Mecenaterna, Johanna Hedman, Norstedts

 

För fyra år sedan blev det en hätsk debatt kring Johanna Hedmans debut Trion, på grund av att den redan innan den publicerats hade sålts till drygt tio länder. De svenska recensionerna siktade in sig på att romanen inte ”levde upp till hajpen”, men det går knappast att belasta en författare för att hens bok blivit en försäljningssuccé.

Debuten var habil, och förtjänade inte alls sina snåla sågningar. Nu utkommer Hedmans andra roman Mecenaterna, så nu är det upp till bevis. Hur självständigt skriver hon sina romaner? Debuten var möjligen lite väl influerad av Sally Rooney.

Berättelsen utnyttjar en rätt sliten trop: en person försvinner. Det handlar om den framgångsrika konstnären Maud, vars målningar sägs bära på magiska egenskaper – de kan förhäxa betraktaren. Vän av ordning kan inflika här att det är väl själva poängen med konst: vem har inte stått på ett museum och märkt hur tiden har runnit bort inför åsynen av den konst som skapats av till exempel Francis Bacon, Edvard Munch, och Tora Vega Holmström?

I jakten på Maud följer vi främst Alma, en av väninnorna. Hon ges uppdraget att spåra den försvunna konstnären, ett uppdrag som försvårats av de internationella spelplanerna, där Maud rört sig mellan London, Barcelona, Rom och Berlin. I Berlin träffar Alma ett koppel personer som haft med Maud att göra, men de långrandiga intervjuerna med dem får romanen att trampa vatten.

Bättre flyt finns i några upplysande och stundtals originella tankar om konstnärligt skapande. Dessa passager önskar jag nästan att de gick att bryta loss så att de bildade en egen essä. Fast då undrar jag varför Hedman har valt romanformen, när hennes skrivande blir som mest engagerat när hon får lägga ut texten om relationen mellan konstnären och publiken.

I den ekvationen finns förstås också romantiteln Mecenaterna. Som bekant är ju en mecenat en rik snubbe som finansierar konstnärer. Här finns en intention att diskutera konstens värde, men återigen hade nog denna diskussion krävt ett annat sammanhang, bortom det skönlitterära. Romanfigurerna blir inte levandegjorda, där främst Maud framstår som en figurant i kulissen. Och Alma är också en bara till hälften gestaltad karaktär.

Som roman blir det inte direkt spännande heller att följa sökandet efter Maud. Det kan bero på att hon verkar vara en rätt trist figur, eller om hon bara är bortskämd och privilegierad. Stilistiskt finns det också en del longörer. Däremot har Hedman ett väl utvecklat detaljseende, som kan fånga till exempel hur det är att äta kanelbullar utomhus och likgiltigt betrakta ”regnet av pärlsocker som faller ner på marken.”

Dessa starkt visuella scener skänker närvaro åt en annars lite väl varsamt tempererad roman. Till det positiva hör att Hedmans andra roman är mer självständigt skriven än debuten. Mecenaterna är en ambitiös roman som inte når ända fram, men som ändå imponerar genom att upprätthålla intresset kring sina diskussioner om konsten. Kort sagt: en roman som tar konsten på så här stort allvar måste vi ändå välkomna.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/11 2025)