Sidor

30 jan. 2012

Ingenbarnsland, Eija Hetekivi Olsson

Debutanten Eija Hetekivi Olsson har använt ett egensinnigt men behärskat språk när hon berättar om en fattig tjejs uppväxt i svenskt 80-tal. Det är en historia fylld av dråpligheter, revanschbegär, drömmar – lätt att tycka om, bara man förmår ha överseende med en viss förenkling och viss monotoni.

Barndomen är ofta ingen plats för ett barn. Därför är Ingenbarnsland en så lämplig titel. För den som är omgiven av betong finns det bara en utväg, och det är att stålsätta sig.

Här är det fattigt för finskättade flickan Miira, som växer upp i miljonprogramsförorten Gårdsten utanför Göteborg. Mamman har trappstädarskadad rygg och pappan sliter ut sin kropp på Volvos löpande band. Boken följer den klassiska uppväxtskildringens mönster, från lågstadiet via mellanstadiet till högstadiet.

Det som skiljer den här versionen från många tidigare skildringar i genren är att Eija Hetekivi Olsson i sin debutroman behåller sitt goda humör, även när hon skriver om den misär Miira befiner sig i. Författaren visar god lojalitet med sin karaktär: bibehåller alltså hela tiden fattningen, och vägrar ge henne en ensidig offerroll, utan låter händelserna tala sitt tysta språk. Det kan ske genom att gestalta hennes hunger, i stället för att påpeka den med övertydliga åthävor.

Gott humör hos författaren – ja, men i så fall uppblandat med en ilska som jag ser som hennes stora tillgång. För det är en konstruktiv ilska, som hjälper oss att förstå Miiras bevekelsegrunder. Tack vare sin ilska har hon nära till en själslig frihet.

Risken är annars att den politiska ambitionen tar över projektet, och låter allt ske på bekostnad av samhällsproblemet. Hetekivi Olsson undviker skickligt den fällan, och vill mer med sin berättelse: hon gestaltar ett hopp, ett inre motstånd som får hennes protagonist att växa. Den utvecklingen följer vi successivt, när hon får minnesbetor och går på minor, men lär sig av misstagen och blir en stark människa, formad av sina omständigheter och erfarenheter. Tidigt invigs hon i snatteri, alkohol och droger.

Hon är också en människa som blir mer än sina förutsättningar: hon fattar att om världen är fattig måste man själv ta initiativ. Hon väntar inte på hjälp eller stödinsatser från det likgiltiga samhället. Därför är det också motiverat att skildra barndomen så ingående, som formativa år för hennes tonår. Inte heller är hon någon genuint älsklig person.

Hetekivi Olsson tar hjälp av ett egensinnigt språk, som utnyttjar fantasin och låter henne skapa levande, målande beskrivningar. I den mån hon skriver onyanserat får man en känsla av att det måste vara så, för sådan är barndomen.

Det blir, trots att det inte saknas skildringar från den här världen – Susanna Alakoskis Svinalängorna, Marjane Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill och Åsa Linderborgs Mig äger ingen, för att ta tre exempel – ändå en nödvändig påminnelse om det vi tar för givet. Här får vi ta del av ett inte allt för avlägset Sverige, som hälsar segregationen med stora famnen. Det är en roman som också kan läsas i dialog med Zlatan Ibrahimović nyligen utgivna självbiografi.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/1 2012.)

6 kommentarer:

  1. Du skriver fint och i SVD (tyckte också om) så tog recensenten upp hennes "goda humör".. alltså det finns så mycket kraft där ute. Kanske ska jag läsa ändå. "Dråligheter" haha det känner jag igen..

    SvaraRadera
  2. Fin text om en intressant bok. Men droger tog hon ju inte, Miira, även om "invigs tidigt" inte i strikt bemärkelse betyder det att hon skulle ha skjutit själv. Men det märkligaste är att sexet är nästan frånvarande. Miira hatar de pillande och tafsande killarna, men om man skriver om tonåringar som super och snattar och fan vet vad allt de håller på med, är det märkligt att sexuella handlingar inte är med, ens referentiellt.

    Fint att träffas häromveckan i Stockholm, förresten.

    SvaraRadera
  3. Hej Oscar, ja, det var fint, och det kändes som att tiden gick snabbt, att det var ett samtal som hade kunnat fortsätta, och det gör det väl på sätt och vis - att det skapar tankar, vidare idéer ...
    Ja, visserligen - nog var det något med lättare droger?
    Jag levde ju på 80-talet, och tycker nog att det var mindre sex då än det är nu. För de unga, alltså.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det var inte mindre sex då, tre i min klass hade t ex redan gjort abort i 7:an (en blev gravid med en 11åring när hon var 13). En tjej var inte flickvän MEN.. till minns inte vad det där "pudelrockbandet" heter.. nej inte pudelrock, han heter (nog) i alla fall Kee Marcello. Över huvud taget var det inte så mycket text. Stor skillnad mot medelklassvännerna (och även i grundskolan självklart stora skillnader på "individnivå" men överlag).

      Radera
  4. Hm, då kanske det bara var för mig som det var lite sex på 80-talet.
    Det där låter ju både overkligt och alldeles för sant! Var bandet Easy Action?

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.