Tillhör brevskrivandet en förlorad tid? I början av seklet skrev Peter Englund om hur det vi i dag dokumenterar riskerar att försvinna. Bläckstråleskrivarnas utskrifter bleknar med tiden, och även papperskvaliteten är så undermålig att de kommer att vittra bort om vi blickar längre än ett par decennier framåt i tiden. Internets arkiv är obeständigt och opålitligt.
Förlåt denna dystra rapport. Jag hade hellre börjat i denna ände: varför är traditionen med svenska kärleksbrev så fattig? Agneta Stark och Sven Lindqvist träffades 1978, och inledde något senare en kärleksförbindelse med vissa förhinder: han var gift, hon träffade andra män. Det skulle dröja innan de kunde leva tillsammans. Boken Nöj dig aldrig, skrev du. Brev om arbete, samhälle & kärlek är ett strålande bevis på hur kärleken kan skapa band mellan människor, så starka band att inget bryter dem. Perioden är 1978-1986, och boken är ett urval från de tolv pärmar Lindqvist efterlämnade vid sin död 2019. Det här är knappt tredjedelen av den samlade korrespondensen.
Ett digert urval, ska sägas, på drygt 600 sidor. Man läser boken helt motståndslöst, och jag älskar den förbehållslöst. Attraktionen mellan dem är till att börja med både häftig och försiktig, hänsynsfull med tanke på omständigheterna, men växer sig allt starkare under åren som de bestämmer sig för att inte träffas, men tillåter sig skriva brev. I breven är det som att de försöker överträffa varandra, och de goda nyheterna är att de – breven – bara blir bättre och bättre genom åren. I början är de fast i konventionella klyschor, men när förälskelsen djupnar blir stilnivån allt mer originell och våghalsig.
Agneta Stark är ekonomiforskare och debattör i feministiska samhällsfrågor (tips: skaffa Dagens ETC om du behöver lära dig vem hon är), och Sven Lindqvist var kanske Sveriges siste intellektuella människa, med stort anseende utomlands för böcker som Utrota varenda jävel (hans Wikipedia-sida finns på 20 språk). När de träffas liknar Lindqvist sitt känsloliv med ett kärnkraftsverk, där man inte kan tillåta sig släppa in vem som helst. Stark är nu inte vem som helst, och det är en av boken styrkor, hur jämbördiga de är, att det är en bok som visar hur känsla och intellekt växer samman i deras möte. De lever i sär under flera år, och man kan erinra sig vad Lars Norén skrev i en av sina Fragment-böcker: ”Ju svårare det är desto möjligare är det att älska”.
För breven blir ett uttryckssätt där de känner och tänker tillsammans, och utbyter erfarenheter och idéer, och läsupplevelser, däribland Simone de Beauvoir, och John Keats begrepp ”negative capability”. Viktigast är att de visar hur läsningen påverkar dem på djupet som människor: det blir ett genuint mottagande, och inte som hos till exempel Lydia Sandgren bara markörer, utan här är det läsning på riktigt. Som Stark klokt påpekar blir breven en storm som blåser bort allt lättviktigt, och kvar står endast det som betyder något: det som har djupa rötter. I ett av de långa breven från 1979 skriver Lindqvist: ”Trots alla smärtor föredrar jag denna hisnande upprördhet framför den lugna och harmoniska tillvaro jag hade innan jag träffade dig.”
Ljus och glädje finns i lika stora doser. Jag kan erkänna att min första reaktion inför boken var: vill jag verkligen läsa den här privata korrespondensen? Min tvekan blåses bort av den storm breven liknar och som Stark antydde, för det är svårt att inte beröras och hänföras. Mitt svar: ja, det är privat, men också: ja, det är litterärt, i en ekvation som inte borde gå ihop. Båda skriver i en ganska unik kombination av klokskap och känslostyrka, och det handlar också om hur den yttre världen påverkar dem och deras livsval. Så skriver Stark: ”Kärleken är inte blind, den ger en intensiv skärpa och klarsynthet.” Kärleken på svenska har nog inte någonsin varit lika emfatiskt klarsynt som i de här breven (Strindberg, du får flytta på dig).
Skrivandet slår an nya vägar hela tiden, och det är en annan av bokens styrkor, hur omväxlande deras brev blir. Det finns ljus och glädje, ett stilla lugn och en stabil trygghet, men också uppslitande gräl över småsaker, och en uppriktighet i sina avslöjanden; för kärleken är inte endast idyllisk, den är också uppslitande och självisk. Det är en bok som betonar både kroppen och själen, både det fysiska och det andliga, och den framkallar ett leende som jag inte först kan identifiera. Är det roat? Nöjt? Uppmuntrat? Angeläget? Vad det än är så är det inte endast imponerat.
Det är brev som får mig att häpna. Ibland är det dråpligt, ibland vackert, ibland lustfyllt. Ibland bara märkligt (de har som vana att dricka välling?). Jag skrattar milt åt Starks många utgjutelser över hur dåligt hennes studenter skriver redan 1979, och jag tänker i mitt stilla sinne att så dåligt skriver de inte ens nu (var det alltså inte bättre förr? där ser man!). Ibland störs jag av hur utseendefixerad Lindqvist är, när han gång på gång betonar att det finns vackrare kvinnor än Stark, eller när hon träffar en man när de lever separerade och blir svartsjuk (hallå, du är gift!). Men mest finns det partier här som visar en ömsesidig och ömsint relation, där han tidigt skriver: ”Du har ett allvar som alldeles tar andan ur mig. Var rädd om det, det är det finaste hos dig.”
Enligt Kafka är kärleksbrev ineffektiva: ”Skrivna kyssar når aldrig fram, spökena dricker upp dem på vägen.” Jag har tidigare trott att han har haft rätt, men den här boken med Agneta Starks och Sven Lindqvists brev får mig att tvivla. Med andra ord: i dessa brev har kyssarna dröjt kvar mellan raderna hela tiden, och jag är glad att de har bevarats och att de nu finns att läsa. Om du tycker att det låter mastigt med en så omfångsrik bok (en litteraturhöst som dessutom översvämmas av tjocka böcker) vill jag bara hälsa att det finns få garanter i livet – ännu färre i konstens värld – men att jag kan garantera att om du har orkat läsa min text så här långt kommer du att bli rikligt belönad av brevväxlingen mellan Stark och Lindqvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.