Orden ur Sunnansjön, Tomas Jakobsson

Konventionell poesi finns det gott om, och det är väl det som utgör normen, fortfarande, för hur poesi ska se ut i Sverige. Pratet om den besvärliga språkmaterialismen ter sig utifrån det perspektivet som en överdriven rädsla inför något som knappt har något utrymme att bråka på.

Tomas Jakobsson har gett ut två diktsamlingar. För drygt tio år sedan den självbiografiska Om jag blundar kan jag se, om jag är tyst kan jag berätta, och förra året den likaledes självbiografiska Orden ur Sunnansjön. Jag har läst den senare, och – ja, den är konventionell. Andas sålunda ut, alla fiender mot språklig experimentlusta och ordvitsiga upptåg.

Men det konventionella behöver inte ge sig i lag med det som är enkelt. Och vad då enkelt? Det är en förenkling att tala i sådana termer. Det svåra kan presenteras på olika sätt – helt enkelt.

Omslaget visar en långhårigs nacke, hals och antydan till axel. En bortvänd. Bilden för poesin, kanske: figuren blickar in mot boken, mot texten, och jag som läser följer henne, in i en text som uttalar en ontologisk skepsis: ”Verkligheten skulle inte finnas om den tilläts vila.” (Ett påstående som jag genast kopplar till den kopiösa bevakningen av Socialdemokraternas avsatte partiledare.) Men vad finns då? Rörelsen, det aktiva ifrågasättandet av stillaståendet.

Hur ska världen beskrivas, utan att det kraschar med det som ska beskrivas, och utan att det blir för långa avstånd. En fråga om perspektiv. Jakobsson väljer då att föra ett samtal med försvinnandet, en uttalad dialog med det som vänder sig bort, likt omslagets emblematiska bild: därmed får hans dikt karaktären av ekfras.

Här finns förvisso upplevelser av déjà vu, något som kanske är ofrånkomligt för den konventionella litteraturen. Vad Jakobsson bidrar med är sin egen form av utplåningen, att försvinnandet antar hans subjektiva färg. Det är en utplåning som dock fortfarande är kontrollerad, eftersom poesin är så behärskad – även om alla kompasser pekar mot Kaos, är det likväl kompasser med i bilden, för att påminna om att vetenskapens trygga förvissning är tillförlitlig.

Det jag upplever som en felskrivning eller tryckfel, kan vara det som mina elever ibland försöker kalla ”kreativ felstavning”, där ordet ”flyplanet” ger associationer till flykt – ja, och nog finns poängen i att (flyg)resandet är en flykt, en omöjlig flykt. En mindre konventionell poet kunde utnyttja den typen av språkliga finesse. De högt flygande ambitionerna tas dock ned på jorden – bokstavligt också – när poeten talar om köpgalleriornas människor, och liknar dem vid myror, vilket väl ändå inte är tillräckligt originellt.

Annars är ju dikterna omsorgsfullt skrivna, resultatet av ett gediget arbete. Jag är inte helt ense med att en stor svit dikter är kursiverade. Oftast lyckas Jakobsson parera frestelsen i det slående uttrycket, att han tyglar sin entusiasm inför att skapa pregnanta bilder.

Hur ska världen skildras, när det är en värld som vill dig ont? Naturen djävlas, människorna djävlas, med varandra och sig själva. Jakobssons drivkraft är som naturen – den bara finns där. Och som sagt, den svåra vägen är inte alltid den bästa vägen. Det som fungerar är den bästa vägen, och ofta nog fungerar det för Jakobsson, som vet när det är konstruktivt att släppa sargen, att överge den säkra marken.

Då skriver han viktig poesi, som jag inte kan rå för att jag gillar, och tycka att den är precis så konventionell som den behöver vara, och precis så egen som den vill:

”Det finns ett skratt som lever

mellan gränderna, ett skratt som

inte går att höra. Det går endast

att se i tecknens vittnesmål. I

ljuset, inplanterat i det röda ljuset.”