En omvärdering av Lord Byron

Richards Westalls kända målning av Lord Byron.

En av de roliga aspekterna med Guardian: deras serie "Poem of the Week", där de analyserar en dikt, ofta på ett oförutsägbart, förbehållslöst sätt. Carol Rumens skriver om en Dante-översättning utförd av Lord Byron, och säger några rätt intressanta saker om Byrons maskulina poesi: "Byron is an immense poet, combining the best of Augustan wit and intellect with the best of sensuously and politically charged Romanticism. For me, he is by far the outstanding Romantic, and he is as readable and relevant today as ever." Annars råder i Sverige en besvärande konsensus att Byron är en medelmåttig poet - men har dessa kommentatorer verkligen läst Byron, undrar jag, om jag för en gångs skull heta "vän av ordning". Eller upprepar de bara vad de har lärt sig, gamla sanningar som har yttrats generation efter generation? På universiteten är de bra på sådant: repetera andras åsikter, vara ytterst försiktig med omvärderingar. Själv tycker jag att Byron är en ojämn poet - i sina bästa stunder helt oemotståndlig, ibland lite tråkig. Men delvis beror det på att han var för produktiv. Jag undrar om dessa kritiker som menar att han är undermålig medvetet har sökt upp hans sämsta dikter? Det bör också nämnas hur influerad Byron var av Pope, att han hade väldigt svårt att identifiera sig med sina generationskamrater, som han outröttligt hånade. Egentligen var han som allra bäst när han skrev i tävlan mot 1700-talets witty poets, starkt satiriska dikter som inte gärna tog några fångar.

Ingenbarnsland, Eija Hetekivi Olsson

Debutanten Eija Hetekivi Olsson har använt ett egensinnigt men behärskat språk när hon berättar om en fattig tjejs uppväxt i svenskt 80-tal. Det är en historia fylld av dråpligheter, revanschbegär, drömmar – lätt att tycka om, bara man förmår ha överseende med en viss förenkling och viss monotoni.

Barndomen är ofta ingen plats för ett barn. Därför är Ingenbarnsland en så lämplig titel. För den som är omgiven av betong finns det bara en utväg, och det är att stålsätta sig.

Här är det fattigt för finskättade flickan Miira, som växer upp i miljonprogramsförorten Gårdsten utanför Göteborg. Mamman har trappstädarskadad rygg och pappan sliter ut sin kropp på Volvos löpande band. Boken följer den klassiska uppväxtskildringens mönster, från lågstadiet via mellanstadiet till högstadiet.

Det som skiljer den här versionen från många tidigare skildringar i genren är att Eija Hetekivi Olsson i sin debutroman behåller sitt goda humör, även när hon skriver om den misär Miira befiner sig i. Författaren visar god lojalitet med sin karaktär: bibehåller alltså hela tiden fattningen, och vägrar ge henne en ensidig offerroll, utan låter händelserna tala sitt tysta språk. Det kan ske genom att gestalta hennes hunger, i stället för att påpeka den med övertydliga åthävor.

Gott humör hos författaren – ja, men i så fall uppblandat med en ilska som jag ser som hennes stora tillgång. För det är en konstruktiv ilska, som hjälper oss att förstå Miiras bevekelsegrunder. Tack vare sin ilska har hon nära till en själslig frihet.

Risken är annars att den politiska ambitionen tar över projektet, och låter allt ske på bekostnad av samhällsproblemet. Hetekivi Olsson undviker skickligt den fällan, och vill mer med sin berättelse: hon gestaltar ett hopp, ett inre motstånd som får hennes protagonist att växa. Den utvecklingen följer vi successivt, när hon får minnesbetor och går på minor, men lär sig av misstagen och blir en stark människa, formad av sina omständigheter och erfarenheter. Tidigt invigs hon i snatteri, alkohol och droger.

Hon är också en människa som blir mer än sina förutsättningar: hon fattar att om världen är fattig måste man själv ta initiativ. Hon väntar inte på hjälp eller stödinsatser från det likgiltiga samhället. Därför är det också motiverat att skildra barndomen så ingående, som formativa år för hennes tonår. Inte heller är hon någon genuint älsklig person.

Hetekivi Olsson tar hjälp av ett egensinnigt språk, som utnyttjar fantasin och låter henne skapa levande, målande beskrivningar. I den mån hon skriver onyanserat får man en känsla av att det måste vara så, för sådan är barndomen.

Det blir, trots att det inte saknas skildringar från den här världen – Susanna Alakoskis Svinalängorna, Marjane Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill och Åsa Linderborgs Mig äger ingen, för att ta tre exempel – ändå en nödvändig påminnelse om det vi tar för givet. Här får vi ta del av ett inte allt för avlägset Sverige, som hälsar segregationen med stora famnen. Det är en roman som också kan läsas i dialog med Zlatan Ibrahimović nyligen utgivna självbiografi.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/1 2012.)

Lizzie Borderline

Lizzie Borden. Hon har inte med det här att göra.

På några av sina gamla demos, när hon hette ömsom Lizzy Grant och ömsom Lana Del Ray, framträdde Lana Del Rey (som hon för tillfället heter) ibland som en blandning av P J Harvey och en lågbudgets-Lady Gaga. Ytterst märkligt, men rätt charmigt. När hon nu ger ut sin egentliga debut ”Born To Die” är hon en mer (c)harmlös artist, som verkar ha släppt ambitionerna att få med någon låt till David Lynchs kommande film. Tyvärr är det för stor diskrepans mellan de första sex låtarna, där det finns riktigt bra stunder, som den helt underbara titellåten, ”Video Games”, ”Blue Jeans” (där det låter som att hon sjunger duett med Stevie Nicks) och gamla ”Diet Mountain Dew”, och de sista sex beskedligare låtarna, av mer utfyllnadskaraktär. Generellt har hon sämre röst än Lady Gaga, men något bättre låtmaterial, eller åtminstone mer varierat. Tyvärr har musiken nu blivit mer utslätad, och därför med kortare bäst före-datum, hur mycket hon än leker film noir-psyko, hip hop-gangsta och husvagns-harlot. Det som eventuellt kan hota Lana Del Reys världsherravälde är nog inte de mer nogräknades irritation över hennes påhittade biografi – en solkig historia med vissa paralleller till avslöjandet av J.T. Leroys identitet, som ändå inte förändrar innehållet i dennes böcker – utan att låtarna blir för konventionella. Här är risken bara halv, men ändå tillräcklig för att man nästan drar öronen åt sig.

Partiledaren vänder blad

Nu vet vi att Håkan Juholt inte var vad vare sig S-partiet eller Sverige behövde. Till en början såg han dock ut att ha goda förutsättningar att skaka liv i debatterna med de kulturfientliga ledarna för vissa andra partier. Stefan Löfven då? Han ger ett väldigt splittrat intryck. I ett porträtt av Ewa Stenberg i DN som jag läste i morse stod det att han gillar Bruce Springsteen (föga förvånande), men också att han älskar "tung industri", utan att det preciserades (Nine Inch Nails, kunde man hoppas på). I Arbetarbladet har man kartlagt lite tydligare, och det splittrade intrycket består, då man får se att han gillar att läsa Vilhelm Moberg (som kallas "Wilhelm") och Ulf Lundell, men också - Stig Larsson! Det kan väl inte vara fråga om en muntlig enkät, och journalisterna har missförstått - det finns ju en Stieg Larsson också, har jag förstått. Musiksmaken är mer enhetligt bedrövlig här, där bara Bo Kaspers Orkester saknas. Däremot vet jag inte hur smart det är att hålla på Modo, som inte direkt är något vinnande hockeylag. Om Löfvens litteratursmak ser lite dåligt uppdaterad ut kan jag tipsa om färsk socialistlitteratur: Eija Hetekivi Olsson!

Vad då, jag ironisk?

Att det är svårt att uttrycka ironi i skrift, det blev jag varse idag när jag välkomnade landets retorikexpert Elaine Eksvärd till en föreläsning på vår skola. Hon var väldigt glad, även efteråt när jag tackade henne, och frågade henne om hon var arg på mig. - Inte det minsta, sa hon. Men det var för att hon inte visste förrän på tåget hem att det var jag som sågade hennes bok - det borde hon väl ha vetat, då det var den enda recensionen hon fick av boken.

Nu var väl föreläsningen exakt som man kunde ha förutspått. I min text om boken Snacka snyggt - mitt mest lästa blogginlägg någonsin - påpekade jag att hon förmodligen är bättre som talare än som skribent. Alltså var det mindre av lidande från min sida att lyssna, än att läsa. Men jag vidhåller att kunskapen som förmedlas är av antingen ytligt förenklat eller av vilseledande slag. Som det här med välvilja: så himla överskattat!

Men det visar sig gång på gång, att vill man bli framgångsrik, då är det viktigaste konceptet att slipa bort allt som kan problematiseras och ifrågasättas. Här försvinner alla nyanser, till förmån för ett lättfattligt facit, med elementär färglära och en kroppsspråksanalys som följer ett tydligt mönster. "Gesten A betyder ... Kroppshållningen B betyder ... Om du rör på fötterna på det här sättet, så betyder det ..."

Politikerna är flitiga anlitare av konsulter för att framföra sina budskap mer effektivt. De borde förlita sig på sina inre vägledare: lyssna på sin intuition. Använda pengarna till något bättre: dyra diktsamlingar, till exempel.

Nyhetens behag

En sak som dryftades eller aktualiserades på kritikerdiskussionen förra veckan hos Aglaktuq var vilken typ av texter jag skriver på bernur. Det känns ju onekligen smidigt för mig att skriva om litteratur, då det är ett ämne jag känner att jag bottnar i, att det jag har läst har gett mig en säkerhet. Nu har jag inte mer än 40 gamla universitetspoäng i Litteraturvetenskap, men äsch, det jag har lärt mig har jag lärt mig själv ändå.

Och ändå. Så det ibland kan bli tradigt, att det känns som att jag skriver samma text om och om igen. Därför, delvis, behovet att skriva annat också. Att skriva om film, musik, konst – områden där min kunskap är mer begränsad. Speciellt konst: när jag skriver där kan det bli hur snett som helst. Men kanske just därför, behovet att ge sig ut på något som inte är förutsägbart. Ena gången blir det katastrof, och nästa, ja, kanske mindre katastrof, och någon gång, i den avlägsna så kallade framtiden, kommer jag att säga något skitviktigt och avgörande om konst – inbillar jag mig. Bara för den där speciella befrielsen, som finns i att göra något där man inte vet var man landar, eller ens vart man är på väg.

En text om politik, om Juholt, som lär följas av fler. Det finns också andra områden jag är nyfiken på. Att det finns andra som skriver bättre, det tänker jag inte ta någon hänsyn till, även om jag ångrar att jag inte skrev om Tinker, Tailor, Solider, Spy. Men jag spyr snart åt film: få saker gör mig lika deprimerade som nomineringarna till ”Oscarsgalan”, då den bara är en påminnelse om filmens dåliga skick.

Orden ur Sunnansjön, Tomas Jakobsson

Konventionell poesi finns det gott om, och det är väl det som utgör normen, fortfarande, för hur poesi ska se ut i Sverige. Pratet om den besvärliga språkmaterialismen ter sig utifrån det perspektivet som en överdriven rädsla inför något som knappt har något utrymme att bråka på.

Tomas Jakobsson har gett ut två diktsamlingar. För drygt tio år sedan den självbiografiska Om jag blundar kan jag se, om jag är tyst kan jag berätta, och förra året den likaledes självbiografiska Orden ur Sunnansjön. Jag har läst den senare, och – ja, den är konventionell. Andas sålunda ut, alla fiender mot språklig experimentlusta och ordvitsiga upptåg.

Men det konventionella behöver inte ge sig i lag med det som är enkelt. Och vad då enkelt? Det är en förenkling att tala i sådana termer. Det svåra kan presenteras på olika sätt – helt enkelt.

Omslaget visar en långhårigs nacke, hals och antydan till axel. En bortvänd. Bilden för poesin, kanske: figuren blickar in mot boken, mot texten, och jag som läser följer henne, in i en text som uttalar en ontologisk skepsis: ”Verkligheten skulle inte finnas om den tilläts vila.” (Ett påstående som jag genast kopplar till den kopiösa bevakningen av Socialdemokraternas avsatte partiledare.) Men vad finns då? Rörelsen, det aktiva ifrågasättandet av stillaståendet.

Hur ska världen beskrivas, utan att det kraschar med det som ska beskrivas, och utan att det blir för långa avstånd. En fråga om perspektiv. Jakobsson väljer då att föra ett samtal med försvinnandet, en uttalad dialog med det som vänder sig bort, likt omslagets emblematiska bild: därmed får hans dikt karaktären av ekfras.

Här finns förvisso upplevelser av déjà vu, något som kanske är ofrånkomligt för den konventionella litteraturen. Vad Jakobsson bidrar med är sin egen form av utplåningen, att försvinnandet antar hans subjektiva färg. Det är en utplåning som dock fortfarande är kontrollerad, eftersom poesin är så behärskad – även om alla kompasser pekar mot Kaos, är det likväl kompasser med i bilden, för att påminna om att vetenskapens trygga förvissning är tillförlitlig.

Det jag upplever som en felskrivning eller tryckfel, kan vara det som mina elever ibland försöker kalla ”kreativ felstavning”, där ordet ”flyplanet” ger associationer till flykt – ja, och nog finns poängen i att (flyg)resandet är en flykt, en omöjlig flykt. En mindre konventionell poet kunde utnyttja den typen av språkliga finesse. De högt flygande ambitionerna tas dock ned på jorden – bokstavligt också – när poeten talar om köpgalleriornas människor, och liknar dem vid myror, vilket väl ändå inte är tillräckligt originellt.

Annars är ju dikterna omsorgsfullt skrivna, resultatet av ett gediget arbete. Jag är inte helt ense med att en stor svit dikter är kursiverade. Oftast lyckas Jakobsson parera frestelsen i det slående uttrycket, att han tyglar sin entusiasm inför att skapa pregnanta bilder.

Hur ska världen skildras, när det är en värld som vill dig ont? Naturen djävlas, människorna djävlas, med varandra och sig själva. Jakobssons drivkraft är som naturen – den bara finns där. Och som sagt, den svåra vägen är inte alltid den bästa vägen. Det som fungerar är den bästa vägen, och ofta nog fungerar det för Jakobsson, som vet när det är konstruktivt att släppa sargen, att överge den säkra marken.

Då skriver han viktig poesi, som jag inte kan rå för att jag gillar, och tycka att den är precis så konventionell som den behöver vara, och precis så egen som den vill:

”Det finns ett skratt som lever

mellan gränderna, ett skratt som

inte går att höra. Det går endast

att se i tecknens vittnesmål. I

ljuset, inplanterat i det röda ljuset.”

Håkan Juholts saga

Äntligen stod partiledaren i köpcentret. Journalisternas huvuden lyftes. Så, där var han ändå.

Nä, förlåt - det är inte roligt att raljera över Håkan Juholts ledsamma sorti från storpolitiken. Det var så förutsägbart, ända sedan hans första tabbar, att det inte skulle gå. Att leda ett mindre parti med den här typen av vingliga, "spontana" utspel - visst, men inte ett parti som gör anspråk på regeringsmakten, där partiledaren aspirerar på att vara statsminister. Nej tack!

Slipsen var imposant röd, kan jag meddela alla som försökte följa svt:s extrasändning, som följdes av teknikstrul, och en smått parodisk fråga från programledaren till en reporter som befann sig i Stockholm och inte i Oskarshamn: "Vad har hänt?" Jag nämner slipsen, som en liten kommentar till alla feministiskt anstrukna insinuationer att "Monas" och "Carins" klädsel kommenteras så minutiöst. Det finns inte mycket annat att säga om "Håkans" klädsel, förutom att han förefaller ha gott om röda slipsar, och ganska fina vita skjortor (höstens viktigaste accessoar, läste jag i morse i DN, alltså den vita herrskjortan - jag köpte en ny idag, men det var bara en tillfällighet ...).

Förlåt om jag svamlar. Så går det om man dricker först champagne - nä, det hade inte med Juholts avgång att göra, jag firar inte sådana tråkigheter - och sedan guinness, och sedan fransk whiskey, och sedan - äsch, det har ni inte med att göra.

Jag tror inte att jag kommer att tänka mycket på Juholt de närmsta åren - inte lika mycket som jag har tänkt på Sahlin, hur sorgligt det blev, att hon tvingades sluta, när det så uppenbart inte handlade om hennes personliga ansvar, utan om hur dåligt förankrade hennes idéer var. Vad som kan behövas nu är en rannsakning hos partitoppen: vad är det för dålig personalrekrytering som ledde fram till Juholt?

Och vad händer nu? Carin Jämtin har sett osannolikt trött ut den senaste tiden, även om hon såg makalöst lättad ut på presskonferensen någon timme efter Juholts avsked - närmast euforisk, och kamplysten. Det lär behövas. Oppositionen har legat i träda i ett helt år, och det är väl om något mer skandalöst än Juholts misstag. Juholt har också förefallit trött en längre tid, och jag önskar att hädanefter få se en partiledare som åtminstone kan ge sken av att vara på bettet, vara engagerad och entusiastisk inför sin uppgift, en uppgift som är av rätt allvarlig karaktär: det handlar om framtiden, om förutsättningarna för kommande generationers samhälle, och då borde man som väljare få kräva lite piggare arbete.

En stor del av skulden till krisen i S har Göran Persson, som notoriskt motarbetade alla nya talanger inom partiet. Det är häpnadsväckande att S, fortfarande ett så stort parti, inte kan skaka fram starkare kandidater, när de enda givna efterträdarna har utmanövrerats. För när till och med Jämtin använder ordet "kris", då är det djävligt illa.

(Bild Urban Andersson, Sosseblaskan.)

med. bort. in., Johan Jönson

När diktsamlingarna tenderar att bli allt längre ökar kraven på dess kvalitet. Lyckligtvis har vi Johan Jönson, som på senare år utfört storverk med böcker som Livdikt (2010) och Efter arbetsschema (2008), och i sin nya bok fortsätter han utforska kopplingen mellan det mest privata och världen omkring sig, på ett imponerande sätt.

Den som fortfarande anser att dikter ska vara koncentrerade och koncisa göre sig icke besvär med Jönsons nya diktbok med. bort. in. Här får man stå ut med att lyssna till ett flöde, göra den monomana poeten till en monologisk samtalspartner.

Och det kan det vara värt. Det som i förstone uppfattas som kverulans tar allt mer formen av en vass samhällskritik. Jag utläser den kryptiska titeln som en referens till en resa, en färdväg, och som bekant går den viktigaste resan inåt. Jönson använder helt sonika sig själv som exempel när han analyserar samhällsutvecklingen på senare år.

Att sträckläsa 1244 sidor är utmattande. Ibland riskerar Jönson att bli väl aggressiv i sin polemik, när han bokstavligt önskar livet ur namngivna politiker. Det är ett hat som spiller in över dikten. Jönsons osköna tankar bottnar nog i att eftersom varken Gud eller samhället straffar, är det upp till en hämnande privat instans – han kan i dessa stunder låta exakt som Travis Bickle i Scorseses film Taxi Driver, som på ett påtagligt farligt sätt smidde planer om hämnd.

Dikten inleds jakande, och avslutas likadant, med språkets kanske vackraste ord: ”ja”. Däremellan utspelar sig Jönsons nej, ett emfatiskt ifrågasättande av värderingar, av slentriantänkandet, av livsvillkoren. En text som bejakar motståndet, som lyfter fram motståndet som det enda människovärdiga.

Väldigt och vådligt frimodigt skriver Jönson om sitt privatliv – sin hustru, sitt sexliv, sina barn, sin pengabrist, sitt förhållande till alkohol. Det blir smärtsamt gripande i sin vardaglighet, som i den här scenen från den äktenskapliga bädden: ”Han vaknar. / Kudden är blöt. / Han förstår. / Han minns: Jag drömde att jag dödade dig. / Hon vänder sig om: Det gör du ju också.”

Samt återkommande reflektioner över hur språket utarmar själen, hur svenskan håller på att förtvina under trycket av klichéers övertag.

Det är alltså en lång dikt, en långdikt, och hur den ska läsas är något man får pröva sig fram till. Att det är jobbigt tänker jag inte förneka: han arbetar hårt med punkter, asterisker, blankrader. Det är fragmentariskt, och den som söker tranströmerska epifanier och blixtbelysta metaforer får söka förgäves.

Däremot skriver Jönson en poesi som jag upplever som livsnödvändig, och ofta inser jag att det är precis det här tilltalet som saknas i den politiska debatten: sällan har jag läst så vital poesi, som så kraftfullt utmanar ett stereotypt tänkande. Då blir inte heller hans dikt svårläst, utan självklar och belysande – vad som krävs är ett samhällsintresse, och en nyfikenhet på vad som sker i vår tillvaro. För det här är som sagt absolut avgörande, och inget att avfärda. Det här kan och ska läsas av alla, från slott till koja.

Jönson är lika ihärdig när han kritiserar sin egen kropps tillkortakommanden som tillståndet i världen. Ömsom ilskt, ömsom elegiskt skriver han fram en sorgens text. Det är anspråksfullt, ibland vackert, ibland fult, men alltid angeläget.

(En något kortare version också i Jönköpings-Posten 20/1 2012)

Jag leker kritiker

Som sagt, jag gästade förlaget Aglaktuq i går, deltog i ett kritik(er)samtal med Oscar Rossi. Publiken bestod av bland annat förläggare, bibliotekarier och en litterär agent, och de hade inga problem med att ställa utmanande frågor. Ibland kan det vara svårt att spontant bemöta vissa frågor - man kan bli förbannad på sig själv, för att man svarar så ointelligent. Men det viktigaste är inte alltid svaren: jag tycker att det som var mest givande var hur de olika ämnena korsade varandra - samtalet handlade i mycket om litteraturkritik i största allmänhet - och jag skulle inte bli förvånad om jag får anledning att återkomma i detta ärende. Till exempel här på bloggen. Men jag är imponerad av att det finns så mycket och så stort engagemang - både hos detta lilla förlag, där Anna Vogel var väldigt skicklig samtalsledare och hos gästerna, som var lika kunniga som intresserade, och nyfikna. Och intressant att jämföra sina intryck och erfarenheter med Oscar. Sedan är det en annan sak att det känns rätt exotiskt att vara där i egenskap av "kritiker", och fundera på hur man ska klara det utan att ta sig själv på för stort allvar.

Hallon och bensin (Blå blixt. Ny poesi), [red] Casia Bromberg och Sanne Näsling

Min kropp ligger lik en trasa

för att en gång, fattad av elektriska händer,

fastare än all jordens malm,

sända blixten.

Edith Södergran, ”Blixten”.

Det är Edith Södergrans dikt ”Blixten”, där hon skriver om en ”blå blixt”, som gett namn åt Brombergs serie med ny poesi, där första antologin heter Hallon och bensin, och har redigerats av Casia Bromberg och Sanne Näsling. Södergran – ja, det förpliktar, och kanske är det lite orättmätigt att jämföra bokens sju bidragsgivare med denna sällsynt starka poet.

Nå. Antologier överhuvudtaget är vanskliga projekt. Här har samlats sju stycken, sex kvinnor som har det gemensamt att de på något sätt arbetar med kultur, samt en man, som är fabriksarbetare. Alla är trettio plus.

Varför vanskliga projekt? Jo, det blir alltid spretigt. Jag tycker det är lämpligt att begränsa antalet, som här, till sju stycken: då finns förutsättningar för något mer sammanhållet, även om det inte behöver finnas ett gemensamt tema för samlingar av det här slaget, förutom villkoret att inte vara publicerad tidigare, åtminstone inte i bokform.

Nu blir det här resultatet ändå lite spretigt. En vanlig tabbe hos debutanter brukar vara den ansträngda uttrycksviljan, att här finns så mycket att bevisa att det är lika bra att ta allting på en gång, och som läsare får man värja sig för alla stilistiska upptåg. Den här boken utgör inget undantag i det avseendet, så man önskar att någon hade yttrat ett ”stopp och belägg” någon gång.

Fast jag hittar i alla fall tre löftesrika poeter i den här boken. Till att börja med Lina Hagelbäck, som följdriktigt inleder, med vad som ser ut att vara ett utdrag ur ett större arbete. Det är fantasifullt skrivna situationer, tio stycken inalles, om en flicka som invaderar och gör anspråk hos diktjaget – en flicka som skildras uppriktigt, men med integriteten bevarad. Hon är verkligen ett orubbligt beslut. Språket är Hagelbäcks helt egna, piggt och roligt, och en stor tillgång: ”Förut hade jag bestått av förkortningar, nu fick jag vara hela meningar.” Tyvärr förstår jag inte varför en del författarnamn skrivs ut, som Lispector, Duras, Dagerman, när det här är så bra att det borde klara sig utan den onödiga draghjälpen.

Nästan lika bra tycker jag att Sofia Pulls skriver: likaledes humoristiskt, men med ett missmod som ger texten patos, och ett skickligt hanterande av besvikelse. Det handlar om stora känslor, vilket är farligt område för en författare, men hon har skapat en form som rymmer dessa känslor, och ett personligt språk med en egensinnig, kantig rytm. Bra är också den avslutande poeten, Tove Mörkberg, i sin text om familjen, där själva utgångspunkten av barnsaga övergår i lätt oro.

Lika klok blir jag inte på några av de övriga bidragen. Karin Brygger skriver ettrigt, men hennes roll som cool tant upplever jag mest som en pose, och Andreas Svanbergs s-märkta svit om en filmvisning verkar inte ha mycket med poesi att göra. Hanna Riisager tryfferar sina dikter med några grekiska begrepp, som bidrar till viss förvirring (jo, det handlar om Sapfo – och?), där jag har svårt att ta hennes lojhet på allvar. Och Mimi Åkesson i sin tur använder lite väl skojfriska upptåg med ellipser, tomrum och radbrytningar, där hon med illa dold fnittrighet utnyttjar boksidans grafiska möjligheter. Men allt det där är redan gjort, suckar jag uppgivet.

Men tre av sju – det är inte illa? Problemet med antologier kvarstår: det är ett format som passar vissa bra, andra inte alls. Min värdering kan vara orättvis eller missvisande. Till exempel misstänker jag att Svanbergs beskrivande prosa hade fungerat bättre i ett större sammanhang (å andra sidan: då befarar jag att det hade inneburit ännu mindre poesi).

Hagelbäck, Pulls och Mörkberg: ser jag i framtiden en bok av någon av dem blir jag inte förvånad.

Nomad i exil, Boel Schenlær

Omslaget ser ut som diktsamlingar brukade se ut på 80-talet: pastellfärgade remsor över en nonfigurativ oljemålning. 80-talet! Det var då själva fan vad det var länge sedan: så fruktansvärt avlägset nu.

Det första jag tänker på när jag läser Boel Schenlærs diktsamling Nomad i exil (Symposion) är alltså 80-talet. Men den är mycket mer generöst utförd: ungefär dubbelt så omfattande som en diktsamling var på den tiden. Det var dock på 90-talet Schenlær debuterade som poet: senare har hon bland annat arbetat med dramatik och varit redaktör för Lyrikvännen.

Förlagets uttryckliga propå att Schenlær skriver dikter som ”talar direkt till läsaren” försöker jag negligera – för mig är det bara en skenlära att det finns sådan direkt poesi, att det underförstått finns en annan mer suspekt poesi som inte är intresserad av kommunikation. Det skulle alltså finnas ett visst sätt att skriva – Marcus Birro-stuket, med och från hjärtat, rakt på sak, utan krusiduller, och så det där andra – det kryptiska, med och från hjärnan, invecklad, steril. Att det är ett vägval: välj spontaniteten, liksom, för annars är du förstockad. Men likväl som det finns diktare som skriver så kallat enkelt som har mycket att säga – Ferlin, till exempel – finns det många som inte har något alls att säga med sina enkla medel.

Förenkling? Jo, men poesin kan se ut hur den vill, och det är tecken på fattigdom att välja sida, speciellt i inbillade strider. Schenlær skriver en ojämn poesi: att det är politiskt framgår tydligt, och det är som sådan åtminstone inte värre politisk poesi än det Greider och Wrangborg skriver. Om den tigandets kultur som präglar arbetarklassen skriver hon så här: ”Där jag kommer ifrån fanns inte politiken / annat än som ett instängt uttryck för envars / rätt att tiga om precis allt som kan röra / upp känslor, oberäknat vilka känslor.” Arbeta i ditt anletes svett och håll käften, ifrågasätt aldrig.

Det finns i dikterna många sådana exempel på påfallande starka enskilda rader: ”En gång i tiden var människan vild. / Nu är hon tam / men lika blodtörstig.” Liksom detta korta konstaterande: ”De flesta som dör drunknar i sitt blod.” Men kanske är dessa rader för enskilda. Ibland är dikterna bara stumma rapporter från en bekant värld, full av negationer och trots, av måsten som inte kommer att fullbordas.

Bäst fungerar dikterna när sorgen är påtaglig, konkret. Saknaden är den bärande tematiken i många av dikterna. De drar dock i olika riktningar, och jag följer inte alltid med. Att omslaget signalerar 80-tal är kanske inte helt långsökt ändå, då dikterna ofta rör sig i ett förflutenhetens landskap, med nostalgins tidsmarkörer i vokabulären, som rökruta, potatiskällare, gladporr, flakmoppar … I några av dikterna förekommer några kändisar – Albert Einstein, Paul Newman, Neil Young, utan att jag riktigt förstår vad de har där att göra.

Exilen då? Ja, poeten är väl alltid en hemlös, oförmögen att lägga ned sin hatt någonstans och kalla det för sitt hem. Det enda Schenlær verkar hoppas på är lindring, aldrig befrielse eller bot. En vila från plågan, innan nästa.

Det är i några vackra fall uppkäftigt, där missnöjet och trotset adlas till fin poesi, men jag hade gärna sett en hårdare redigering, med en mer konsekvent inriktning mot det uttalat politiska.

Svensk musiks förbandslåda

Foto Victor Lundmark.

Häromåret var det lite kul att följa hur så många fjortisar började lyssna på mossig progg, när Håkan Hellström bestämde sig för att göra sin tråkiga ”Edelweiss”-skiva. Givetvis kommer något liknande att hända nu, när First Aid Kits andra skiva ”The Lion's Roar” är en renodlad country-skiva: människor som aldrig annars bryr sig om country, alternativt hånar genren, kommer att knäfalla inför systrarnas nya samling låtar. Nu med Bright Eyes Mike Mogis som producent, och han ger låtarna rymd och frihet, men framför allt tror jag att han har betytt mycket för att släppa fram självförtroendet – sällan har jag hört svenska artister sjunga så bra engelska. Nu börjar skivan med två idiotstarka låtar, först titellåten, som lätt är en av de bästa låtar jag hörde förra året, och sedan ”Emmylou”, där Klara och Johanna tar sig an några av country-genrens tydligaste klichéer, och fixar det. Det är sentimentalt och vasst på samma gång. Av skivans övriga låtar gillar jag ”I Found A Way” (en moderniserad ”Jolene”) och ”King of the World”, där Conor Oberst lite försynt tassar in och sjunger en vers, som om han bara hade vägarna förbi studion. Överlag är låtarna – med undantag för de två första, som är överjordiskt bra – kanske inte så värst mycket bättre än på debutskivan: skillnaden är snarare att musiken blivit mer dynamisk. Välbehövligt, då det annars tenderar att bli lite väl uppenbara mönster i melodierna. Men orkestreringen är av diskret slag, och jag har en känsla av att det också är en skiva som kommer att växa till sig, att här finns detaljer att upptäcka och vila i, lite grand som på Deportees senaste skiva, där varje låt rör sig mot gränsen till det överambitiösa och överarbetade, men lägger sig precis på rätt sida det uthärdliga. Slutligen är texterna också intelligenta och vackra, nästan lika vackra som musiken och sången, med undantag för att de rimmar ”gun” med ”begun”, vilket är lite väl fantasilöst. Nu lär systrarna Söderberg bli söndergullade, men om det blir en country-revival i Sverige hoppas jag att den blir mer stilfull än den på 80-talet, då Mats Rådberg & Rankarna regerade.