Tolk; Hon är arg, Maja Lee Langvad, översättning Kristofer Folkhammar & Johanne Lykke Naderehvandi, Ellerströms

 

Danska Maja Lee Langvads bok Hon är arg som kom på svenska 2016 brände på riktigt, och lämnade ett oförglömligt intryck. Jag vet att det oftast finns anledning att hellre prata om intellektuella förtjänster – vårt samhälle lider ju av känslornas tyranni – men ibland behöver vi bli påminda om hur även starka känslor kan generera stor konst. Och ilska kan vara en konstnärlig drivkraft som övertrumfar allt (fråga John Lydon).

Det var Kristofer Folkhammar och Johanne Lykke Naderehvandi som översatte Langvad, och den kom ut i Bonniers serie Panache. Nu utkommer den i påpasslig nyutgåva av Ellerströms, där samma översättarpar tagit sig an den nyare boken Tolk, som tar vid den berättelse som den tidigare boken inledde. Som bekant – hur kan någon glömma sådant? – inleddes varje mening i den förra boken med anaforen ”Hon är arg …” Mycket effektfullt. Riktigt lika intrikat skriven är Tolk förstås inte, även om det skapas en liknande effekt där frasen ”Jag säger …” varieras med ”Min tolk säger …”

Här berättas om berättarjagets resor till Sydkorea åren 2018-2023. Under tiden utkommer Hon är arg på koreanska, och berättaren tvingas konfronteras med två saker när hon träffar familjemedlemmarna. Ett: hon har skrivit om dem i boken, ibland i ganska hårda ordalag. Två: hon kommer därmed också ut som lesbisk, eftersom tolken också är hennes flickvän, något som hålls hemligt under resorna, men att hon gillar tjejer berättar hon förstås i boken.

Men i bakgrunden ligger alltså den förra boken, som var en adoptionshistoria, som blandade känslorna ilska och förtvivlan (en dödlig cocktail). Den går att läsa som ett sociologiskt reportage lika mycket som en diktsamling – den är tveklöst en av de bästa böcker som har getts ut i Skandinavien de senaste åren. Till nyutgåvan har Mara Lee skrivit ett förord som betonar vilka aspekter Langvad fokuserar på: formen, vittnesmålet, det påstådda raseriet och det polyfona draget. Det var en bok som satte mycket på spel. Lee skriver: ”svaret på frågan om varför inte alla skulle kunna bli vittnen: för det är inte ett val, utan ett tvång.”

Tolk fortsätter alltså det påbörjade arbetet. Det är en roman helt skriven i dialog. Berättarjaget förstår inte vad familjen säger – därav tolken – och därför lämnas många av replikerna tomma, och följs av antingen punkt, frågetecken eller utropstecken. Det är en metod jag inte har sett någon annan använda, och effekten är omedelbar: vi blir delaktiga i berättarjagets språkförbistring. Vi tvingas invänta tolkens förmedling.

Langvad lyckas både avdramatisera och syresätta adoptionen som litterärt tema. Allt är förstås i någon mån en översättning. Det är också svårt att göra ett så rikt skrivande som Langvads rättvisa i en recension. För man läser i någon mån med andan i halsen, och kommer fasligt nära hennes känslors pendlande mellan hopp och förtvivlan. Langvad driver med klichéerna, stereotyperna och nidbilderna av det koreanska och det danska kynnet. Debatten om transnationella adoptioner har också tilltagit sedan hon skrev Hon är arg (den kom på danska 2014).

Europaparlamentet har cirka 270 fast anställda tolkar, och tusentals frilansare. Det är ett yrke som blivit allt mer efterfrågat. Samtalen med familjen som berättaren hamnar i är uppslitande, och tolken blir så upptagen av att fylla i alla luckor att hon inte ens hinner äta sin mat (här träffas de oftast på restauranger och äter koreansk mat). Det finns en sorg investerad i hur berättaren till exempel inflikar att hon inte ens vet sina föräldrars koreanska namn.

Ibland skaver det, när berättarens västerländska världsbild blottas. Det sker när hon inbilskt frågar tolken: ”Jag trodde att det var vanligt att man åt hundköttsoppa”. Hon håller också ätpinnarna fel. På något sätt blir allt hon gör fel – alla känsloyttringar blir missuppfattade. Att de klarar av att närma sig under så svåra villkor är häpnadsväckande, och kanske inspirerande. Det är också i någon mån ett mer tillgängligt skrivande den här gången, även om det kan uppfattas som svårare – inte minst på grund av de tomma raderna. Hur ska de ens ”läsas”: med tysta pauser?

I den förra boken låg bitterheten, vreden och sorgen i öppen dager; här håller den på att bearbetas. Parallellt håller hon alltså på att bli översatt till koreanska. Jag kan sakna ett mer nyanserat porträtt av tolken, som gör en så storartad insats – här reduceras hon till en funktion nästan hela tiden, och jag kan inte låta bli att tycka synd om henne, för att berättaren uppenbarligen inte behandlar henne väl. Vad har hon för vilja – vilken personlighet har hon? Det får vi inte veta, för hon slukas helt av jaget, som är lite väl självupptaget. Det måste kanske vara så i en bok av det här slaget, där det ensidiga perspektivet tillåts råda.

Langvad skriver om en erfarenhet som delas av många läsare i Sverige. Att de här två böckerna ges ut nu är en välgärning, men inte enbart av den anledningen: det är också storslagen litteratur. Att säga att den är ”viktig” kan bara förminska den – jag nöjer mig med att säga att den är väldigt bra. Hon är arg kan bli en blivande klassiker, och jag kan bara välkomna att fler läser den. Tolk är också en fantastisk bok, även om jag inte kan bestämma mig för vad som är klyschigt och vad som är genuint, som när berättaren säger: ”Jag är utskriven ur min familjs historia. Det är därför jag måste skriva min egen.”