Rester från ett annat sekel, Nikola Madzirov

Den känsla som bäst sammanfattar den nutida människan är vilsenheten: förnimmelsen av att sakna ett hem. Poeten Nikola Madzirov skriver om att befinna sig i mellanrummet, vara mittemellan olika tillfälliga orter. Det gör han i diktsamlingen Rester från ett annat sekel (Rámus), översatt av Miodrag Stankovski. Han är nu bosatt i Makedonien.

Madzirov är 40, gav ut den här boken 2011, och introduceras nu på svenska. Det är en bok blygsam i formatet, och nästan lika försynt i sin behandling av ämnet. Dikterna är diskreta, men hålls tillbaka av ett subtilt, underförstått inre tryck av smärta. I dikten ”När tiden upphör” återfinns den rad som har gett samlingen sin titel – ”Vi är rester från ett annat sekel” – dubblerad, där upprepningen fungerar som en besvärjelse.

Madzirov förankrar dikterna i en estetik som försöker hålla fast vid tid och rum, men båda försöken, båda rörelserna, är gagnlösa. Rummet får fötter, tiden får vingar. Platsen promenerar åt fel håll, liksom åren som svävar förbi dig, aldrig rakt genom dig. Det som är dömt att förflyktigas kan inte hållas kvar. Får inte hållas kvar.

Kompaktheten i dikterna ger dem kontur, struktur, och låter dem bli monument som ändå avstår från att stelna i perfektion eller i entiteter att beundra. Madzirov skriver om en tillvaro där inget kan tas för givet, utan där allt är obekant: ”I främmande städer är vi obemärkta / som en kristallängel instängd / i ett oluftat vitrinskåp, som en andra jordbävning / som bara möblerar om i det redan förstörda.” Kristallängeln är förresten ett ovanligt inslag: snarare handlar det oftast om just de vardagliga tingen, som vitrinskåpet.

Poesin ska lära oss att utstå existensen, och det kan göras med skönhetstricket. Nog finns också det vackra bildspråket i Madzirovs dikter, men mest handlar det om att det är bilder som är kopplade till en erfarenhet, till en sanning. Det är dikter som strävar efter förståelse, som vill förstå och vill få dig att förstå.

Och finns det någon kärna i den här starka men vacklande boken är det kanske i de två raderna i dikten ”Återvändande”: ”min själ är ett kvedpalimpsest / från en avlägsen moder.” Däri ligger hela sanningen, hela innebörden. Att minnas är smärtsamt, men det är nödvändigt, även om det bara ser ut att förvärra skadan.

Exilen är kanske det naturliga tillståndet för människan, för de människor som avstår från att bli Sverigedemokrater. Vilsenheten är fint infångad av Madzirov i den här boken. Inbilla dig inte att det finns något annat än skenbar trygghet i den här världen. Människan är en flykting.