Artens överlevnad, Lydia Sandgren, Bonniers

 

Det är svårt att skriva om Lydia Sandgrens nya roman utan att uppmärksamma debuten, Samlade verk, som väckte sådan uppståndelse (debatt om dess kvalitet och ett Augustpris, som hon inte ”tilldelades” (förlagets beskrivning) utan vann). De som gillade debuten kan med fördel kasta sig över den andra romanen Artens överlevnad, för den är lika välskriven och sysslar med liknande saker – konst, kultur, bildning. Den är också nästan 100 sidor längre.

Jag hade förmånen att sträckläsa hela romanen på ett tåg i somras, och Sandgrens skrivande lämpar sig verkligen för den typen av uppslukande läsning. I det sommarprogram hon höll för tre år sedan berättade hon att hon vill skriva som Roy Bittan – pianist i Bruce Springsteens E Street Band – spelar piano. Jag tror att adjektivet hon söker lyder på engelska ”effortlessly”, men jag hittar ingen bra svensk motsvarighet: otvunget, kanske. Förr sa man ”flyhänt”, men vill prata som man gjorde förr?

Jo, Lydia Sandgren vill, för hon uppehåller sig gärna vid det förflutna. I det förflutna blåste hon liv i 80-talets Göteborg, och här är det 70-talets vänsterkollektiv som bildar fond åt en av romanens många sidospår. I grund och botten är handlingen lätt att redogöra för: Karl Hillberg är en författare som har slagit igenom med dunder och brak med Kvinnor och män, sin debutroman (känns onekligen lite bekant …), men sliter nu med att skriva en andra roman. Han försörjer sig med att jobba som lärare i svenska och historia på en gymnasieskola i Göteborg, och får som en skänk från ovan i uppdrag att skriva en biografi över den världsberömda dirigenten Enzo Viera. Hans svenska änka Alice har läst Karls roman, och han anlitas för berätta den berömda mannens levnadshistoria. Kruxet är att en amerikan på eget bevåg är ute i samma ärende, så det blir en kapplöpning om vem som ska hinna först och skriva bäst.

Parallellt med Karls vedermödor i Rom, där han ges furstliga förutsättningar av Alice, får vi glimtar av hans bakgrund, där ett nyligen avslutat förhållande spökar, samt relationen med kompisen Mischa, en elitistisk psykologistudent som aldrig blir klar med sin utbildningen. Långa partier handlar också om Alices uppväxt och klassresor i olika riktningar från högborgerlighet till vänsterkollektiv och till kulturelitens miljöer. När Sandgren skildrar kollektiven från 70-talet står romanen och stampar, och jag vill raskt tillbaka till Karls mer rafflande kamper i nutiden.

I dirigentens närmsta krets finns vännen och rivalen Adrian de Witt, som uppfyller alla kriterier på ett geni: excentrisk och med ett problematiskt förhållande till både konsten och till sin publik. Det är lätt att redan från början förstå att han är en central del i förståelsen av Enzos liv. Men hur, och hur viktig? Det här är en katalysator, men motorn ställs lite för ofta på tomgång, och än en gång blir det ett överskott på Göteborg-lore, som säkert roar turistföreningen i nämnda stad. Men jovisst, det är åtskilligt i romanen som är intelligent och roligt, när vi ställs inför en författare som behärskar de litterära verkningsmedlen till fullo. Men blir det mer än ett gesällprov?

Sandgren skriver initierat om bland annat psykologiutbildningen och om lärares vardag, även om det nog är aningen för ambitiöst att tro att en gymnasieklass i det svenska 2020-talet utan att knorra får välja mellan att läsa Karin Boyes Astarte och Stig Dagermans Bränt barn. Men i mångt och mycket är det en roman om vänskap, om försvinnanden och om hur kärlek rimmar på svek (hur var det nu Depeche Mode sjöng? ”Vows are spoken / To be broken”). Det här skriver Sandgren om med absolut gehör, och romanen hade kanske varit starkare om hon nöjt sig med det spåret, och inte känt sig tvungen att redogöra för så mycket kulturhistorisk allmänbildning. Att läsa den här romanen får mig ibland att undra om jag har blivit instängd i ett enda långt avsnitt av ”Kulturfrågan Kontrapunkt”.

Eller så här: Donna Tartt är en annan författare som slog igenom med dunder och brak, med Den hemliga historien, och även hon har brottats med att fortsätta sitt författarskap – något hon väl inte riktigt har lyckats med. Även Tartt var lite för förtjust i att krydda sin roman med en stor portion lärdom, men jag kan inte låta bli att se det som oftast onödig rekvisita. Allra värst blir det när Sandgren låter Karl och kompisen Mischa tävla om vem som har typ ”de bästa referenserna”:

Om Mischa la ut texten om Franciskus av Assisi kunde jag kontra med Heliga Birgitta […] Om Mischa förivrade sig i en föreläsning om Lacans borromeiska knutar kunde jag med hjälp av Foucault lotsa honom tillbaka till gemensam mark. När han drog fram Brott och straff kunde jag dänga Buddenbrooks i bordet. Sådär hade vi hållit på ända sedan Stäppvargen, som jag på en ingivelse hade trumfat med Aniara […]

Vem håller ens på så? Bara idioter. Och den som lägger så stor vikt vid nitiska redovisningar av bildning borde förstås stava den franske författarens namn Stendhal korrekt. Annars är Sandgren ju en författare som hörsammat Nabokovs gamla råd – ”smek detaljerna” (och gissa om hon ett par gånger åberopar Nabokovs namn i andra ärenden). Fast romanen består till för stor del av ändlösa samtal som inte skingrar rökridåerna, och känslor förblir oförlösta alltmedan läshumöret sjunker.

Men jag ska glatt tillstå att jag ändå roas av mycket i den här (för) långa romanen, som när Sandgren låter Enzo lägga ut texten om dirigentens relation till kompositören. Det liknar kritikerns relation till författaren, det vill säga att Sandgren identifierar sig med den Mozart (författaren eller skaparen) som Enzo som dirigent (kritikern eller förmedlaren) bara kan känna underlägsenhet gentemot: ”Dirigenten vet mycket väl att han inte är mästarnas like. Han är i tjänst. Han må vara den bäste bland de tjänstgörande, men till syvende och sist befinner han sig på knä, inför den musik som han själv aldrig skulle kunna ha skapat.”

I sina värsta stunder verkar Sandgren skriva som om hon fått i uppdrag av regeringen att bilda den svenska befolkningen. För här står referenserna till klassisk musik, pop, litteratur, konst, filosofi, psykologi med mera som spön i backen. Det är Beethoven, Prokofjev, Nationalteatern, Bo Hansson, David Bowie, Joan Baez, Ulf Lundell, Bruce Springsteen, Bob Dylan, J.D. Salinger, Akira Kurosawa – och då stannar jag vid romanens fem första sidor. Sedan fortsätter det med litteratörer som Goethe, Proust, Dostojevskij och oräkneliga fler, även om den klassiska musiken är i majoritet.

De här referenserna har väl ungefär samma funktion som vätskekontrollerna i Vasaloppet (som händelsevis hamnade i den nya svenska kulturkanon: mitt tips är att den listan om femtio år får bereda plats åt Lydia Sandgren). Men ska läsningen behöva vara ett långdistanslopp? Kanske någon läsare menar att man också kan läsa i etapper, att man inte som jag gjort, två gånger nu, sträckläst den här romanen på nästan 800 sidor. Något vinns och något går förlorat vid en sådan läsning, misstänker jag.