Vi skulle ha talat om allt, Judith Hermann, översättning Jesper Festin, Weyler

 

I romanen Öde skriver Christine Falkenland om Siri som förälskar sig i sin psykoterapeut och stalkar honom. Jag må vara förlåten om jag tänker på den romanen när jag läser inledningen till Judith Hermanns nya bok, Vi skulle ha talat om allt. Där råkar huvudpersonen – Judith Hermann – få syn på sin psykoanalytiker i kön till en tobaksaffär. Hon har gått i analys i drygt tio år, tre gånger i veckan, men nu är behandlingen slut. Det är mitt i natten, och de går till en bar för samspråk.

Det antyds att Judith varit eller är förälskad i honom, dr Dreehüs, åtminstone när hon menar att han delar kontor med en kvinna med samma efternamn och att hon skulle ha föredragit att det var hans syster och inte hans hustru. Denna milda form av besatthet speglas sedan i första delen av denna tredelade essä, vars ursprung är Hermanns bidrag till poetikföreläsningarna i Frankfurt, som hon höll 2021-2022. Aris Fioretos höll föreläsningarna 2024 (resultat: boken Solar Plexus).

Så berättar Hermann om psykoanalytikern, men också om vännerna Ada och Jon, samt den egna familjen. Det är ett skrivande som lutar sig mot det självbiografiska: ”jag skriver om mig själv. Jag skriver längsmed mitt eget liv, det är det enda sättet jag kan skriva på.” Vill vi ha denna inblick? Och vad förväntas vi göra med det vi får veta? Behöver vi ett facit från författaren? När Hermann således berättar om bakgrunden till några av sina fiktiva texter reser jag invändningar. ”Sluta lägg dig i”, liksom. Eller: som man ropar får man svar.

I någon mån påminner den här boken om Lina Wolffs förra bok, Promenader i natten. Skillnaden består i att Wolff lekte sig fram genom ett antal skruvade drömmar, medan Hermanns uppsåt är mer tyngt av allvar. ”Att skriva är att utplåna”, menar hon, och låter texten glida mot det mystiska på ett sätt som ändå kan likna Wolffs drift mot det som upplöser. Här finns en diskussion av minnets opålitliga funktion – varför litar vi på något som bara handlar om det som försvunnit ur ens liv?

Hermann är bra på att skildra barndomen, hur det innebär att befinna sig både i alltings centrum och i alltings periferi: ”Vårt hem var ett hem av stämningar, aningar, tillstånd, det var ovisst, obegripligt och totalt oberäkneligt för ett barn.” Hon skriver med mild aggressivitet om föräldradynamiken, den ack så igenkännbara, med en skötsam men tvär mamma och en oduglig slarver till pappa – ”en levnadskonstnär”, hette det när jag var ung (en eufemism för någon som inte kunde handskas med vare sig pengar eller alkohol).

Under sina år i terapin har hon hört dr Dreehüs yttra sig endast fem gånger. Hon skickar en av sina noveller till honom – lämpligt nog kallad ”Drömmar” – men blir bestört när han berättar att han inte läst den. Men som hook till en essä är det inte riktigt tillräckligt intressant, även om det finns en laddning i hur Hermann skriver om drömmar, att hon under sin vakna tid gömmer undan saker i sådan utsträckning att drömmar blir överflödiga, eller att skrivandet kan ses som en kompensation för att drömma. Att drömma och att skriva delar erfarenheten av att tappa kontrollen, och uppvaktar – om man tror på det – det undermedvetna.

Men hur är det då med terapin (frågar åt en kompis)? Blir det inte, som David Lynch påpekade, så att terapin stjäl de konstnärliga idéerna, som behöver förbli i sin obearbetade form för att kunna gestaltas konstnärligt? Svårt att veta: att gå i terapi tre timmar i veckan i tio års tid låter från mitt perspektiv alldeles för tidskrävande och dränerande på alla sätt och vis. Å andra sidan: att läsa skönlitteratur kan också fylla en terapeutisk funktion – fast inte enbart. Litteraturen ska ju, med David Foster Wallaces berömda formel, ”comfort the disturbed, and disturb the comfortable”.