Poeterna på toaletten, eller självporträtt med Homeros på Norra Fäladen, Victor Malm, Timbro

 

På bokmässan råkar jag i samspråk med Victor Malm, Expressens kulturchef. Vi pratar om Christian Kracht, vars senaste bok han hyllat och tycker att jag borde haffa i Ersatz monter. Vi brukar nästan alltid tycka olika, men jag har läst Kracht tidigare och gillat några av hans böcker. Motvilligt styr jag stegen till Ersatz, men vill inte tigga böcker, allra minst när jag redan fått med mig fler böcker än jag ska hinna läsa, allt ifrån en asfaltsblomma till en sophög. På vägen dit passerar jag Timbros monter, som jag sedvanligt försökt undvika (de vill mig aldrig något), och hittar ett tunt häfte i deras essäserie, skriven av Victor Malm.

Den har den krångliga titeln Poeterna på toaletten, eller självporträtt med Homeros på Norra Fäladen, och med sitt behändiga format går den lätt ned i kavajfickan. Det skulle visa sig vara ett misstag, då kvaliteten på omslaget är så dåligt att det blir en bucklig bok, så varför heter det ens pocket-bok om den inte går att ha i fickan?

Malm har skrivit en drygt 40-sidig tredelad tesdriven essä, som går från en lägesbeskrivning till en personlig reflektion i självbiografins anda – en kort bildningsresa presenteras, upptäckten av hur läsning kan vara transformativ. (På bokmässan diskuterades annars mest den performativa läsning som män anses ägna sig åt – men det verkar vara ett fenomen som mest gäller Stockholms innerstad.)

Essän inleds med ett referat av debatten från DN i somras, då Per I. Gedin i en intervju hävdade att den bildade borgerligheten (typ medelklassen?) förr läste den aktuella utgivningen – det var en förutsättning att hålla sig uppdaterad, medan den gruppen läsare nu har försvunnit. Trams, ansåg Gunnar Nirstedt, och menade att det är att överskatta den forna borgerlighetens uppskattning av Trotzig och Gyllensten. Titeln på Malms essä anspelar på rubriken till Nirstedts genmäle, ”Den levande litteraturen finns på en toa på Götgatan”.

Nirstedts poäng, att det numera finns en aktiv rörelse som i hög grad sysslar med litteratur, men att det sker utanför den äldre generationens referensramar, är värd att ta på allvar. Men Malm snubblar i viss mån vidare i sin redogörelse. För den delen: var inte den så kallade bildade borgerlighetens läsning den egentliga performativa läsningen, alltså en läsning som skulle synas mer än den skulle märkas? För vad gjorde arbetarklassen samtidigt? De bildade sig för glatta livet, läste böcker och tog intryck och engagerade sig i frågor som rör kultur och samhälle. (Det här är kanske anledningen till att vänstern historiskt sett har drivit en mindre kulturfientlig kulturpolitik.)

Vad menar jag? Kanske bara att debattnivån är för låg. Visst är det kul med en bokmässa, även om det kan sticka i ögonen att de längsta signeringsköerna går till Björn Borg och Fredrik Backman. Det är ju till Jila Mossaed och Lyra Ekström Lindbäck folk borde köa. Det är också för fattigt att vi i Sverige endast skiljer mellan smal och bred litteratur, medan man i England sedan länge talar om tre nivåer: commercial fiction, upmarket fiction, samt literary fiction. Mycket av utgivningen är i spannet mellan den kommersiella och den litterära litteraturen.

Vi tenderar också att likt Gedin romantisera ett förflutet då ”alla” läste den så kallade seriösa litteraturen, för så kan det inte ha varit; ingen vuxen i min uppväxt läste någonsin Lars Ahlin eller Sven Delblanc, som alla drämmer till med, utan de läste mest deckare och thrillers. Det är en erfarenhet Malm delar. I andra delen av essän resonerar han kring tråkmånsen Jonathan Franzens klagomål på att romanen har slutat engagera människor i vidare mening. Författaren har enligt honom trätt tillbaka från offentligheten – delvis självmant, kanske, men också för att de inte efterfrågas av en samtid som bara bryr sig om komiker och influencers.

Att romaner fortfarande läses må så vara, men de måste läsas med en påverkan på ens tänkande. Malm är ett läsvärt exempel på hur läsningen förändrade honom, men inte utan varningar för att det skadar ens sociala liv. Väljer du att läsa offrar du ditt umgänge. Och varför läser vi ändå? Hans svar är koncist, och klargörande: ”Det är som med alla mänskliga frågor värda ett sant svar: det finns inget. […] Jag började läsa för att jag började läsa.”