska.
Wallace är mest känd för den massiva romanen Infinite Jest,
som kallats den bästa amerikanska romanen de senaste trettio åren.
Problemet med alla
lovord blir kanske att inget riktigt kan motsvara sådana superlativ.
Risken är att du antingen bara instämmer mekaniskt, eller blir
irriterad för att det inte är tillräckligt bra. Själv befinner
jag mittemellan: somliga sidor i den här boken är nästan för bra
för att vara sanna, medan annat lämnar mig mer likgiltig.
Jag imponeras av
hans skenbart nonchalanta stil: till hälften teoretisk, till hälften
slangspråk. Det är en obekväm, slängig stil. Men mer än stilen
är det innehållet som är intressant. Som litteraturteoretiker är
han ojämn, i värsta fall besvärande banal, som när han uttrycker
truismen att bara den som sätter sig in i det ryska
1860-talssamhället kan förstå Dostojevskijs En underjordisk
dagbok.
Han är i rättvisans
namn bra på att vända på perspektiven, att ställa de allra mest
förbjudna frågorna, att röra sig mot de allra mest kontroversiella
ämnena. Då blir också djärvheten och fräckheten förutsättningen
för en dråplig intelligens som får dig att känna dig upplivad och
smart.
Till de oförglömliga
ögonblicken hör ”Små uttryckslösa djur”, om en stormästare i
Jeopardy. Där skriver han med förfärlig inlevelse. Det gör han
också om självmordet, med insikter som förefaller vara resultatet
av personliga erfarenheter. Mycket riktigt begick Wallace självmord
12 september 2008.
Mitt slutomdöme om
Texter är väl att det är en arbetsseger mer än en
knockout.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 21/11 2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.