Adventskalender konst & litteratur. Tradition, Akt förlag

 

Man får sprätta dem med kniv, de 24 luckorna i Akt förlags Adventskalender för 2025, som har tradition som tema. Om du inte är kritiker kan du förstås ge dig till tåls och invänta dagarna i december, så får du ett uppslag till varje dag fram till julafton. Ibland ett konstverk, ibland en novell, ibland en dikt. I fjol skrev jag om Alva Dahls Adventskalender, där varje dag innehöll en treradig dikt.

Som sig bör är det julen i en eller annan form som utgör ämnet för de flesta av bidragsgivarna. Aris Fioretos letar fram Olof Rudbecks gamla 1600-talsdänga om räven som ”låckar” på isen, som senare blev ramsan om räven som ”raskar” över isen. I Fioretos dikt bär isen inte, kanske som en följd av klimatförändringarna, och räven blir våt. (I början av 2000-talet gjorde Naturvårdsverket en nytolkning av den gamla ramsan och ersatte isen med vatten: i framtidsversionen ”Räven simmar över sjön” existerar inte längre snö och frusna vatten.)

Vidare finns skådespelaren Andreas T Olssons finurligt pacifistiska manifest, som väl är i samma anda som hoten mot klimatet. För det underliggande ämnet för flera av bidragen är förstås det som hotar vår existens. Det blir också tydligt att här finns några författare som är i full behärskning av formen: exempelvis Torbjörn Flygt, Sara Gordan, Stefan Lindberg och Jerker Virdborg. Speciellt Virdborgs knasiga och lite skräckfyllda novell imponerar, och får mig att undra hur det kan komma sig att han inte fått Pär Lagerkvist-priset, för det här är en novell som lätt hade kunnat infogas i dennes Onda sagor.

Desto mindre klart blir det vad Marit Bergman har skrivit, förutom några lösryckta humble brag-anteckningar. Det påminner om när SJ under 00-talet varje år sammanställde antologin ”Reslektyr”, där varje års uppsättning av etablerade författare även innehöll en kändis försök att skriva prosa. Allra sämst: Håkan Hellströms tafatta bidrag. Om något visar Bergman bara hur oerhört svårt det är att skriva skönlitterärt, kanske svårare än det är för en omusikalisk person att spela in musik och få den att låta bra.

Som bärande idé är traditionen lierad med vanor, normer och värderingar. Det finns förstås ett värde i att bevara saker också, och inte alltid hoppa på första bästa framstegståg. Förändring må vara eftersträvansvärt i somliga sammanhang, men det finns också stunder när kontinuitet trumfar alla försök att förnya sig.