Nomad i exil, Boel Schenlær

Omslaget ser ut som diktsamlingar brukade se ut på 80-talet: pastellfärgade remsor över en nonfigurativ oljemålning. 80-talet! Det var då själva fan vad det var länge sedan: så fruktansvärt avlägset nu.

Det första jag tänker på när jag läser Boel Schenlærs diktsamling Nomad i exil (Symposion) är alltså 80-talet. Men den är mycket mer generöst utförd: ungefär dubbelt så omfattande som en diktsamling var på den tiden. Det var dock på 90-talet Schenlær debuterade som poet: senare har hon bland annat arbetat med dramatik och varit redaktör för Lyrikvännen.

Förlagets uttryckliga propå att Schenlær skriver dikter som ”talar direkt till läsaren” försöker jag negligera – för mig är det bara en skenlära att det finns sådan direkt poesi, att det underförstått finns en annan mer suspekt poesi som inte är intresserad av kommunikation. Det skulle alltså finnas ett visst sätt att skriva – Marcus Birro-stuket, med och från hjärtat, rakt på sak, utan krusiduller, och så det där andra – det kryptiska, med och från hjärnan, invecklad, steril. Att det är ett vägval: välj spontaniteten, liksom, för annars är du förstockad. Men likväl som det finns diktare som skriver så kallat enkelt som har mycket att säga – Ferlin, till exempel – finns det många som inte har något alls att säga med sina enkla medel.

Förenkling? Jo, men poesin kan se ut hur den vill, och det är tecken på fattigdom att välja sida, speciellt i inbillade strider. Schenlær skriver en ojämn poesi: att det är politiskt framgår tydligt, och det är som sådan åtminstone inte värre politisk poesi än det Greider och Wrangborg skriver. Om den tigandets kultur som präglar arbetarklassen skriver hon så här: ”Där jag kommer ifrån fanns inte politiken / annat än som ett instängt uttryck för envars / rätt att tiga om precis allt som kan röra / upp känslor, oberäknat vilka känslor.” Arbeta i ditt anletes svett och håll käften, ifrågasätt aldrig.

Det finns i dikterna många sådana exempel på påfallande starka enskilda rader: ”En gång i tiden var människan vild. / Nu är hon tam / men lika blodtörstig.” Liksom detta korta konstaterande: ”De flesta som dör drunknar i sitt blod.” Men kanske är dessa rader för enskilda. Ibland är dikterna bara stumma rapporter från en bekant värld, full av negationer och trots, av måsten som inte kommer att fullbordas.

Bäst fungerar dikterna när sorgen är påtaglig, konkret. Saknaden är den bärande tematiken i många av dikterna. De drar dock i olika riktningar, och jag följer inte alltid med. Att omslaget signalerar 80-tal är kanske inte helt långsökt ändå, då dikterna ofta rör sig i ett förflutenhetens landskap, med nostalgins tidsmarkörer i vokabulären, som rökruta, potatiskällare, gladporr, flakmoppar … I några av dikterna förekommer några kändisar – Albert Einstein, Paul Newman, Neil Young, utan att jag riktigt förstår vad de har där att göra.

Exilen då? Ja, poeten är väl alltid en hemlös, oförmögen att lägga ned sin hatt någonstans och kalla det för sitt hem. Det enda Schenlær verkar hoppas på är lindring, aldrig befrielse eller bot. En vila från plågan, innan nästa.

Det är i några vackra fall uppkäftigt, där missnöjet och trotset adlas till fin poesi, men jag hade gärna sett en hårdare redigering, med en mer konsekvent inriktning mot det uttalat politiska.